Missbrukets problematik – Uppsala Universitet

Det finns många många många (kan upprepa det ordet ca 50 ggr för att spegla vad jag menar) problem inom svenskt missbruksområde. Ett av dessa är den vetenskapliga trend som präglar området, i allt från Socialstyrelsens riktlinjer och Missbruksutredningen till behandlingsinstanser, den medikaliserade diskursen. Missbruk förstås och behandlas allt för ofta utifrån ett medicinskt perspektiv. Fokus på forskningen och därmed på vetenskap och kunskap är medikaliserad, det gäller allt ifrån hur evidens definieras till vilka behandlingsmetoder som lyfts fram.

Samhället försöker lösa ett tvärvetenskapligt syndrom med medicinskt perspektiv. Det är allvarligt, för människan är mer än en biologisk varelse och missbruk är så mycket mer än biokemiska processer. Just därför blir jag lite orolig när jag på Björn Fries twitter läser om att Uppsala Universitet har skapat ”U-FOLD – Forum för forskning om läkemedels- och drogberoende”, vilket har invigts under förmiddagen. U-FOLD beskriver sig som: ”U-FOLD är en enad kraftsamling mot läkemedels- och drogberoende. Här möts forskare och fackmän för att tillsammans utveckla samhällets åtgärder mot missbruk, dess följder och problematik”. Det låter visserligen intressant, men dagens invigning visar vad det handlar om.
Talare var:

Britt Skogseid, vicerektor, vetenskapsområdet för medicin och farmaci

Fred Nyberg, professor, farmaceutiska fakulteten

Christina Åkerman, generaldirektör Läkemedelsverket

Lars Nylén, generaldirektör, (föreläste om ”Forskningsbehov om droger i Kriminalvården”)

Mary Jeanne Kreek, professor från USA (föreläste om Current perspectives on the treatment of heroin addicts)

Ingrid Nylander, professor, farmaceutiska fakulteten

Mathias Hallberg, docent, farmaceutiska fakulteten

Ingemar Thiblin, professor, medicinska fakulteten

Ingrid Helmius, lektor, juridiska fakulteten

Mia Ramklint, lektor, medicinska fakulteten

Kent W. Nilsson, docent, Centrum för klinisk forskning, Landstinget Västmanland/Uppsala universitet

Fredrik Nikolajeff, forskningsledare, teknisk-naturvetenskaplig fakultet

SLUT på expertisen.

Dvs medicin, medicin, medicin, medicin, medicin, medicin, juridik, medicin, medicin, medicin, medicin.

Där har ni sammanfattningen av varför missbruket fortsätter att öka, varför Socialtjänstens arbete misslyckas, varför Socialstyrelsen misslyckas, varför regering och riksdag misslyckas och varför svensk Akademi inte har en aning om vad missbruk är. Jag hoppas att U-FOLD blir ett totalt 100%-igt misslyckande, och att regeringen blundar så hårt den bara kan om den hör orden Uppsala Universitet.

”U-FOLD är en enad kraftsamling mot läkemedels- och drogberoende” – i helvete heller.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Missbrukets problematik – Uppsala Universitet”

  1. Håller med om att det är viktigt att tala om de över 80% som har betydelse för ett gott utfall i behandling. Nämligen att bygga en allians, att skapa en trygg behandlingsmiljö, att förstå skeenden, att det finns en bärande struktur, att någon orkar orkar stå kvar då det blåser, att behandlarens personlighet har stor betydelse, att behandling är väldigt individuell och därför är också behandlingstiden viktig, att vårdformen spelar roll dvs att frågan om för vem passar öppenvård alternativt slutenvård osv.

    För mig personligen är hjärnans förklaringsmodell intressant och fascinerande med ett belöningsystem som förklaras hålla kvar människor i ett ”tvångsmässigt” användande. Men frågan efter en timmes PowerPoint bilder på hjärnans mekanismer lämnar kvar just ett MEN?

    Jaha och sedan då?
    Det är inte förklaringen till hur någon som aldrig varit en del av samhället kommer inkluderas och integreras. Hur ser vägen dit ut?

    Om man nöjdförklarar sig här utifrån detta snäva sätt att se på människan och lämnar över det till nästa huvudman så får man problem, framförallt för den som vill bli drogfri och vill in i samhället. Om man är nöjd och då istället säger att nu kan vi finna mediciner för detta (eller det patetiska försöket att finna ett vaccin som du Magnus skrev om) så blir detta också till en haltande syn på människan och vad som faktisk är möjligt att åstadkomma. Det är med andra ord en icke fullständig människosyn.
    Inte för att mediciner inte har en viktig roll att spela i att ta sig tillbaka men det är på tiden att man på allvar diskuterar alla aspekter och inte fastnar i ett enögt bilogiskt förföriskt synsätt.

    Men se det är man inte så intresserad av. Ett mycket bra exempel på det är LAB programmen som enligt förordningen ska kombineras med sk drogfri behandling för bästa resultat. Hur mycket av den diskussionen tas egentligen upp. Då vet man också att narkotikaberoende och för den delen där man också finner kriminalitet är överrepresenterade då det gäller samsjuklighet (psykisk sjukdom/personlighetstörning). Nej man väljer att fokusera ensidigt på att det finns en dålig jämlik vård i landet av medicineringen och det tränger undan just denna diskussion. Den psykosociala kombinationen berörs mest pliktskyldigt då och då, men någon fördjupning i ämnet finns inte. Förmodligen det gamla vanliga – det blir för dyrt.

    Däremot kan man satsa miljoner på en intresseorganisation som SKL ( som dessutom alltid ser det som är positivt hur dåligt den än må vara på andra sidan vågskålen) som får åka land och rike runt och orientera om riktlinjer, eller som sådana här intresseklubbar (U-Fold) där de ”riktiga experterna” får samlas. Pengar som oavkortat borde gå till vård då endast 1 av 5 får det. Det är som om ingen vill erkänna att behandling av i dag faktiskt gör skillnad för många människor om den bara hade varit tillgänglig.

    Hur länge ska landets kommunalpolitiker få sitta kvar och årligen redovisa att ”placeringar på HVB hem” stjälper budgeten. Totalt vettlösa uttalanden då man istället ska tala om att behoven är så här stora och staten får skjuta till pengar eftersom vi själva är oförmögna att prioritera i vår egen verksamhet och egentligen bör avgå pga flathet och inkompetens. Piteå socialnämnd bör göra detta snarast och Socialstyrelsen som inte varit ovetandes om deras sätt att hantera missbrukarvården, men inte agerat, under flera år bör ställa sig frågan om de är kompetenta nog att utföra sitt arbete eller om de är så allierade med varandra att rättssäkerheten upphör att gälla.

    1. Håller helt med dig om detta. Det du tar upp beskriver en hel del av problemen vi har med svensk missbrukarvård. Ingen talar om de väsentliga frågorna, alla bara yrar runt som fulla höns och pickar lite här och där för att se upptagna ut. Trist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *