Detta inlägg är en gästblogg från PeaPod. Han är en engelsman med en bakgrund i ett missbruk av alkohol, opiater och CNS, och han driver numera sajten Binge Inking i England samt arbetar inom missbruksområdet. Detta inlägg består av två delar, men först tecknar jag en liten bakgrund och som tredje inlägg kommer en artikel jag skrev i höstas om den nya missbrukspolitiken i England. Gästinläggen kan läsas i sin helhet på engelska på Binge Inking.
Bakgrund
I några andra länder (UK och USA främst) är det många som tröttnat på dels att det saknas en tydlig offentlig positiv bild av vad en missbrukare är och att det är möjligt att bryta ett missbruk och tillfriskna från det fenomenet, dels att samhället år efter år fortsätter att upprätthålla missbrukskonserverande strukturer, och dels att när offentligheten pratar om missbrukare och om hur man kan minska missbruket är det oftast just ”om” och sällan med missbrukare. Det har lett till att det i dessa länder finns en stark och snabbväxande rörelse av före detta missbrukare, ofta kallad tillfrisknanderörelsen (recovery movement). Den är relativt löst sammansatt, men det finns också flera frön till såväl allt mer organiserad lokal som internationell rörelse.
Den uppmärksamme har noterat att jag och min gode vän Jimmy Blondin sedan en tid arbetar med att starta en liknande rörelse i Sverige. Det är dags för det, och som inspiration kan man läsa detta personliga inlägg från PeaPod. Sverige har mycket att lära från UK.
Tillfrisknande i Storbritannien: Början, evolution och revolution
Min personliga resa
När mitt tillfrisknande började för åtta år sedan, hände det genom en personlig ”Big Bang”. Jag slungades in i det genom kris och katastrof, och jag var plötsligt i ett främmande land. Jag kunde inte språket, jag förstod inte ”reglerna” och jag var inte så säker på vart jag var på väg. En sak som jag visste var att, allt skulle bli bättre än de hade varit på ett tag.
Jag törstade efter kunskap. Jag ville träffa andra som var som jag. Jag ville veta vilket stöd som fanns tillgängligt, och jag ville verkligen veta varför den behandling från NHS [National Health Service, statlig organisation motsvarande våra landsting, styrs av motsvarande vårt Socialdepartement som i England även har hand om den roll som Socialstyrelsen spelar i Sverige, MCs anm] som jag hade gått igenom ett par år tidigare inte verkade medveten om vad som behövdes för att hjälpa mig till ett tillfrisknande. Jag hade inte det koncept som jag behövde för att tillfriskna som en process över tid, och det hade inte de heller, i stället fokuserade de på att ta bort mina droger och ge mig deras istället.
Genom att ha kontakt med andra människor som var i tillfrisknandeprocessen (det var inte något min behandling bidrog med) gjorde jag några upptäckter. Jag fick reda på att tillfrisknande är en realitet i livet för tiotusentals människor i Storbritannien. Jag upptäckte att de genom i tusentals ”hjälpa varandra-möten” varje vecka stöttade varandra för att upprätthålla tillfrisknandet. Jag upptäckte också att behandling generellt inte var tillfrisknandeorienterad och att behandling i sig var ett relativt litet penseldrag i en mycket bredare bild. Faktum är att hela duken var härlig, jag började att tro att den behövde visas, inte förvaras i förrådet.
Jag blev lite av en upptäcktsresande i detta främmande land och började kartlägga området. Till min skam, jag hade tagit hand om personer som hade alkohol- och andra drogproblem i flera år och hade haft en mycket liten vision för dem. Nu behövde jag veta vad som fungerade och vad, om något, jag kunde göra för att vara en del av att göra saker bättre.
Början
Som jag sagt, en av de saker som fungerade, var det omfattande befintliga nätverk av ”hjälpa varandra-grupper”. AA hade funnits i England sedan 1940-talet och senare även utökats med Anonyma Narkomaner och Anonyma kokainister.
Tyvärr var klyftan mellan behandling och dessa grupper enorm, min läkare hade varnat mig för dessa grupper och föredrog mediciner i stället. Men kemikalier fungerar inte lika väl som dessa stödjande nätverk enligt min erfarenhet, och även om vissa människor behöver båda, var det inte rätt för mig.
Även om dessa ”hjälpa varandra”-grupper var starka, skulle de aldrig bli en tillfrisknande-rörelse – det som kallas traditioner [motsvarande regler/stadgar, MCs anmärkning] förhindrade detta, skulle medlemmarna säkert kunna spela roll. I USA fanns Faces and Voices of Recovery (FAVOR) som företrädde personer i tillfrisknande samt argumenterade för tillfrisknandet, men jag sökte förgäves efter något liknande i Storbritannien.
Åtta år senare ser det annorlunda ut, men det finns några obesvarade frågor som jag tänker på. Vad var till exempel början för tillfrisknande-rörelsen? Vad var det som definierade och vad var grunden för genomslaget? Dessa frågor har inga enkla svar, för till skillnad från min egen introduktion i tillfrisknandet, var början på tillfrisknanderörelsen mer som en kö bestående av planeter än en big bang. För att förstå vad som hände måste vi förstå betydelsen av riktlinjer och politik.
Riktlinjer/politik
Det är svårt att minnas med dagens explosion av tillfrisknande-orienterade aktiviteter att, för åtta år sedan såg landskapet helt annorlunda ut. På grund av folkhälsoriskrna med hiv och aids på åttiotalet och nittiotalet utvecklade vi ett svar på drogproblemen utifrån ett folkhälsoperspektiv, något som förlorade fokus på den enskildes behov och önskemål. Om behandling saknade en tillfrisknande-inriktning, så var riktlinjer och politiken dess lika engagerade sängkamrat.
Saker förändrades efter att evidens publicerats som visade att underhållsbehandling med metadon var associerad med en minskad brottslighet. Riktlinjernas inriktning blev av en med ett juridiskt perspektiv, och med en enorm investering i att få människor i behandling. Behandling av opiatmissbrukare bestod i allmänhet av långvarigt metadon-program. Att behandlas sågs som viktigare än eventuella resultat eller individuella mål.
Ett problem som uppdagades var att även om det verkade finnas en dörr in i behandling, hade ingen egentligen tänkt på att installera en utgång. Antalet individer i behandling ökade, men få lämnade behandlingen med att ha uppnått sina mål. Några röster höjdes som framhävde detta, särskilt vid Addiction Today (http://www.addictiontoday.org/), men de ignorerades ofta eller märktes som extrema. Varför i hela friden skulle vi vilja ändra det som fungerar?
Det fanns ändå fyrar av hopp. Bostadsprogram, nästan uteslutande i den ideella eller privata sektorn, fungerade som tillfrisknandets ficklampa för tillfrisknande år efter år när himlen var mörk. Ironiskt nog i denna tillfrisknade-inriktningstid så känner de fortfarande sig åsidosatta och inte lyssnade till, trots deras erfarenhet och expertis.
Det blev oroligt när forskarna bakom Doris (Drug Outcome Research In Scotland) studien publicerades en rapport år 2004 med titeln: ”Vad söker narkotikamissbrukare efter när de kontaktar missbrukarvården?”. Resultatet var att de flesta människor som påbörjar behandling ville uppnå avhållsamhet. Den visade också att gå på att metadon var den minst effektiva behandling du kunde använda för att komma dit.
Det har funnits kritiker till dessa budskap, men det startade en debatt och den debatten påverkade riktlinjerna. Professor Neil McKeganey, en av de ledande DORIS-författarna, var en konsekvent och synlig kritiker av den rådande inriktningen och behandlingen, blev inflytelserik i medierna, till stort ogillande hos behandlingsetablissemanget.
Addiction Today kämpade med ett motvilligt och initialt motståndskraftigt NTA (National Treatment Agency) för att få en tillfrisknandeinriktning. På deras sidor ställde de dem konsekvent till svars, det kan hävdas att detta var en del av vad som orsakade NTA att gå från att följa till att försöka leda tillfriskande-agendan. Det kan också mer cyniskt hävdas att detta berodde på förestående förändringar i regeringen och hot mot NTA: s egen överlevnad.
Tillfrisknande som medborgerliga rättigheter
På många sätt i denna miljö där riktlinjer och behandling saknade en vision för individer är det inte förvånande att en tillfrisknandemotrörelse började utvecklas. Inte riktigt en motståndsrörelse - budskapet var mer positivt än så - det syftade till att ge en röst och ett ansikte med dem i tillfrisknande: att både lyfta fram tillfrisknandet och göra det synligt, men också att belysa vad som fungerar och vad som inte fungerar och att uppmana till förändring till det bättre.
Denna rörelse har utformats som en civilrättslig rörelse och på vissa sätt passar denna beskrivning bra. Huruvida det är en diskret rörelse är ännu inte klart, och det finns allvarliga fraktioner inom den, men poängen är att något helt annat hände och tillfriskande individer var i hjärtat av det.
Det finns ett motstånd mot detta naturligtvis, det finns det alltid är när folk står upp för sig själva, men även de mest reaktiva kritikerna av ”tillfrisknandeagendan” har varit tvungna att sitta ned och anteckna. De har inte kommit undan med fördomsfulla och okunniga kommentarer heller.
Pat O’Hare, en av grundarna av ”International Harm Reduction Association” sade år 2009 att tillfrisknande-agendan var ”ohederlig”, ”evangelisk” och ”helt ogenomförbar ekonomiskt”. År 2010 ansåg en annan harm reduction aktivist, Alan Joyce, att tillfrisknanderörelsen hade ett ”pulserande illvilligt hjärta”. Dr Colin Drummond, en beroendeläkare/psykiater, mer skrev nyligen om tillfrisknandeagendan: ”det kan vara en ideologisk dogm, som följer av en högljudd minoritet som drivs av hegemoniska, eller ännu värre, ekonomiska motiv” om än i ett mer balanserad sammanhang.
Inflytande över förändring
Trots detta motstånd har vi under de senaste åren sett förändringar inträffa. Som jag ser det kommer denna förändring från tre håll.
1. Gräsrötterna
Människor i tillfrisknande är väldigt mycket i centrum för mycket av den förändring som sker i Storbritannien. I städer växer olika forum, brukargrupper, ”hjälpa varandra”-organisationer och olika tillfrisknande-stödtjänster upp. Om uppkomsten av tillfrisknanderörelsen hade att göra med en kö av planeter, då började dessa astronomiska fenomen äga rum i kaféer, i ”hjälpa varandra”-grupper, i hem och på behandlingshem, genom samtal, möten och konferenser och aktiviteter.
För två år sedan såg vi den första brittiska Recovery Walk äga rum i Liverpool. Ett par hundra personer gick och historia skrevs. Förra året vandrade omkring ett och ett halvt tusen människor i centrala Glasgow. I år hoppas Wales slå det när människor från hela Storbritannien reser till Cardiff. Jag kan tala om att för fem år sedan kunde ingen ha förutsett detta.
2. Centralstyrda riktlinjeförändringar och officiellt stöd
Detta har skapat en gynnsam miljö för tillfriskandet att blomstra. År 2008 publicerade den skotska regeringen sitt narkotikapolitiska dokument, Vägen till tillfrisknande, som sätter tillfrisknande som valuta i behandlingen och höjer ribban genom att ange drogfrihet som mål. Den skotska regeringen tilldelade resurser till inrättandet av Scottish Drugs Recovery Consortium för att stödja tillväxten av tillfrisknande i hela landet.
År 2010 följde den brittiska regeringen efter genom att publicera en tillfrisknandeorienterad narkotikapolitik ”Reducing Demand, Restricting Supply, Building Recovery” som slog fast att folk kunde välja tillfrisknande som en väg ut ur beroendet.
3. Stöd från akademiker och behandlingsinstanser har uppmärksammat faktabasen och försöke bredda vår kunskap och förståelse. Nya behandlingsmodeller började dyka upp. Bostads- och behandlingprogram kom till Storbritannien för mer än ett decennium sedan när Providence Projects i Bournemouth var först med modellen. Den har spridit sig snabbt.
De senaste 10 årens UKESAD (UK & European Symposium on Addictive Disorders) konferenserna har möjliggjort för behandlingspersonal, av vilka många är i tillfrisknande, att samtidigt skapa kontakter med varandra och vidareutbilda sig, lära sig inte minst från amerikanska akademiker och kliniker. David Best och andra har hjälpt till att belysa hur tillfrisknande är i grunden ett socialt fenomen, att bygga tillfrisknandekapital är nyckeln till att gå vidare och hur behandling kan bli tillfrisknandeorienterad.
Del 2 återfinns här En fördjupning om Englands drogpolitik finns här.
Inga relaterade inlägg.
Jag får en känsla av att peapod först och främst eftersträvar nån slags total drogfrihet? Men att dom metoder och behandlingar som finns idag inte är tillräckligt ”bra/effektiva” för att kunna uppnå detta?
Jag kan ha fattat fel? Men att dom allra flesta som kontaktar vården vill uppnå avhållsamhet. Egentligen är det inte konstigt att dom vill detta, eftersom konsekvenserna av att vara en drogkonsument är att av samhället bli kriminaliserad, marginaliserad och stigmatiserad.
I alla tider har människan brukat (och missbrukat) droger. Jag förstår bara inte varför vi ska försöka sudda ut det som gör oss till människor? Om vi programmerade om den biologiska koden kanske detta skulle uppnås. Men det för tankarna farligt nära nazismen och liknande ideologiers syn och tro på ”övermänniskan”.
Jag tror fast och fullt ut, att den dagen vi låter människor bestämma över sin kropp och liv självständigt, och hjälper dom som inte kan hjälpa sig själva, först då, men inte förr, kan vi börja se en helt ny värld ta form och utvecklas.
Dina förklaringsmodeller är mer rimliga, eftersom flertalet av alla som är beroende, missbrukare eller problematiska konsumenter passar in i dessa förklaringar. Jag själv för att nämna en.
PeaPod argumenterar för rättigheterna att nå drogfrihet/tillfrisknande eller hur man nu bäst översätter ”Recovery”, men att samhället och behandlingsmetoderna inte stödjer detta på det sätt som de borde. Sedan vad det gäller de som sökte vård och att en majoritet sökte drogfrihet så är det en vetenskaplig undersökning, jag har skrivit om den tidigare i något sammanhang (inte här) och PeaPod hade med länk till den i sitt inlägg som dock föll bort när jag arbetade med inlägget. Jag tror jag skrev om den där studien i vintras då det kom en ny undersökning som bekräftade denna gamla.
Sedan håller jag inte med dig om att definitionen på att vara människa är att behöva ta till sinnesförändrande substanser, jag tror mer på att arbeta för att förändra samhället så att man kan vara människa i samhället utan att behöva ta till sinnesförändrande substanser.
”Mina förklaringsmodeller” är en förenklad sammanfattning av den teoretiska/vetenskapliga bakgrund som jag har samlat på mig under tiden som jag studerat missbruksområdet. Det jag vill göra med nästa års bok är att beskriva dessa teoretiska modeller och använda exempel från min livshistoria/självbiografi för att illustrera teorierna just för att visa på att det går inte att ha en enda förklaringsmodell eller akademisk tradition (läs inriktning a la sociologi, medicin, psykologi) till hur och varför missbruk uppstår (och dito ang hur man tar sig ur ett missbruk).
Tillägg till kommentaren. Vad jag menade är att jag passar in mer i din förklaringsmodell än samhällets. Alltså varför man tar droger. Men utan att jag har fått ett beroende, missbruk eller problem av konsumtionen.
Hm, nä vi ser nog på olika sätt. Självklart är inte definitionen på en människa ”att behöva ta till” sinnesförändrande substanser. Oavsett hur samhället ser ut, och hur bra medborgarna fungerar samt hur lyckliga dom är, kommer det alltid finnas människor som vill använda droger, av en eller annan anledning.
Jag tycker inte att vi ska förbjuda detta. Om någon får problem tycker jag det är humant att hjälpa denne, så mycket det går och så långt det är möjligt. Precis så som det vi handskas med alkohol och nikotin. Oavsett anledningen till att sluta, antingen ber du om hjälp själv, eller kanske någon i din omgivning upplever att du har problem, eller märker samhället att du har problem, och frågar om du vill ha hjälp och/eller stöd att sluta. Är det riktigt illa kan du bli tvångsvårdad.
Varför skulle inte detta fungerar med illegala berusningsdroger? Vad är det i alkohol, tobak och lagligt utskrivna narkotikaklassade mediciner som gör att det fungerar som ovan beskrivet, men inte med illegala droger?
Sydamerikanernas kokablads tuggande? Användningen av cannabis på olika sätt är mellan 5000-10000 år gammal? Indianernas användning av hallucinogena droger i ritualer? Detta är numera förbjudet, på vilket sätt är detta rätt? Oavsett kultur, tradition eller vilken anledning som helst, så tycker inte jag att det ska vara förbjudet att använda någon drog.
Om de droger du använde hade varit lagliga, så hade du alltså inte kunnat få hjälp med att sluta, är det rätt uppfattat?
För i så fall, hur slutar människor med ett alkoholberoende/missbruk, eller snusare/rökare, eller människor med legalt förskriven narkotika? Dom kan alltså inte få hjälp av samhället att sluta om dom vill?
För all forskning som finns som kan rättfärdiga ett förbud och bekämpning av illegala droger, finns det dito som motsäger detta och vice versa, eller hur man nu vill se det. För varje internationellt erkänd expert som kan och vet bäst finns en dito motsvarande på andra sidan.
Frågan är som sagt, vad vill vi? Du verkar inte tycka att vi ska få berusa oss, jag tycker att vi ska få göra det? Historien visar oss att en eliminering av produktion, distribution, försäljning och användning av berusningsmedel är inte möjligt. Så länge det finns en efterfrågan…
I think it useful it’s useful to consider what is happening in the UK as 2 ‘movements’. A ‘movement’ (contested and confused) toward a ‘recovery-orientation’ within ‘treatment’ increasingly grounded within a public health arena and a (developing) social/civil movement at the grassroots level. This reflects some of the experience in the United States.
”There is accumulating evidence of two new emerging and potentially complimentary movements:
1) a recovery movement that is affirming the very real potential for permanent
personal resolution of alcohol and other drug (AOD) problems, and
2) a public health movement that is offering solutions to AOD problems at the
community and cultural levels.”
William White ‘Toward a New Recovery Movement:Historical Reflections on Recovery, Treatment and Advocacy’, Recovery Community Support Program Conference, “Working Together for Recovery”, April 3-5, 2000
I think it’s interesting to note that many organisations and individuals cited as ‘voices’ within the recovery arena are situated within treatment or have very close links with it. Clearly this is relevant when we consider recovery-orientation within treatment. However I think we need to hear from a lot more from new ‘voices’ within the community, people who are engaged at a grassroots level in political advocacy.
The UK Recovery Federation (UKRF) has made this engagement its principal focus, supporting the development of community-led Recovery Networks developed around strong Recovery Principles and values and embracing strengths/asset-based approaches. We believe this is where a Recovery Movement will grow, shaped and articulated by communities and not by treatment. We’ve found many within the harm reduction activist world who have embraced this vision alongside those who traditionally have been located within abstinence-oriented communities. Two are mentioned in Peapod’s blog; Pat O’Hare and Alan Joyce. It should be noted that their comments were made within a context; a critique of a politically driven agenda that framed ‘recovery’ as ‘abstinence’ and little else. Things have moved on and both Pat and Alan have expressed considerable support for a ‘progressive’ recovery movement. It’s very early days but the signs are looking good.
Many people from mutual aid traditions are looking to engage in a wider sense within their communities and have found common cause with ‘harm reductionists’, starting to form the beginnings of a ‘movement’ with strong social justice principles at its centre. It’s the view of many that the addressing issues of inequality and discrimination is key to the development and sustaining of this new civil rights movement. It’s certainly what seems to excite a lot of interest at the grassroots level alongside a great enthusiasm for strength based d-I-Y responses to community issues. We’ve got a long way to go but there is the beginnings of a grassroots movement, there are new ‘voices’ starting to be heard. It’s a long road. We make the path by walking it.
This has been a lot of input and a lot to contemplate over, tnx a lot for shareing your thoughts and experience. I do believe its a long road to walk to make things better and increase the possibilities for people to leave an active as well as a narrowing and fenceing life. I think I am beginning to understand more how this can be achieved by reading the input from Peapod, Annemarie and you. I have spent some years just being angry and even if I think its important to point out that the emperor is naked, what is beginning to take form now in Sweden is much more stimulating! I look forward to contine to learn more about what can be done by listening to you.
Hi Magnus, Jimmy and everyone else reading, an interesting take from Mr. Peapod indeed on the still conceptual movement here in the UK.
As we know social change happens only when the majority of citizens are alerted, educated, and motivated to be concerned about a problem, and are only as powerful as the power of their grassroots support. One of the key tasks for the UK Recovery Federation is to focus on and to win over the public, NOT to change the minds and policies of official power holders. As we have seen already here in the UK when power holders fail to respond to initial movement demands, many activists become depressed and angry. This can lead to burnout, dropout, unnecessary compromises, or aimless rebelliousness.
Pace yourself it’s a marathon.
The process of putting social problems on society’s agenda, winning a large majority, and subsequently achieving long-range movement goals occurs over many years. This lengthy process includes reaching many sub-goals along the way. WE should evaluate our movement by how well it is moving along the road of success, not by whether it has achieved its long-term goals. Activists can develop strategies and tactics that advance their movement along the next segment of the road, instead of trying to achieve the long-range goals immediately & directly. The quotes mentioned from 2 of the individuals took place around two years ago now, and believe me there has been major progress since then. I am reminded of a quote a friend put on face book yesterday he said Tell me and I MIGHT listen….Show me and I MIGHT pay attention….Involve me and I WILL learn.
This is exactly one of the reasons why we think the UKRF principles are so important to a framework to build a movement around, at their very basic we are talking about equality, security, preservation, jhonesty, Justice, democracy, love, forgiveness, caring, compassion, and understanding.
Of course without adherence to these fine principles there is always the possibility of agent provocateurs to disrupt or discredit movements by promoting internal violence, hostility, dissension, dishonesty and confusion.
In approaching any injustice that we want to transform, we need to know the facts and factors of the situation. We need to understand the policy or condition “in the round” — from every angle.
This means carefully describing this policy and its consequences both accurately and honestly, taking a fearless inventory perhaps?
We have to ask ourselves what are the cultural attitudes or assumption that keep the status quo in place? In other words, how is this status quo sustained?
I believe that the status quo/power is not a magical substance invested in policy-makers; in fact, policy-makers rely on the consent of the people. We need to analyze and question our response (strategically and in a coordinated way) to the ways the population has given its tacit or overt support to this pstate of affairs.
In other words the Gandhian process of identifying the truth of the situation: the truth and untruth of our position, and the truth and untruth of the status quos position.
It is the UKRFs belief based on our analysis and that we must address injustice that violates central human and cultural values if we are to have a movement of any kind.
We hope by using humility, intelligence and persistence, to communicate to those that are skeptical that there really is a bigger issue here and that we have to build a co-ordinated and inclusive plan for addressing and resolving these injustices.
We believe in looking for what is positive in the actions and statements of those who are opposed and we never seek to humiliate but to find creative ways to call forth the similarities in our goals rather than the difference, looking always for ways that through unity we can all gain strength and win.
One of the aims of the recovery walks and celbratory events is to secure public support for change. We hope as these events grow, we will be educating the public, and at the same time, building alliances with key organizations.
We have much to gain by working with those who traditionally would have been polarized perhaps even entrenched to resolve the injustices of the people we are supposed to serve. Our actions as a movement must be designed to give the largest number of people possible the opportunity to participate, own and belong.
Of course at times direct action introduces a “creative tension” that may look like conflict but it will be these tensions that will highlight and be most effective when illustrating the injustice we seek to correct.
The UKRF believes that education, dialogue and action can create the conditions for a strong diverse and vibrant movement to emerge. The UKRF seeks friendship and understanding with those who are unsure, question or even oppose as we believe we have much more similarities in our common opponents of inadequate systems, outdated policies, and unjust acts, against vulnerable people.
The UKRF believes that Reconciliation includes the opponent being able to “save face.” Each act of genuine reconciliation is one step closer to the goal of human life, which Martin Luther King, Jr. called the “Beloved Community.”
Both the individuals and the entire community are empowered. With this come new struggles for justice and a new beginning.
UKRF Principle 11. Honesty, self-awareness and openness lie at the heart of Recovery.
We make the path by walking it.
Big hug Annemarie x
To see the other UKRF principles please go to http://www.ukrf.org.uk
Annemarie, thanks, very interesting again! Im so thrilled about sharing your experience and good thoughts. I am, as might be seen in this blog, very occupied with being angry with policy makers and ”structures”, and it does take a lot of energy, maybe because we dont have any general structure at all advocating, influencing or talking with any level of society so what is there to do? At the moment… As with your previous comment, this comment leaves very interesting and valuable input! Tnx and big hug!