Missbrukarområdets ryggkliarklubb

Den svenska alkohol-, narkotika- och missbrukspolitiken präglas av ett par fenomen, förutom att den inte räcker till att minska problematiken. Det är dels en självgodhet i kombination med inställningen ”åh det är ju så bra i Sväerje”, och dels en intern klubb av ryggdunkare. Denna klubb kan man t ex betrakta på lite olika konferenser (exempelvis här, med något enstaka undantag bland namnen).

Någon offentlig debatt/samtal om missbrukarvården, politiken, målen och vägen dit finns inte. Det svenska klimatet skulle just nu kunna sammanfattas med en mental härdsmälta där man tror att Missbruksutredningen ska lösa alla problem, precis som man för snart 10 år sedan trodde att de ”Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården” skulle lösa alla problem då (arbetet började 2002).

Den enda debatt som finns för närvarande är om missbruksvården ska administreras av kommunen eller landstinget, som om det skulle ha någon avgörande betydelse. Det kommer det inte att ha, om 10 år kommer vi har fler i beroende och förmodligen ungefär lika många döda (med viss reservation för om man lyckas bygga ut LAB), minns var du läste det.

Här om dagen fick jag ett mail med nyheter från organisationen SKL, Sveriges kommuner och landsting. De driver ett projekt som kallas ”Kunskap till praktik”, som i stort sett handlar om införandet av det nationella riktlinjerna. En av tjänstemännen vid SKL, Gunborg Brännström, skriver i en ”krönika” (hmm, ordvalet känns inte riktigt relevant) apropå den massiva kritik som Socialstyrelsen levererade till missbruksvården för ett litet tag sedan:

Rapporterna visar på positiva resultat på flera punkter, men samtidigt finns det flera förbättringsområden. De förbättringsområden som Socialstyrelsen lyfter fram stämmer överens med de erfarenheter som gjorts inom Kunskap till praktik.

Och så skriver man att under 2011 är det just bristerna man redan arbetar med. Det går bra nu för Sväerje. Jättebra. Verkligen. Suck.

Det är så skönt att SKL är nöjda. Och ingen säger att kejsaren är rätt så naken, för dessa riktlinjer kan man säga oerhört mycket om. När de togs fram och började införas (2007) fanns det kraftig kritik mot dem från professor Bergmark vid Stockholm Universitet, professor Bergmark som är/var en av de ledande professorerna inom svensk missbrukarvård. Den känsla jag har nu är att han hamnade ”i kylan” efter detta. Etablissemanget i Sverige kräver sin lojalitet, till priset av fortsatt elände. Jag skrev/skriver min C-uppsats om dessa riktlinjer och min slutsats är att den kraftiga kritik som professorn riktade var minst sagt befogad, snarare i underkant.

Därför är det inte så konstigt att när det största (och på sätt och vis viktigaste) arrangemanget i det politiska fältet äger rum, Almedalen, präglas de missbruksorienterade sammankomsterna av ovanstående. Men även av en faktor som borde lyftas fram, från flertalet s k ”frivillig-” och ”brukarorganisationer”, tillsammans med kommunernas i form av SKL har det riktats kritik mot Missbrukutredningens förslag att överföra huvudmannaskapet från kommunernas socialtjänst till de lite mer vetenskapligt inriktade landstingen. Det märks i Almedalen också (likväl som på länken ”konferenser” ovan). Det är nästan så man kan tolka det som att frivillig- och brukarorganisationerna är rädda att förlora sin luckrativa koppling och kontakt med socialtjänsterna.

I vilket fall som helst ordnar dessa seminarier tillsammans i Almedalen. Och det intressanta är att när man ska diskutera punkten att vården når så få, minns missbruksutredarens debattartikel i DN om att vården bara når 1 av 5 med behov, för att dessa individer inte vill identifiera sig med socialtjänsten och den problematik det i sig medför, då består debattdeltagarna av etablissemanget och så representant från en av de två organisationerna som stöttar kriminella. Det känns som ett litet feltänk, men rätt så illustrativt av detta etablissemang och dess brukargisslan. Dvs etablissemanget kan säga – se vi tänker på brukarna vi har med KRIS/X-CON/SBF, och så klarar de sig undan med det, trots att dessa grupper representerar en mycket mycket liten del av de brukare som behöver en fungerande missbruks- och beroendevård. Och de representerar definitivt inte majoriteten av de 4 av 5 som inte får vård. Det är kanske lite märkligt att dessa organisationer lånar sig till det, men de kanske inte ser den stora bilden, och det är kanske rätt varmt och skönt (lönsamt?) inne i etablissemanget?

Om den allmänna svenska politiken har haft ett behov av en opposition under vintern då Socialdemokraterna hade sin ledarkris, så är det inget mot vilket behov de svenska missbrukarna och individerna med beroende har av ett annat samtalsklimat än nuvarande kamraderei. ”If u scratch mine, i scratch yours” leder aldrig till något gott, inte ens om man dunkar.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *