Drogliberalen Linton igen
Drogliberalen Magnus Linton är ute och härjar igen och placerar ett epos på DN kulturs sida. Och i bloggfältet härjar de vanliga drogliberala strömningarna som okritiskt låter bli att granska Lintons text, han ligger i tiden så att säga. Jag hade inte heller tänkt att kommentera den eftersom det alltid leder till tidskrävande debatt i kommentarsfältet, och inte mycket uppmuntran heller, men men, det är svårt att låta bli… Tyvärr är det svårt att utläsa vad som är Lintons egna åsikter och vad som är hämtat från omnämnd bok ”Narkotika” av Jan Blomqvist, Johan Edman, Birgitta Göransson, Ingrid Sahlin, Per Ole Träskman och Daniel Törnqvist.
Det kan vara så att eposet är menat att vara en recension, men det hade kanske varit bättre om DN valt att använda en mer neutral recensent i så fall… Sammanfattningsvis är jag inte imponerad av Linton (som vanligt) eller av boken Narkotika (om nu Linton återgivit den korrekt, och om texten Linton skriver i DN är hämtad från ”Narkotika”).
Linton inleder DN-texten med
Trots att fler missbrukare dör i Sverige än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme.
Och redan där går det fel för Linton. Det är inte sant att det dör fler missbrukare i Sverige än i andra länder. Till att börja med är inte dödsfallsstatistiken jämförbar rakt av, och även när den är det kan man konstatera att det dör fler missbrukare i Sverige än i vissa andra länder. Men Linton är inte, och har aldrig varit, intresserad av att berätta en sanning, han vill driva en politisk tes från sitt vänsterliberala perspektiv, och då är uppenbarligen alla medel tillåtna, och jag förstår att han gillar boken ”Narkotika” (om den nu är rätt återgiven).
Sedan skriver Linton:
Vi lever i en drogpolitisk paradox. Den bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar som prövar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet.
Det framgår inte vilken källa som Linton/boken använder sig av för dessa ”fakta”. Det verkar som att det är EU. Då är det förmodligen EMCDDA. Deras definition på tungt missbruk som de kallar PDU (problem drug use) är injicering eller lång/regelbunden användning av opiater, kokain och amfetamin. Ecstasy och cannabis ingår inte, och då är man dels inne på kulturella skillnader och hur man ska utvärdera vad som är allvarlig droganvändning i termer av kända skadeverkningar. Att dra slutsatser om narkotikapolitik utifrån detta har sina brister uppenbarligen. Om det reflekterar ingen.
Sedan slår han fast att ”Något samband mellan hur många som prövar narkotika och hur många som fastnar i tungt missbruk finns inte – i alla fall inte enligt professorerna bakom den banbrytande antologin ”Narkotika” – och därmed faller pelaren i svensk politik”. Nu har jag inte läst Narkotika (här kan du förresten köpa boken hos Adlibris respektive Bokus) men det är ett intressant påstående, och åtminstone ifrågasatt av en del andra (t ex Professor Svensson vid Malmö Högskola i boken Heroin). Och vad det gäller utbudsaspekten, som har koppling till hur många som använder finns det också belagt i forskningen (sök t ex på Australien och herointorkan i forskningsdatabaser). Så frågan är om det är pelaren i svensk politik som faller eller Lintons resonemang eller författarnas resonemang i boken Narkotika, det verkar inte helt självklart vilket det är som faller.
Linton har ju i flera olika sammanhang propagerat för cannabis legalisering, så även i denna DN-artikel. Han skriver vidare:
Inom EU är till exempel uppfattningen att cannabis till skillnad från heroin och tyngre droger har svag beroendeframkallande effekt – i alla fall mycket svagare än alkohol och tobak väl etablerad vilket gjort det självklart att skilja på bruk och missbruk, men när EU:s handlingsplan mot narkotika översätts i svensk officiell information blir ”drug user” översatt till ”narkotikamissbrukare” och det hot narkotikan utgör ”to people” blir i svensk översättning ”mot vårt samhälle”. Den senare glidningen kan uppfattas som liten men är i själva verket helt avgörande för den politik som haft så svårt att acceptera sprutbyten, metadon och subutex.
Det här är ett intressant stycke. Det har länge rått en missuppfattning att cannabis inte är beroendeframkallande, nu försöker Linton kalla den svag och hänvisa till något okänt EU dokument. Idag kom en sammanställning från England om drogers farlighet (som vanligt håller jag inte med om att forskningen är helt korrekt återgiven kring cannabis) och där skriver Englands sjukvårdsmyndighet ”good evidence for a cannabis dependence syndrome”. Ingenting nämns om svagt etc.
Och går man till EUs egna dokument om cannabis skrivs:
Human and animal studies have found that tolerance to many of the physiological and
behavioural effects of cannabis develops after repeated exposure to the drug (Adams
and Martin, 1996; Joy et al., 1999). A laboratory study in which oral THC was given to
human subjects over a 30-day period found a decline in the acute cardiovascular and
psychological effects of THC (Jones and Benowitz, 1976). In another laboratory study,
tolerance to the subjective effects of cannabis developed after oral administration of a
small amount of THC for several days, with greater tolerance developing with increased
amounts of THC (Jones, 1983).Laboratory studies, while using a range of experimental approaches, have identified
a number of adverse symptoms associated with withdrawal from cannabis. The most
common symptoms include restlessness and nervousness, irritability, loss of appetite and
sleep disturbance.
Ingenting av det Linton påstår om svagt finns med. Sedan vad det gäller språket och dess konstruktioner så är det väl vanligt att i Sverige använda ordet missbrukare av narkotika utifrån den juridiska definitionen, eftersom narkotika är olagligt blir allt bruk olagligt, dvs missbruk. Att sedan EUs text väljer ”människor” i stället för ”samhället” tycker jag är rent ut sagt dåligt av EU, det är att bortse från t ex nationalekonomiska aspekter på narkotikan eller att inte se hur företag direkt och indirekt skadas av narkotikamissbruk. Att sedan någon vänsterflummare (Linton eller bokens författare) inte ser företag som en del av samhället eller att dessa drabbas negativt av narkotika är rätt tragiskt. Märkligare är att EU släpper igenom en sådan text…
Att sedan dra slutsatser som att den skrivningen innebär en utdefiniering av vård och skademinskande åtgärder är en ren fantasiprodukt hos författaren som jag ser det, och det finns, vad jag kan se, inget diskursivt belägg för att det som påstås är rätt. Att svensk narkotikapolitik har fungerat dåligt, vilket den verkligen har, har helt andra förklaringar än den som Linton/”Narkotika” försöker ge. Men Linton är iaf tydlig med att texten:
Den uteblivna omprövningen av narkotikapolitiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt.
kommer från bokens författare. Och det är förmodligen en av få rader som jag kan hålla med om i Lintons text…
Sammanfattningsvis, om Linton har rätt i sin text, och återger texterna från boken, är det ett utmärkt belägg för att inte använda länkarna ovan till att handla boken Narkotika.
Inga relaterade inlägg.
