Dalunde går vilse i narkotikapolitiken

Det finns mycket att säga om den narkotikapolitiska debatten. Miljöpartiets Jakop Dalunde säger en del i Expressen idag. Han drar slutsatsen att Sverige behöver avkriminalisera missbruk, gott så. Men vägen dit är som så ofta kantad av okunniga slutsatser och felaktiga källor. Dalunde är inte enbart emot kriminalisering av det egna bruket, han är emot drogprevention och hävdar att det inte har någon effekt. Hur han kommit till den slutsatsen förvånar en del.

Dalunde påstår att FHI hävdar att ”undervisning för unga ”inte har någon styrkt förebyggande effekt” när det gäller riskbeteenden som cannabisrökning.”.

Jag är kritisk mot FHI och tveksam till deras vetenskapliga kompetens, inte minst när det i telefonsamtal kring deras drogpreventiva arbete visade sig att de inte känt till (före jag berättade för dem) förra årets gedigna metaanalys i ”Porath-Waller A, Beasley E, Beirness D, (2010), A Meta-Analytic Review of School-Based Prevention for Cannabis Use, Health Education & Behavior, Vol. 37(5): 709-723″ som handlar om just vilka faktorer som krävs för vetenskapligt utvärderad effekt av kampanjer. I och med att FHI och regeringen inte känner till t ex denna typen av artiklar (det finns fler) så är det inte så konstigt att kampanjerna blir det som Barn- och äldreminister Maria Larsson och hennes Renström nu har aviserat. Dalunde verkar inte heller ha läst särskilt mycket forskning om drogprevention.

Dalunde menar även att prevention är helt onödig eftersom han med en otydlig och svävande källa till CAN (vars trovärdighet i sig kan ifrågasättas) påstår att för missbruksutvecklingen är ”arbetslöshet och sociala klyftor är helt avgörande”. Det skulle vara oerhört intressant om Dalunde kan precisera sin källa en aning så att man kan granska den, att enbart förklara missbruk med en liten del av de sociala förklaringsmodeller som finns känns, för att uttrycka det milt, revolutionerande. Jag är som synes kritisk till CAN, men att CAN skulle ha så dålig koll på vetenskapen kring missbruk att de hävdar att det handlar om socioekonomiska parametrar betvivlar jag starkt.

Det jag tror att det hela handlar om är att som vanligt krävs det ingen kunskap för att uttala sig i missbruksfrågan, man kan ägna sig åt en massa tyckande, bara det låter bra. Dalunde är ett exempel på det. Jag kan dock hålla med om att preventionsarbetet, som denna regering ägnar sig åt i oerhört stor omfattning, är en mycket liten del av det som krävs för att få en framgångsrik missbrukspolitik, men från det till att som Dalunde gör, säga att den är onödig, är en mycket lång väg där Dalunde går vilse.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Dalunde går vilse i narkotikapolitiken”

  1. Jag håller med. Han missar lite på förklaringarna om varför någon blir missbrukare, synd och dumt. Vettigt i övrigt, speciellt: ”Därmed sätts fingret på en i Sverige utbredd myt – att det är narkotikapolitiken som avgör huruvida människor missbrukar narkotika eller inte.” Ganska viktig och riktiga fråga han tar upp där. Jag tror att fokus skulle hamna där, det var fetmarkerat, men det haltade lite på vägen dit och efter.

    1. Ja, det är nog kanske så att han menar att mycket andra politikområden är viktiga, och det håller jag med om. Jag för min del tycker ju som bekant att man ska använda en bred palett för att minska missbrukets elände, där narkotikapolitiken (prevention och lagstiftning) är en viktig parameter bland många.

  2. Jag tycker Dalundes artikel var utmärkt. Den poäng han gör om prevention och om narkotikapolitikens påverkan på variationer i bruk är klart relevanta. Som du skriver finns den en del forskning som visat på effekter av preventionsprogram, Magnus, men det är mycket små effekter i det stora hela, och de rör framför allt en typ av drogundervisning som över huvud taget inte existerar i Sverige, och aldrig har gjort det.

    1. Nja, jag tycker att vi behöver mer saklig debatt om frågeställningarna och att hävda, som Dalunde gör, att prevention inte har någon effekt är osakligt och gynnar inte debatten. Att sedan Sverige är dåligt på att utföra preventionen på bästa möjliga sätt är inte samma sak som att prevention inte har någon verkan.

  3. Jag tycker inte att det är osakligt, även om det finns sådan forskning. Den är ju inte särskilt känd, inte ens FHI känner ju till den, trots att det är deras jobb. Dalunde har uppenbarligen läst in sig ordentligt på frågan, han gör en bra beskrivning av Portugal och håller tungan rätt i mun i en debattmässigt svår fråga. Att han sen litat på FHi när det gäller preventionsprogrammen må vara hänt, tycker jag. En mindre ”randanmärkning” och inget att göra stor sak, givet den enorma okunskap som florerar bland andra politiker som uttalar sig i frågan.

    Dalundes artikel bär definitivt uppmuntras, inte bara för att huvudbudskapet är intressant utan även för att vi behöver fler politiker som verkligen sätter sig in i dessa frågor.

    1. Jag tycker att det är bra att han gör ett försök, jag delar huvudpoängen, men jag delar inte synen att prevention är onödigt, och att förklara missbruk med socioekonomiska variabler stämmer varken med den teori jag läst eller den empiri jag samlat på mig. Ett sånt synsätt riskerar att föra debatten väldigt snett, så jag vidhåller att vi behöver politiker som intresserar sig för området och som är lite mer insatta i frågorna än vad Dalunde förefaller vara.

  4. Om det viktigaste biten är att få unga individer att förstå hur potentiellt farligt och skadligt, för att inte säga hur förödande det kan vara att börja med droger tidigt. Hur ska drogundervisning/prevention se ut och läggas upp för att få så bra effekt som möjligt? Ska jag vara ärlig har jag faktiskt ingen aning om hur detta ska göras eller se ut. Jag vet att narkotikabruk beror bl.a på trender och narkotikapolitik tyvärr inte har så mycket med bruk och missbruk att göra.

    Lite humoristiskt, i Jönköpings Län slutade polisen med sin ”drogundervisning” i skolorna då man upptäckte och såg att det fick helt motsatt effekt, dvs andelen som testade narkotika ökade.

    Upprepande och tjatigt, men psykosocial- och/eller socioekonomisk bakgrund och/eller den nuvarande statusen på dessa faktorer har stor betydelse. Vem som helst kan bli beroende och missbrukare av vad som helst (legal eller illegala droger), men det vanligaste är inte att vem som helst blir det. Av alla narkotikakonsumenter är det en liten del som blir problematiska konsumenter. Det är dessa vi ska lägga mest fokus på, och blir bättre på att upptäcka samt förhindra att dessa hamnar i missbruk. Men också bli mycket bättre på att erbjuda individanpassade vägar ut ur missbruk. Vilket Magnus (m.fl, ingen nämnd ingen glömd) visat ett åtskilliga gånger och gett exempel på hur vi kan och ska gå till väga!

    1. Exakt Thomas, det är det jag menar. Det duger inte att enbart använda en av de förklaringsmodeller som finns. Till de du räknar upp kan läggas ett par andra. Att förenkla som Dalunde gör gynnar inte samhällsdebatten.

      Den artikel jag länkade är mycket bra genom sin effektfokus (d=effekt) och sin metaanalytiska inriktning. Utklippt från min sammanfattning av den artikeln kan sägas att detta är de riktlinjer som preventionsprogram bör ha enligt forskningen (när de levereras i skolan, med anpassning går det att överföra till andra kanaler, artikeln säger en hel del mer men jag har inte tid att återge det):
      1. En längre tids omfattning, minst 15 tillfällen
      För de program som var 15 tillfällen och mer var d=1,40 och för program under 15 tillfällen var d=0,10. Sålunda finns ett mycket starkt stöd för ett längre preventivt program.
      2. Bygger på interaktivitet
      För program som använde sig av interaktiva metoder var d=0,57 och för de program som enbart lärde ut var d=0,02.
      3. Levereras av individer som inte är lärare
      För de program som presenterades av andra än en lärare var d=0,74 och för de som presenterades av lärare var effekten d=0,57.
      4. Riktar sig till elever äldre än 14 år
      De program som riktade sig till de som är äldre än 14 år hade d=0,39 och de yngre hade d=0,17.
      5. Kontrollerad modelltrogenhet
      Forskningen visar att de program som säkerställde/betonade att alla delar i programmet distribuerades till/genomfördes av eleverna (d=0,93) var mer effektiva än de som inte hade denna aspekt (d=0,06).
      6. Baserar sig på flera preventionsmodeller
      Forskarna har här jämfört den i tidigare forskning enskilt mest effektiva metoden, ”social effekt av slaget socialt inflytande”, med en kombination av drag från de olika (socialt inflytande, socialt lärarande, kunskapsbaserat, affektivt baserad). Jämförelsen ger att kombinationen är mer effektiv (d=1,27) jämfört med socialt inflytande/lärande (d=0,19).

      Det är ytterst märkligt att när jag talade med FHI så var ovanstående artikel okänd för dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *