Recension av ”Smålänning, civilekonom…”

bloggbok

För ett tag sedan gjorde jag en deal med en av bloggläsarna här, en person som brukar kommentera blogginläggen under ”Orange”, om att jag skulle läsa Mattias Svenssons bok ”Glädjedödarna” så läste Orange min självbiografi. Jag har hållit på med Glädjedödarna ett tag, men det går sådär, dels för att jag har svårt med språket i den och dels för att jag samtidigt läser en annan bok (-serie). Men den som väntar på något gott…


Recensionen är, i likhet med många av kommentarerna, skarp och analytisk och Orangae lyckas fånga en hel del av det som var syftet med boken. Tyvärr fångar han även en del av bokens brister, t ex språket. Men även om språket (med lärdomen, korrläs aldrig egna texter) är trist så tycker jag att poängen med boken överväger. Tyvärr kommer Oranges förhoppning att boken ska nå ut till en bredare krets inte bli verklighet eftersom såväl tidningar som ”etablissemanget” inom missbruksområdet aktivt väljer bort att befatta sig med boken. Å andra sidan är ju båda dessa instansers val inte så konstigt eftersom de båda är en stor del av varför vi har ett så stort missbruksproblem som vi har. Nåväl, nog med bitterhet om det. Nu till något betydligt mer intressant:

Här kommer Oranges recension av min bok:

”Denna bok – en självbiografi – tar oss på en resa från författarens, Magnus Callmyrs barndom, hans uppväxt och senare genom hans karriär, vägen in i drogmissbruket och till sist strävan efter att – som han uttrycker det – ”gräva sig ur sin egen grav”. Men det är också en illustration på vilken effekt den svenska, repressiva narkotikalagstiftningen kan ha på enskilda människor.

Berättelsen kan tyckas vara ännu en iteration av det man tidigare läst och hört – en persons fall och återgång till samhället. Men är annorlunda i den mån att Magnus under nästan hela resans gång, utåt sett framstår som en mönstermedborgare: En väluppfostrad son, flitig student och senare en framgångsrik och välavlönad försäljningschef inom IT-branschen.

Hans liv, som närmast kan beskrivas som en bergdalbana av hopp och förtvivlan, kantas av – som tidigt framkommer i boken – en känsla av otillräcklighet och självförakt, som manifesteras i känslan av att han var oönskad, av att han aldrig borde ha fötts. Ironiskt nog är det också just detta som driver både hans framgång och det självdestruktiva beteendet.

Författaren använder sig av ett ganska avslappnat språkbruk, vilket gör att händelserna i boken känns än mer genuina. Det som jag dock tycker är bokens största avigsida är dess stundtals bristande grammatik, och i viss mån en del formuleringar som dessvärre på sina platser bryter flödet.

Trots detta vägs det upp av stunder då det blir svårt att hålla tillbaka tårarna, och andra stunder då man inte känner något annat än ilska när Magnus beskriver myndigheternas, läkarnas och i förlängningen även samhällets orättvisa behandling.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken är mycket läsvärd, eftersom den ifrågasätter och samtidigt mångfacetterar den klassiska synen på missbruk. En varm rekommendation till personer verksamma inom och kring missbruksvården, samt till andra intresserade av frågan.”

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Recension av ”Smålänning, civilekonom…””

  1. Bara lugn, Magnus. Rom byggdes inte på en dag…

    Kul förresten att du publicerade recensionen, och lycka till med Glädjedödarna. =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *