Till Minne

21juli1

”Jag förstår vad som hänt redan när polisbilen stannar utanför..de ringer på, två polismänniskor som kommer med dåliga nyheter.”Handlar det om Anders?” frågar jag. ”Vi har tråkiga nyheter, får vi komma in?” De kliver in i köket, sätter sig ned, skruvar på sig och levererar: ”tyvärr kan vi meddela att din bror hittades död för några timmar sedan.”…

Anders du fattas mig, tro absolut ingenting annat. Jag har förbannat ditt missbruk, dina olater, ditt sätt att bara dyka upp när det krisar..men du fattas mig. Ingen som du har förstått min oro för mor och far, ingen som du har förstått mig och min rastlöshet, min strävan..du kallade mig en gång nyligen för din drottning. Du var min älskade storebror vad du än hittade på, mammas lilla pojke, pappas rejäla grabb. Tro ingenting annat brorsan. Idag i Sandvik kände jag dig där, bredvid mamma i träsoffan framför stugan på kullen. Ni två är i en annan dimension nu, hoppas ni är tillsammans utan oron, utan smärtan.”

Den som skriver är en Facebook-vän till mig, hon skriver om sin bror, Anders, Anders som gick bort alldeles för tidigt, ett av alla narkotikans offer.

21juli2

”Då var man utkickad från behandlinghemmet på jävligt dåliga grunder och ingen fakta alls. Det räcker med att några säger att jag har börjar använda droger igen så skickar dom ut mig, trots att de har under två veckor nu tagit både urin och blodprover från mig och jag har varit ren från allt, det enda som finns i min kropp har varit subutex, i rätt doser. Handen på hjärtat och foten på huvudet, jag knarkar inte längre.

Om de inte kan lita på mitt ord tillsammans med negativa provsvar, hur tror dom att folk ska orka ta modet till sig och söka hjälp, be på sina bara kalla knän om hjälp när man endast blir förnedrad och oerhört kränkt.

Givetvis vill jag fortsätta att vara ren men här kommer det inte att bli lätt…”

(… en tid senare fortsätter texten…)

”Så har även mitt liv stannat, eller kanske har det fortsatt? En gång pundare , alltid en pundare. Frestelser, påtryckning från individer vars namn inte säger mig någonting, det som finns i deras innerficka vid bröstet på den alldeles för bylsiga dunjackan i April är det enda som betyder någonting. En kabbe brunt.

Känn dig som hemma” – sa dom på behandlingen. Vad är hemma för mig? Jag har inte haft ett riktigt hem på många år, inte ett riktigt mysigt härligt varmt kanelbulledoftande hem. Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag är en främling i en byggnad som stinker pundarsvett? Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag behöver vara närvarande och medverka i gruppmöten som får magen att vända sig ut och in, in och ut?

Vad som sedan hände är egentligen inte viktigt, men jag fick en fantastisk idé att åka till Polen och den resan gjorde att jag sitter här idag, just nu och väntar på att livet ska springa ikapp mig eller tvärtom.”

Den som skriver är Penny. Jag lärde känna Penny, till viss del, en liten bråkdel av det som var Penny, under 2009. Vi kommenterade en del i varandras bloggar, även om det var mest jag som kommenterade i hennes. Jag försökte peppa henne, försökte visa på ett hopp. Det hoppet kanske om inte släcktes så åtminstone tonades ner då när hon blev utkickad från behandlingen. Det sista hon skriver i bloggen är att hon väntar på att livet ska springa ikapp henne, eller tvärtom. Där finns det lite hopp i alla fall, Penny ville bort från missbruket.

Den 11 september 2010 skriver väninnan som stod henne nära ett inlägg i gästboken:

tyvär dog flickan på sabbatsbergs sjukhus i blodförgiftning. good bless you

Det är det sista vi hör från Penny. Penny fattas oss. Anders fattas oss.

Drygt 400 personer fattas oss förra året till följd av narkotikan. Omkring 2 500 personer fattas oss förra året till följd av alkoholen. 3 000 människor slutade sina liv alldeles för tidigt till följd av missbruket. De fattas oss. Genom åren har jag förlorat släktingar, vänner och bekanta till följd av alkoholen och narkotikan. De fattas oss. Jag minns dem idag. Och jag låter er alla få lära känna Anders och Penny lite indirekt. Ingen av dem är glömda. Vi minns er.

Idag är det den internationella minnesdagen för dem som har dött till följd av missbruket. Genom åren har det ordnats manifestationer samtidigt på flera platser i flera länder. Det är vanligtvis olika brukarorganisationer som ordnar dessa minnesmanifestationer, för att sörja tillsammans med vänner och anhöriga, för att väcka politisk uppmärksamhet kring problemet att tusentals dör i onödan varje år. I Sverige ordnar IOGT varje år minnesmanifestationer den 1 november. Varför Sverige inte vill dela den internationella sorgen och uppmärksamhetsdagen med andra länder vet bara IOGT. Jag hoppas att Sverige en dag kan ansluta sig till de internationella manifestationerna för att visa att även vi i Sverige kommer ihåg vårt samhälles offer av dessa människor. Vi ska inte glömma. Vi får inte glömma.

UPDATE: I Sverige anordnades på fyra platser minnesarrangemang den 21 juli i regi av Svenska Brukarföreningen (enligt uppgift i konfrontativ anda i augusti -11), tyvärr utan att lyckas sprida informationen om att de ägde rum. Kanske kan de olika svenska brukarorganisationerna, anhörigorganisationerna, och vad det nu kan vara för organisationer som vill verka för färre döda, i en framtid enas om en gemensam dag i framtiden så att manifestationerna dels blir mer spridda och dels inte ger intrycket av en splittrad intresserörelse. Att ha två olika dagar för olika organisationer (vad detta nu handlar om) känns lite egendomligt, och mer som polarisering än som minneshållande.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *