Minister Maria Larsson i ett litet fokus

Jag håller på att titta på en konferens som hölls i Stockholm förra veckan, Quo Vadis som anordnades av en av brukarorganisationerna, eller snarare en del av brukarorganisationernas paraplyorganisation. Det handlar om den kommande missbruksutredningen, bland annat.

En timme och 12 minuter in i programmet kommer Maria Larsson, vår ansvariga minister för missbruksfrågorna med titeln Barn- och äldreminister. Bara det anger ju hur alliansregeringen traktar missbruksfrågorna/den del av socialpolitiken som handlar om missbruk, dvs en fråga som berör i runda tal kanske ca 1 miljon av svenskarna. Så kan det gå, när det går illa.


Maria inledde konferensen med att hon inte kunde prata om området, eftersom remisserna inte kommit in än. Innan hon vet vad hennes ev husbonde tycker verkar hon inte kunna tycka något alls, vare sig ha några visioner eller åsikter (man får anta att det är remissvaren från olika kyrkor och IOGT samt RNS som Maria väntar på innan hon vet vad hon tycker och vill inom området). Fast det var ändå intressant att hon nämnde att privatpersoner kunde tycka till, och att hon väntade på det, hon hävdar alltså att hon skulle läsa och lyssna på vad jag kommer att skriva i det remissvar som jag kommer att lämna in. Ska man tro på det?

Sedan fortsatte Maria med att utredningen satt igång en bred och djuplodande debatt som hon välkomnar, varvid jag ställer mig frågan vad jag missat. Jag har ändå hyfsat koll. Jag har sett en debatt om huvudmannaskapet, och jag har sett en debatt om satsningen på det som kallas skademinskning, och jag har sett något inlägg om tvångsvårdens vara eller inte vara. Vad det gäller alla problem som missbrukarvården har är dessa frågor marginella och debatten är vare sig bred eller djuplodande, Maria ger som vanligt mig ett intryck av att hon inte har en aning om vad hon pratar om. För övrigt tror jag inte att Maria välkomnar en debatt, det har ju märkts när hon mött högdjur som Fries och lillBjörn och ännu mer hennes ointresse för att följa debatten i övriga media (jag skulle t ex vilja påstå att regeringskansliets besök vid denna blogg som nog ändå måste vara den mest välbesökta bloggen inom det socialpolitiska området för missbrukspolitik är extremt få, och vill absolut påstå att de skulle ha nytta av det, kanske inte av mina inlägg men åtminstone av debatten som förekommer i kommentarsfälten, om det nu är så att man välkomnar seriös debatt). Nåväl.

Maria förklarade att hon tillsatte utredningen för att hon såg brister i missbruksvården med ambitionen att rätt insats, från rätt vårdgivare ska ges vid rätt tidpunkt och att det i den framtida missbruksvården måste finnas en helhetssyn på människan, dess behov. Well, då kan vi redan nu konstatera att utredningen har misslyckats. Som jag sagt tidigare, utan att ha läst hela utredningen än, förslagen ligger inte ens nära att motsvara det som Maria påstår sig vara uppdraget/syftet. Som jag sagt tidigare, Maria har formulerat uppdraget fel och använt sig av fel experter i utredningen. Men man måste ju roas av att hon är så nöjd med att kunna få fram att det måste finnas ett barnperspektiv på missbrukarvården (oerhört kul f ö att hon använder det begrepp som Socialstyrelsen säger att man inte ska använda), sedan är det väldigt bra att hon vill öka satsningarna på missbrukarvården så att även barnen till missbrukare får vård. Det ligger en gyllene framtid framöver för socialarbetare, med tanke på att dagens pengar inte ens räcker till att ge en bråkdel av missbrukarna den vård de både vill ha och behöver ska det bli kul att se hur hon ska finansiera de båda utbyggnader hon pratar om.

En sak som var skön i talet var att hon läxade upp Sveriges kommuner och landsting (aka SKL) för att våra tjänstemän och lokala politiker har gett ojämlik vård utifrån var man bor, så går det när man låter inkompetenta lokalpolitiker styra. Men inte heller den problematiken kommer hon att kunna lösa med missbruksutredningen, eftersom det fortsatt kommer att vara lokala politiker och tjänstemän som kommer att styra, något vårdval blev det inte för missbrukarna (om jag förstått utredningen rätt).

En mindre skön sak i talet var att hon hakade på den obegripliga trenden av att missbrukarvården ska ha mer brukarinflytande, som jag inte förstått varför det ska betonas i detta komplexa fenomens vård när det sällan görs i andra multikomplexa sjukdomar (jag vet att inte missbruk är en sjukdom i sig, använder det som en bild). Och ändå vågar inte utredningen föreslå det enda reella brukarinflytande som ett vårdval skulle innebära, märkligt nog pratade Maria om att brukarinflytande och makt kunde utövas i valet av vårdenhet, utifrån de öppna jämförelserna, antingen är det Maria som inte kan även denna fråga eller så handlar det om att jag har fel i att vårdval inte finns med i utredningens förslag).

En del av talet ägnade Maria åt att prata om den så kallade strategi som regeringen tagit för ANDT-området, med fokus på preventionsarbetet där hon hävdade att andra länder var extremt intresserade av att lyssna på Sveriges erfarenheter. Bland annat berättade Maria att hon om knappa 2 veckor ska träffa USA:s drogsamordnare eftersom USA är intresserade av att lära av såväl vårt preventionsarbete som vår missbrukarvård. Det är extremt vilken tro Maria har på att prevention skulle kunna lösa problematiken, särskilt som statistik visar på att Sverige har ett stort och ökande problem med många tunga narkomaner och höga dödstal. Sedan blir man ju sjukt nyfiken på vad i vår missbrukarvård som USA tycker sig kunna lära sig något av, med tanke på att en stor del av metodutveckling och forskning kring missbrukarvård sker i USA.

Apropå det jag skrev om SKLs projekt ”Kunskap till praktik” så nämnde Maria även det, hon berättade att det arbetet tog sin utgångspunkt i Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för missbruksvården. Och det är ju intressant, jag har nämligen en (pågående) C-uppsats om just dessa riktlinjer. Förutom att de är katastrofalt dåliga på flera sätt (bl a bygger dem på en tro att varje drog måste ha sin egen behandlingsmetod, en för cannabis, en för amfetamin, en för kokain osv, haha, snacka om att Socialstyrelsen, och SKL, har hål i huvudet). Men särskilt nya är det inte, så som Maria påstår. De kom år 2007 (och merparten av dess fakta bygger på en hååårt kritiserad SBU-utredning från år 2001). Men så var det det här med Marias kunskapsnivå i området… Aja. Maria pratade också om implementeringsarbetet som ”Kunskap till praktik” håller på med, well, givet hur riktlinjerna ser ut skulle man ju önska att Maria inte kände till just det och att SKL ägnade sig åt något annat, något vettigt t ex. Det gäller för övrigt Socialstyrelsen också i det här området.

Nästa avsnitt i talet handlade om brukarinflytande, och hon pratade om ett arbete som Socialstyrelsen driver kring brukarmedverkan, tillsammans med brukarorganisationerna RFHL (organisation som förut lyfte fram de läkemedelsberoende, men som vidgat sig mot narkotika i stort, mot fattigdom, väldigt anonym och med en lite luddig rättspolitisk ståndpunkt), Rainbow (beskriver sig som en paraplyorganisation för de som står längst bort från samhället) och Verdandi (Arbetarrörelsens nykterhetsorganisation). Ingen av de organisationerna känner jag skulle kunna representera mig, och jag vågar påstå att de kan representera en minoritet av missbrukarna (minns Gerhard Larssons 1 av 5 missbrukare får vård), apropå brukarinflytande. Maria talar gott om detta med brukarinflytande, men hon är som med allt annat extremt dålig på att genomföra det och hon har katastrofalt inkompetenta rådgivare (t ex Socialstyrelsen). Kejsaren är naken.

MOt slutet blev det mycket innantilläsning av Maria, det märktes att hon inte är vare sig insatt eller intresserad av frågorna, då hade hon kunnat tala lika fritt och engagerat som när hon talade om prevention och barnperspektiv. Det är trist med en så okunnig politiker med så stort ansvar.  Och vad det gäller talet kring tvångsvården, vill man se en minister staka sig och tala i slowmotion kan man titta på just den delen. Likartat var det för utläggningen kring ”huvudmannaskapsfrågan”. Men det var intressant, att se Maria lägga fram det som att förslaget fortfarande är en delad huvudmannaskap, när det i själva verket är en överflyttning av allt behandlingsansvar till landstinget, kändes som lite lärobok kring politikersnack.

Som avslutning tog Maria upp läkemedelsassisterad behandling, hon pratade kort om en ökning (smart drag för att tillfredsställa dem som vill ha mer av detta) och så slog hon fast, vilket jag håller med henne om i båda delarna, att missbrukarvården inte får reduceras till läkemedelsförskrivning och att vi inte får tro att läkemedelsförskrivning är lösningen på problematiken.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *