Aggro

27 augusti, 2011 Comments (5) Posted in Missbruk/beroende

Jag fick en kommentar på Twitter om att jag verkade rätt aggro idag. Och det kan nog stämma. Det var dock inte meningen att vara aggro…

Det hela började med att jag hoppade på Maria Wetterstrand. För den som följde mig som MK vet att det hela handlar om händelserna våren 2008. Det var tiden för då Missbrukarvårdsprogrammet skulle göra praktik, jag hade lite otur och hamnade på Attendo där det dels blev uppenbart att jag med min teoretiska bakgrund inte passade in i tolvstegssekten som är allt annat än akademiskt grundad. Tyvärr sammanföll det med en sjukdomshistoria då man först misstänkte cancer. Att göra de undersökningarna under två dagar med mängder av vårdcentrals och sjukhusbesök är inte något som är särskilt enkelt att gå igenom, dagen efter orkade jag inte gå till praktiken och inte heller hade jag direktkontakt med praktiken för att berätta vad som hände. Det gjorde jag dock i efterhand… men när det hela blev ”affär” var det ingen förståelse för agerandet från skolans sida.

Sjukdomen blev sedan konstaterad till Basedows syndrom (mer känt som struma, eller att immunförsvaret attackerar den egna kroppen, behandlingen innebar att medicineras med medicin som stängde av immunförsvaret, och eftersom det mest är en sjukdom som drabbar kvinnor i övergångsåldern var det många olika besked från läkare (och jag hade många olika specialister, särskilt eftersom jag under de första månaderna inte svarade på behandlingen som förväntat)). Och ständigt hade jag ett papper i plånboken från ett antal överläkare som förklarade vad en akut skulle göra om jag kom in med över 38,5 graders feber.

Ett resultat av sjukdomen som jag hade var att jag behövde gå på toaletten relativt ofta. Och som strössel på det hela var min ersättningspraktik en inrättning där SFI-elever, lättare kognitivt handikappade och missbrukare ägnade dagarna åt att skruva samman luftventiler (de där runda vita sakerna som sitter högt upp på väggar) och kassera företags utgångna arkiv (ta bort gem och plastdetaljer från papper som skulle återvinnas). Min vision med utbildningen var att arbeta med behandling av missbrukare, på praktiken fanns ingen som helst behandling, de fullt fungerande f d missbrukare som jag pratade med hade i de flesta fall suttit och skruvat grejer i år efter år. Det var inte vad jag kallade missbrukarvård, och det var inte någon särskilt bra praktik. I min praktikrapport över vad vi hade lärt oss kunde jag inte skriva mycket, men jag beskrev kontakterna med de fd missbrukarna och kallade det för allians, utifrån att en behandlarallians t.o.m är viktigare än behandlingsmetoden. Det gillade inte lärarna vid MdH.

Det jag inte gillade var att när det var två veckor kvar av den 15 veckor långa praktiken fick jag veta att min frånvaro (pga läkarbesöken och en influensa som jag däckades av i några dagar) nog inte skulle ge mig godkänt, kanske. Det gjorde mig arg, jag ville ha klart besked och motivering till varför, om det inte var tillåtet med läkarbesök etc. Jag fick inte det, och inte heller fick jag garantin för att jag skulle bli godkänd om jag fullföljde de 2 veckorna som var kvar, så när det var 1,5 veckor kvar kollade jag på studiehandledningen, 80% närvaro krävdes. Och det hade jag räknade jag ut, även om jag inte gick de där sista två veckorna. Men helt plötsligt så hade jag inte 80% närvaro, mina närvarorapporter hade förändrats från praktiken till skolan, men kvar fanns originalen, som sa helt annat än det som sedan stod i MdHs rapport. Jag försökte strida om den där närvaron. Det gick inte så bra. Sedan kom beskedet från läraren, Ciro Apparicio vid MdH, han skulle aldrig utexaminera någon från Missbrukarprogrammet som var aktiv knarkare. Och han hade bevis. Jag hade ju varit så ofta på toaletten, ”vad hade jag gjort där?” (underförstått knarkat). Han hade varit inne på min privata blogg/hemsida, där hade jag bilder på mig när jag knarkade (bland annat den som är omslag till min självbiografi, en bild tagen år 2004). Jag hade skrivit de olika tiderna för när bilderna var, en serie från 90-talet fram till 2004 och så en nytagen nykter bild, tanken var att illustrera ett missbruk. Det trodde inte Ciro på. Han hade ”bevis”. Och jag blev underkänd. Jag försökte överklaga det hela, det gick inte vägen. Jag skrev till Högskoleverket, och skolan svarade att ”Callmyr påstår han är sjuk men vi har inte sett några läkarintyg”, och så kom det där med toabesöken och antydningar om pågående missbruk. Till saken hör att min läkare och jag bad om ett telefonmöte eftersom läkaren ville berätta om problemen mer ingående, bl a detta att sjukdomen är mest utforskad kring kvinnor.  Jag försökte hävda att det hela från MdHs sida handlade om diskriminering. Svaret var ”en (fd) missbrukare kan enligt lagen inte diskrimineras utifrån missbruk”. Detta (som är en sammanfattning… mer detaljer finns kring märkliga saker på lektioner etc etc, flera klasskamrater bloggade upprört om vad läraren höll på med) var något som upprörde mig, och jag försökte få skolans ledning att agera, men det var deras chefsjurist, MP-politikern Alf Karlsson som skrev de olika inlagorna med berättelserna om mina toabesök etc. Och jag försökte få riksdagens representant, Maria Wetterstrand, i MdHs styrelse att åtminstone titta på vad skolan höll på med, jag mailade henne, skrev i hennes blogg och länkade till mina blogginlägg om frågan, men det kom inte ens ett svar. Jag tyckte det var ohederligt av henne… Och det återkom jag till ang dagens nyhet om hennes avhopp från riksdagen, att det var lika ohederligt…

Jag fick en bra dialog med Maria Wetterstrand idag, lite konstigt kanske, och hon var riktigt trevlig. Och någonstans gäller ju både att man inte är livegen som riksdagsledamot likväl som att man måste släppa och gå vidare, hur orättvist behandlad man än anser. Kampen för att få in missbruk i våra diskrimineringslagar, den går däremot vidare…

Sedan kom nästa. Jag blev så arg på Aftonbladets journalist (eller vad man ska kalla det) Sara Stenholm som recenserade Annika Östbergs självbiografi (här kan du köpa boken hos Adlibris respektive Bokus). Recensionen inleds med att Sara inte vet vad hon ska göra, att hon inte vet vad en recension är, då kanske man ska avstå från att skriva till att börja med. Men Sara skriver ändå, och hela recensionen är skriven i ton som dryper av ”vonoben-” eller ogillandeattityd, vilket framgår i en av de första meningarna om Östbergs bok ”En bok där hon utan motfrågor, helt på egen hand, har nedtecknat sitt liv.” Ja, det är ju så som självbiografier brukar se ut, märkligt att det verkar nytt för denna Sara.

Sedan skriver Sara att Östberg skrivit boken ”oreflekterat redovisande”, att Östberg är ”oförmögen att lyfta blicken till någon form av analys” och att Östberg ”klarar inte av att sätta in sig själv i ett sammanhang”. Nu kan det ju vara så att Östberg har en tanke med det, nämligen precis samma som jag själv har med min självbiografi, att om man ska åstadkomma något måste man starta processer hos andra, i andras medvetande, så att läsarna själva lyckas dra slutsatser. Man ska inte skriva läsaren på näsan, om man vill åstadkomma något bestående (och läser man kommentarer som min självbiografi fått verkar det som att åtminstone hos några lyckas jag med just det, de som inte klarar av detta – too bad).

Och faktum är att Östberg lyckas åstadkomma något riktigt stort, Sara är själv ett bevis för det, tyvärr fattar inte Sara det själv… Sara skriver om Östbergs bok ”Hon ger en inblick i skuldens betydelse”, och ska man förstå t ex missbruk är skuld en av de alla komplexa bitarna, över huvud taget är skuldkänslor en av de svårare känslorna för oss människor att förstå. Östbergs bok ger Sara inblick i detta, vilken fantastisk bok Östbergs måste vara! Att Sara enbart lyckas dra slutsatsen att det handlar om ”Jag antar att svaret är detta: hon tar på sig den stora skulden för att stå ut, för bär man ingen skuld blir 28 år i fängelse fullkomligt outhärdligt” säger mer om Saras begränsade förmåga till analys än Östbergs text. Det finns enligt mig en helt annan förklaring till skulden, skuld är en känsla som generellt är väldigt välbekant för Östberg och jag antar att hon känner skuld för mer än det exempel som Sara kommer med, det ligger nämligen i ”sakens natur”. Men det förstår inte Sara, för hon är som så många andra journalister totalt okunniga om t ex missbruk.

Men inte nog med detta med skulden, enligt Sara så lyckas Östberg ”som få beskriva heroinabstinensens helvete. Och hon ger en fin beskrivning av de mänskliga relationerna inne på California Institute for Women.”.

Det låter som mycket intressanta analyser och kunskaper som man får av Östbergs bok (Adlibris, Bokus)! Bara dessa 3 faktorer är oerhört viktiga lärdomar som Östberg har att ge oss. Sara Stenholm avslutar recensionen med ”Det är dags att låta Annika Östbergs liv lämna offentligheten nu.”. TVÄRTOM! Tänk så mycket Östberg har att lära oss andra! Vilken tillgång för vårt samhälle, om vi tillåter oss att dra nytta av det Österberg har att förmedla. Men DET vill inte Sara att Östberg ska göra. Östberg ska osynliggöras, som alla missbrukare, när det inte handlar om att ge medelsvensson en orgie i våld, misär och elände som en missbrukare kan tjäna som förmedlare av vid av medelsvenssons valda tillfällen. Sådan är diskursen i samhället, en missbrukare ska exkluderas. En missbrukare kan inte ens diskrimineras. En missbrukare ska inte ens ha rätt till vård på lika villkor. En missbrukare ska inte ens ha rätt till a-kassa (japp, fick själv det belagt t o m i regeringsrätten) även om man uppfyller lagens villkor för a-kassa. Osv osv osv. Och allra helst ska inte missbrukare prata och skriva om detta. Som jag gör, då får man t ex sin självbiografi inte ens recenserad av tidningarna. ”Tyst med dig!” Klart som faen att man blir aggro ibland.

Inga relaterade inlägg.