Behandlingsmetod MI, motiverande samtal

Jag har under lång tid uttryckt kritik mot svensk missbrukarvård. Min kritik har huvudsakligen bestått av att vården ges i för liten omfattning, under för kort tid, av allt för inkompetent personal, på fel sätt (huvudsakligen öppenvård) och med felaktiga metoder. Det har inte gjort mig särskilt populär någonstans, sån tur att jag inte eftersträvar att bli populär och gillad! (:

Japp, man måste tänka 2 gånger före man är med på den smileyn! Att tänka två gånger är alltid bra, särskilt när man pratar om svensk missbrukarvård som Socialstyrelsen envisas med att kalla missbruksvård så att det inte blir tydligt att det handlar om människor som vårdas. Nåväl.

Hos denna Socialstyrelse kan man om narkotikamissbruk och behandling läsa följande:

I de nationella riktlinjerna rekommenderas fem psykosociala metoder med effekter på narkotikamissbruk:

  • kognitiv beteendeterapi med fokus på missbruk (KBT)
  • kort intervention och motiverande samtal (MI)
  • CRA-behandling (Community Reinforcement Approach)
  • dynamisk terapi
  • familjeterapi med fokus på missbruk och beroende

Och de metoder som exploderat i genomförandet av missbrukarsvårdens nedmontering (ett projekt lett av SKL, förmodligen med syfte att spara pengar i stället för att ge bra missbrukarvård, men ändå är en del kallat ”Kunskap till praktik”) är KBT och MI. På denna ”Kunskap till praktik”:s hemsida kan man läsa följande:

Kunskap till praktik utbildar utbildare i AUDIT, DUDIT, ASI och ADAD, MI-metodik, HAP och återfallsprevention.

De fyra första är olika bedömnings-/uppföljningsinstrukment, HAP är Haschprogrammet (Lundkvist, och en majoritet av denna sajts läsare jublar, eller inte, vid det namnet), Återfallsprevention kan vara lite allt möjligt, här (lägg märke till den snygga texten om vetenskapligt ackreditering utan att ange vad det är, sånt ger mig varningssignaler) är en som innebär MI, andra kan vara olika 12-stegsteser etc, jag har ingen aning om vad det är för SKL. Och så detta med MI. Jag tror knappt det finns en kommun som inte i sin öppenvård av missbrukare inte arbetar med MI.

Just därför är det intressant att idag kom på mailen från Campbell en vetenskaplig metaanalys (man slår samman ett stort antal vetenskapliga studier till en) där 13 342 individer som fått missbruk(ar)vård studerats, utförd gemensamt av institutionerna Cochrane och Campbell (gudarna i vetenskaplig utvärdering, den förstnämnda inriktad mest på ”sjukvård” och med tyngpunkt i denna forskningstradition, den sistnämna mer inriktad på ”socialtjänst” och ”beteende-/samhällsvetenskap”). Denna utvärdering handlar uteslutande om MI.

Så här skriver man i sammanfattningen:

Compared to no treatment control MI showed a significant effect on substance use which was strongest at post-intervention SMD 0.79, (95% CI 0.48 to 1.09) and weaker at short SMD 0.17 (95% CI 0.09 to 0.26], and medium follow-up SMD 0.15 (95% CI 0.04 to 0.25]). For long follow-up, the effect was not significant SMD 0.06
(95%CI-0.16 to 0.28)

Alltså, jämfört med att inte få någon behandling alls har MI en betydande effekt direkt efter insatsen, mycket svag effekt på kort och mellan lång uppföljningstid, och i princip ingen som helst effekt på lång sikt (!). Och gör man en missbrukarvårdande insats med de kostnader som är förknippade med det vill man nog ha effekt på lång sikt… både rent ekonomiskt och framför allt humant! Metaanalysen har också jämfört MI med annan behandling, och det finns ingen skillnad mellan dessa. Och den forskning som gjorts är inte heller av någon särskilt bra kvalitet, enligt metaanalysen, de sista meningarna i dess sammanfattning är illustrativa:

However, it seems that other active treatments, treatment as usual and being assessed and receiving feedback can be as effective as motivational interviewing. There was not enough data to conclude about the effects of MI on retention in treatment, readiness to change, or repeat convictions. The quality of the research forces us to be careful about our conclusions, and new research may change them.

Som det är nu storsatsar svenska kommuner och svenska beroendemottagningar (inkl vissa behandlingshem) på en metod, vars kunskaps-/forskningsstöd såväl är dåligt genomförd som kan konstatera att MI inte har någon bättre långsiktig effekt än att inte ge någon behandling alls!

Och alla myndigheter, politiker och tjänstemän fortsätter med mantrat som gäller för den svenska missbrukarvården – ”allt är bra”. Min kommentar: Så faen heller! Kan ni sluta att döda missbrukare med er dåliga missbruksvård och börja satsa på god och fungerande missbrukarvård?!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

4 reaktion på “Behandlingsmetod MI, motiverande samtal”

  1. Problemet är att sådan vård knappast finns. Inte med de krav på metodik i utvärderingen och långtidseffekter som du lyfter fram som idealet här. Det är bara LARO som kan visa något i den riktningen, och det hjälper ju föga för andra typer av missbrukare.

    1. I princip håller jag ju med dig om det, och min kritik mot området är som du vet omfattande och gäller alla led, från praktik till akademi. Jag vill föra debatten mer mot alexanderhugg och mindre mot det extatiska jubel över småinsatser som området visat t ex kring MI. Jag har samma slutsats som i (den opublicerade du vet) uppsatsen om de nationella riktlinjerna, att om vi inte ens vet vad det är vi ska vårda så kan vi inte få en fungerande missbrukarvård. Och det kan jag stå och fortsätta och ropa i min öken. Aja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *