Äntligen något vettigt

”Du bara klagar, vad bidrar du själv med?” brukar det ibland heta i kommentarerna eller mailen till mig. Att inte tillhöra den där ja-sägarklicken som antingen inte vill eller inte kan se var det brister (det som gör att vi har 3000 döda missbrukare per år, ett par hundratusen lidande missbrukare och en miljon lidande anhöriga i Sverige varje år) har sina konsekvenser.

Men jag ska redan nu bjuda på ett exempel på en kraft som är bra, att det sedan innebär kritik mot en företeelse jag märkt inom vissa tolvstegssammanhang och anhörigsammanhang bjuder jag på! Det handlar om SvDs psykolog som svarar på frågan ”Min son använder droger, vad ska jag göra?”. Fast riktigt så är ju inte frågan ställd, den använder terminologi som kommer från dessa tolvstegssammanhang och anhörigsammanhang, mamman som skriver kallar sig möjliggörare och nu är sonen inte välkommen hem, däremot är mamman inte helt hjärntvättad av dessa destruktiva sammanhang utan hon undrar om hon gjort rätt.

Det är inte första gången jag hört/läst om motsvarande, och varje gång har jag tänkt, ”din jävla idiot till förälder, hoppas att ditt barn när hen blivit nykter finns i ett sånt sammanhang så att hen aldrig behöver ha kontakt med dig igen”, men så kan man ju inte uttrycka sig. I stället kan man fråga varför föräldern är så resurssvag att denne inte klarar av att härbärgera sina känslor, och varför den är så egoistisk så den inte klarar av att tänka på barnet, och varför den inte inser att det finns alternativa sätt att hjälpa ett knarkande barn på än att ge pengar (vilket inte är så smart men som i det stora hela inte har så stor betydelse).

Att sedan agerandet att stänga dörren ger en del indikation på att det finns en del psykologiska aspekter att arbeta med är en annan faktor, detta eftersom förälderns psykiska tillkortakommanden säkerligen har sin del i att barnet behöver fly från tillvaron med droger, tänk er en sådan uppväxt som präglas av att föräldern kan förskjuta sitt barn, det är ingen hälsosam miljö. Droger är en flykt från tillvaron och det är allt för ofta som föräldrarnas roll i detta fokuseras, utan de ses allt för ofta som offer i stället för gärningsmän (för sakens skull för den som med bristande svenskakunskaper tror att jag skriver att det alltid är så, så skriver jag inte just det, läs om – tänk igen om du tror att jag skriver det).

SvDs psykolog är dock mycket klok, tyvärr representerar hon en missbrukarvård som svenska staaten valt bort eftersom staten främst är intresserad av att spara pengar samt har bestämt sig för att enbart ett naturvetenskapligt och biologiskt perspektiv ska tillämpas på missbruksområdet. Men det bör lyftas fram att det fortfarande finns kompetenta människor där ute, människor som inser att man inte enbart kan hålla på och släcka bränder utan man måste, för att låna psykologens ord, förstå ”vad är det han letar efter och vad vill han med hjäp av droger uppnå”. Min övertygelse, grundad på teori och egna erfarenheter, är att man måste såväl ge brandsläckningsverktyg som hitta källan för att komma åt missbruksproblemet.

Sedan ställer SvDs psykolog frågan om hur man bäst stöttar som förälder:

Den hårda vägen med uteslutning, tillbakahållande av pengar och att på andra sätt visa på att man inte ställer upp på missbruksdelen av honom – är denna väg den bästa? Eller är det genom ovilkorad och total kärlek som uttrycker sig på annat vis: genom att leta upp honom, ta hem honom, få honom på fötter och genom att alltid finnas där?

Till skillnad från en del organisationer tror psykologen att det är det sistnämnda. Jag kan inte annat än hålla med. Den förälder som stänger dörren har enligt mitt sätt att se det stängt dörren till rätten att vara förälder. Och kastat bort nyckeln.

Tänk om svensk missbrukarvård kunde ha lite fler Madeleine Gauffin Rahme, då skulle vi ha mycket mindre missbruksvård som bara, enligt min uppfattning, leder till ökat missbruk, utan i stället på allvar börja arbeta med att få ner lidande och död. I övrigt är det så att SvDs psykolog ofta har mycket kloka saker att bidra med inom missbruksområdet, om jag vinner en massa pengar så att jag kan öppna det där behandlingshemmet jag drömmer om så skulle jag göra mer än allt jag kan för att anställa henne…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *