Bristande privatisering en del av missbruksproblemet

”Vården kan aldrig bli en marknad bland andra eftersom det handlar om empati och omsorg om andra.” hävdar kristna organisationen Ersta diakonis direktor Stefan Nilsson i SvD. Och det är så fel som det någonsin kan bli.

Idag har vi en missbrukarvård som på sin höjd strävar efter att utifrån Socialstyrelsens och Sveriges kommuner och landstings direktiv strävar efter att bli missbruksvård. Redan där är ett av problemen tydliga, dessa offantliga offentliga organisationer som styr svensk missbrukarvård har gemensamt bestämt att människan ska utdefinieras från missbrukarvården. För det är en väsentlig skillnad på missbruksvård och missbrukarvård.


Det är det första felet i svensk missbrukarvård, och denna utdefiniering av individen är också det mest allvarliga (om detta har jag skrivit/skriver jag uppsats). Detta genomförs dock för fullt i svenska kommuners öppenvård, och en del behandlingshem som strävar efter att uppfylla de felaktiga nationella riktlinjerna. Dessa riktlinjer som tror att missbruk handlar om vilket preparat som varit huvuddrogen, och som föreslår åtgärder utifrån detta. Det visar på, enligt mig, bristande kunskap om vad missbruk är. Det är det andra felet i svensk missbrukarvård, och mycket allvarligt.

Till det kommer en rad felaktigheter, jag ska bara nämna en till, även den i det mer allvarliga laget som ovanstående. Det har visats på flera olika ställen, t ex i denna utmärka artikel av den goda journalisten Joanna Wågström, eller den av mig och Jimmy anmälda vården i Piteå (för att bara ta två av määäängder av exemepl, att det som drivit den största förändringen inom svensk missbrukarvård är inte bättre vård och bättre metoder, det är ekonomiska besparingar. Forskningen är entydig, i vissa fall kan öppenvård och slutenvård vara likvärdiga, i andra fall är slutenvård bättre (inte per se utan under vissa villkor). Det kan möjligtvis för den som är i en god social situation vara såväl praktiskt som humant, åtminstone i ett kort perspektiv, att genomföra vården som öppenvård. Men missbruksvården har inte styrts av vad som varit empati och god omsorg, utan ekonomi. Det är det tredje felet inom svensk missbrukarvård.

Lösningen på problemen är självfallet att konkurrensutsätta denna sektor. Men när alliansen möjliggör kvalitetsförbättringar genom den konkurrensutsättning som vården genomgår, sker i det närmaste en motsatt inriktning inom missbrukarvården. Där blir allt mer vård offantligt styrd och alternativen ökar inte utan minskar i stället. Goda vårdfilosofier och goda kunskaper kommer inte fram. Undertecknad har t ex genom flera års akademiska studier inom missbruksområdet och fleråriga egna behandlingsinsatser en rätt omfattande kunskap inom hur-man-kommer-ur-missbruk. En kunskap som åtminstone lett till snart 6 års nykterhet efter ett långvarigt flerdrogsmissbruk (jag använder medvetet inte ordet blanddrogsmissbruk eftersom det leder tanken fel, om båda dessa saker går det för övrigt att läsa i självbiografin och den skarpe inser att självbiografin beskriver en hel del av problematiken kring varför vi har så många missbrukare i Sverige) och en klar uppfattning om hur en god missbrukarvård skulle bedrivas, men jag kan inte bidra med dessa eftersom jag saknar såväl kapital som möjlighet att konkurrera med den offantliga verksamheten. Med andra villkor för privatisering inom missbrukarvården skulle jag kunna göra det…

Nilsson påstår att den ideella sektorn är bäst för att den ”drivs nämligen av viljan att vårda, det är vården för den enskilde individen i sig som står i fokus och som är uppdraget”. Den offentliga sektorn nämner inte Nilsson, kanske för att han delar min syn på den. Nilsson hävdar sedan att den privata sektorn skulle drivas av aktieägare, underförstått enbart med vinst som drivkraft. Det är en oerhört konstig och felaktig uppfattning om privat verksamhet. Vinst är bra, och nödvändigt, för att en verksamhet ska fortleva, och vad spelar det egentligen för roll om någon aktieägare tjänar pengar på om resultatet blir bättre för användarna/kunderna (klienter/patienter tex) av den privata verksamheten. Är det viktigare att inte en aktieägare tjänar pengar än att någon får en god vård, för många verkar det vara viktigare att motverka att någon tjänar pengar än att någon blir frisk. Det är en märklig människosyn.

Sedan detta med vilja. Jag är helt övertygad om att överläkaren på Örebro Läns Landstings Beroendecentrum ville vårda individer när han tog tjänsten som överläkare. Att det sedan uttryckte sig, som beskrivs i min självbiografi, i att han menade att en vård av mig med flerårigt tungt missbruk enbart skulle bestå i urinprov, jobbsökning på AF samt en timmes stödsamtal i veckan på Örebro kommuns socialtjänsts öppenvård, betyder inte att det var bra. Inte heller att han passade på att nämna att han själv inte ville betala skatt för sådana som mig. Viljan är inte ett tillräckligt villkor för god vård, det är andra faktorer som styr det, kompetens och förmågan att verkliggöra kompetens till nytta för vårdsökare t ex. I det fallet var t ex den entimmes öppenvården i Örebro kommun där en stor del av tiden kunde gå åt till att prata om Örebro kommuns öppenvårds socionoms bilverkstadsbesök inte direkt den vård som jag behövde heller, även om denne socionom är en fantastiskt trevlig och snäll människa. Och jag är helt övertygad om att han ville vårda och drevs av ett engagemang för samhällets utsatta. Men man blir inte nykter av att prata om bilverkstäder. Och för att nämna den ideella sektorn, i min självbiografi finns en rätt bra beskrivning av den vård som ges från en ideell organisation i Örebro – IOGT. I ”Sagt om boken” finns även en kommentar från en annan örebroare som även den har likartade erfarenheter från IOGT, även om jag inte minns om jag skrev ut just den delen av kommentaren som handlade om de gemensamma intrycken av ideel IOGT-vård. Men inte heller av den vården blir man nykter, även om individen vid IOGT säkerligen hade viljan att vårda. Det räcker inte.

Man blir nykter av fungerande missbrukarvård som utgår från Kirkegaards berömda devis, och av behandlare som har insikten om vad som krävs och förmågan att omsätta det i handling i ett brett perpspektiv för den enskilde genom att börja just som Kirkegaard manar – där den enskilde befinner sig. För det krävs att de som söker denna vård kan välja den som kan erbjuda detta. Därför behövs alternativ och en frihet för den enskilde att välja den som kan erbjuda det, oavsett om den enskilde tjänar pengar på det eller inte. Jag kan inte tänka mig någon mer ointressant fråga än om någon tjänar pengar på att hjälpa mig. Men med en fungerande marknad så blir det annorlunda, då framkommer den intressanta frågan, vem av alla olika utförare har den unika kompetens som jag behöver för att bli hjälpt? I en fungerande marknad kan jag välja att ge denne skattepengarna så att jag får den vård jag har rätt till i enlighet med ett humant samhälle. Det är dags att vårdval och äkta konkurrensutsättning börjar tillämpas även på missbrukarområdet, så att vi får alternativ till de illa fungerande öppenvårdsinrättningarna över landet.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Bristande privatisering en del av missbruksproblemet”

  1. Om det ändå vore så enkelt, att empati och omsorg kunde råda bot på ett beroende. Dessvärre tycks det vara den dominerande inställningen inom missbruksvården – så länge man menar väl kan en person bli fri från missbruk. För att dra en parallell – Noam Chomsky uttalade sig om samma förhållningssätt gällande ett helt annat ämne, han skrev:

    ”We have to distinguish always in tactical judgments between what you might call the “feel-good” tactics and “do-good” tactics. There are tactics that may make people feel good. “Look, I feel good. I’m doing something.” But maybe they harm the victims. There are other kinds that actually do good. That is, they benefit the victims. That’s a distinction we have to make and it’s a critical one.”

    1. Å vilket bra citat! Feelgood-grejen är otäck! Och visst är det så att ”viljan, empati, omsorg” dominerar. Det roliga är att så många inom vården misstolkar ordet empati och tror att handlar om att känna med (i allra värsta fall tycka synd om – av slaget h*n har ju haft en sååå svår uppväxt), i stället för den egentliga betydelsen ”inta den andres perspektiv”. Gör man det senare har man kommit en liiiiten bit på vägen… Iaf intressant att resonera om problematiken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *