HR-avdelningars fördomar

Fördomar mot missbrukare, aktiva och fd, drabbar oss hårt på flera sätt. En av nyckelbitarna i att återkomma till samhället efter missbruk är att hitta en ny identitet i stället för missbrukaridentiteten/identiteterna och i det ingår en ny identitet som yrkesverksam, till detta kommer det självklara med att ett jobb är en förutsättning för att betala räkningar.

Fördomar beror på okunskap och bristande erfarenhet, där just okunskapen är den största boven. Jag har mött mängder av fördomar under mina år, i synnerhet kretsat kring missbruk (och så kring mitt privatliv i övrigt där folk har haft mycket svårt att greppa och förstå mina livskamrater). Men de mest allvarliga för mig har varit de jag mött i vården (som rört såväl missbruk som sex/sexualitet, dvs okunniga socialarbetare/socialsekreterare/läkare/behandlare) och så vid mötet med personalavdelningar (som rört okunniga chefer och okunniga HR-administratörer och rekryterare).


I min självbiografi finns några rektyteringsprocesser kommenterade och berättade, där det handlar om fördomar och okunskap kring missbruk som leder till antingen inget jobb eller problem kring  jobb. Särskilt svårt har de självsäkra rekryterarna varit som menar att ”de varit med förr” och att ”de minsann vet hur det (aka missbruk) fungerar”. Och som sagt, fördomar finns överallt så dessa HR-folk har bara varit som folk är mest. Folk tror t ex, som förra månadens fråga här på bloggen visade prov på, att missbruk är ett val som någon gör, eller att det handlar om en fortskridande sjukdom i sig. Med andra ord, folk är oerhört okunniga om missbruk. Tyvärr drabbar det mycket hårdare när dessa folk arbetar som HR-människor.

På twitter idag fanns det något som kallades HR-timmen där olika twittrare med anknytning till HR diskuterar och pratar varje onsdag. En fråga som en av ”ledarna” slängde ut handlade om en för mord dömd individ som under fängelsetiden studerat till HR-specialist skulle kunna arbeta som det. Mitt svar var att förmodligen inte eftersom om han ens skulle få jobbet (vilket folk hade åsikt om, i princip negativ som jag tolkade det) så skulle det förr eller senare bli problem med kollegorna eftersom folk dels har moralistiska åsikter och dels är okunniga. Det spelar ingen roll hur bra han är på HR, precis som det i anställningsintervjuer inte spelar roll hur bra ledare jag varit eller hur bra säljare jag har varit… Det är annat som avgör, fördomar t ex. Jag förde in mina erfarenheter kring just missbruk (vilket precis som brott kan ses och problematiseras i en akademisk kontext med orden avvikande beteende), och det blev lite diskussion.

Det aktuella fallet diskuterades också en del. Bland annat kom jag att diskutera en del med en konsult vid konsultfirman Consultatum AB, som arbetar just som konsulter inom HR och ledarskap. I fallet med HR-killen som var dömd för mord, och som inte berättat var kroppen finns. Till saken hör att grundinfon för diskussionen var att mordet skedde i HA-sammanhang, och för alla med kunskap om kontexten så berättar man inte i det sammanhanget vad man vet om brott begångna inom kretsen, och rent teoretiskt skulle kroppen kunna avslöja andra deltagare i mordet etc, så är man kär i sitt eget liv berättar man inte om HA-brott. Konsulten tyckte då att denne kille kunde inte anställas, eftersom ”best predicter of future behaviour is past behaviour” som han skrev.

Jag svarade att detta inte säger ett dugg om hans beteende, personlighet eller förmåga att utföra HR-arbete. Som svar fick jag då ”hur mycket forskning som helst osv motiv strukturen i hjärnan är svår att övervinna”. Och vi har inte det minsta aning eller belägg för att detta handlar om strukturer i hjärnan, men den tron har denne HR-konsult. Jag antar att han anser det samma om missbruk, i linje med den fördom som sprids i kölvattnet av det medikaliserade perspektivet på missbruk där man tror att det handlar om ”permanenta skador i hjärnan”, fast det är det ingen som vet, och ingen som bevisat. Jag svarade att det han skrev hade han ingen aning om, och denne HR-konsult svarade så att ”då ska jag berätta det för alla som forska på sådant på Harvard de skulle nog inte håller med dig”. Och det kan han ju göra, sedan kan han ju passa på att berätta för hans kompisar på Harvard att de kan skriva en bok om det eftersom det inte bara skulle ge bra underlag för Nobel-priset utan även sälja väldigt bra eftersom rönen är okända än så länge. Sedan bad jag denne HR-man dra åt helvete, fast inte i så konkreta och raka ordalag som det även om jag borde ha gjort det (som svar på att han skulle berätta för Harvard skrev jag ”Hälsa från mig. Så, somna nu om i dina fördomar. Byebye!” vars allt för trevliga ton ångras lite i efterhand, särskilt som han svarade på det att jag var allt för aggressiv). Han är urexemplet på den diskriminering och stigmatisering som leder till att allt för många återvänder till missbruk, i stället för att de blir produktiva medlemmar i samhället.

Så kan det vara. Men det var intressant att vädra HR-folkets fördomar. Tyvärr lär de nog fortsätta frodas.

 

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *