Gratulerar (det misslyckade) ”Kriget mot narkotikan”

Det som kallas ”War on drugs” fyller 40 år idag. Fyra decennier har gått sedan presidenten Richard Nixon uttalade orden för första gången. I princip går War on drugs ut på hårda tag mot såväl produktions- som distributions- som missbrukarled. Det är hårda straff och strikt kontroll som gäller, och oavsett om det handlar om produktion eller användning av droger ska ”det onda slås ut”. Det är precis som med fängelsestraff för grova brott, eller metoden att skrämma unga missbrukare med KRIS-are (TV4-style), vi vet av forskning att det är misslyckat och snarare leder till mer problem än färre. Ändå gör vi som samhälle så. Förmodligen för att majoritetens kollektiv mår bra av det, det känns nog bra för dem att man ”gör något”, och så passar det med deras förmodar och åsikter om ”vad man ska göra”. Fel är det i vilket fall som helst om vi önskar ett samhälle med färre problem och skador.

Sålunda angående missbruket har vi inte färre problem idag till följd av ”war on drugs”, snarare mer, och det till stora kostnader och förluster för samhället för att upprätthålla kriget med polismakt, fängelsesystem, utanförskapseffekter osv. Sedan finns det de som hävdar att på 60-talet och 70-talet hade vi mer problem än nu, jag tror att politiker och aktivister i t ex Rikförbundet Narkotikafritt Samhälle brukar hävda att niondeklassare prövar cannabis i mindre utsträckning nu jämfört med då och jämfört med andra länder som inte bedriver samma ”war on drugs” som Sverige. Så är det åtminstone till del, men, då beror det också på vad som man definierar som problem. Om det är ett problem att individer berusar sig och förändrar sina sinnen kan problemet på mikronivån Sverige se färre ut, och man kan anta att Sveriges ”war on drugs” fungerar. Om det är ett problem att individer utvecklar ett missbruk och beroende och orsakar lidande och skador för sig själva och samhället är resonemanget inte lika giltigt längre. I det perspektivet fungerar inte ”war on drugs” så bra, vi har till och med mer problem än de länder som inte bedriver ett lika starkt ”war on drugs” som Sverige. Och med en enkel tankefigur så är det rätt självklart, du kan aldrig slå eller hota ur missbruket ur en person. Missbruk fungerar inte så, men det vet inte våra politiker och organisationer som IOGT och RNS om.

Runt om i världen ökar nu påtryckningarna för att vi ska upphöra med ”war on drugs”, med argument bestående av allt från ovanstående att problemen inte minskat till att det kostar oerhörda summor som skulle kunna satsas på annat (missbrukARvård t ex), till argument om kriminalitet och våld i länder som Afghanistan och Mexico.  Om det inte vore för namn som Kofi Annan, George Papandreou, Richard Branson etc skulle man kunna tro att det är flummare och dem som vill knarka i fred som driver denna fråga, men uppenbarligen är det inte så. Jag stötte på denna bild och text på en hemsida:

101

Det är sju individer som promenerar för att lämna över en rapport till administrationen i USA, en rapport som tydligen har slutsatsen legalisera. Individerna arbetar som poliser, fängelsevakter och åklagare i USA. Den här utvecklingen har fler skrivit om, t ex här (USA) och här (UK). Aktivismen sprider sig, och fortfarande tickar namnen in på Avaaz namninsamling för legalisering och avkriminalisering, nu 632 000 och närmande sig 750 000 namn i rask takt. Fler och fler ansluter sig till att 40-åringen ”War on drugs” har passerat sitt bästföre-datum, nu senaste t ex fd president Jimmy Carter i The New York Times igår.

I Sverige fortsätter Barn- och äldreminister Maria Larsson sitt motstånd mot denna utveckling (Expressen). Hon gör det genom att (felaktigt) hävda att Sveriges situation är bra, och att lyfta fram lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälles orealistiska, världfrånvända och naiva, åsikt om ett narkotikafritt samhälle. Men att utgå från såväl felaktig information som slagord utan förankring i verkligheten kommer aldrig att bli en framgångsrik politik, och inte heller en politik som leder till ett mer humant och bra samhälle för så stor mängd människor som möjligt. Det är dessutom en mycket farlig väg som regeringen under Maria Larsson slagit in på. För när fler och fler individer över hela världen går emot ”War on drugs” utifrån det uppenbara att problemen inte minskar till de stora ekonomiska och sociala kostnaderna riskerar den enkla lösningen som ”Stop war on drugs”-aktivisterna hävdar bli sanning och det enda tydliga alternativet, att tro att det enda alternativet är just deras legalisering.

Det finns andra vägar att gå än såväl total legalisering som ”War on drugs”. Men för att se dem måste vi sluta ställa dessa båda alternativ emot varandra. För att vi ska lyckas med det krävs att vi diskuterar och avslöjar de negativa effekterna av båda alternativen, och att vi har en mer öppen inställning än vad såväl regeringen i form av Maria Larsson som RNS i form av Per Johansson visar, tillsammans med ett gäng andra plakat- och signal-talibaner, visar. Slagord som ”war on drugs” och ”legaliseringsivrare” gynnar inte det som dessa aktivister vill åstadkomma, för visst är det så att det som Maria Larsson och Per Johansson egentligen vill åstadkomma är så mycket mer humanare än legaliseringsförespråkarnas alternativ. Det är synd att de spelar bort det på prestige-altaret.

Och nej, åter igen så skriver inte svensk media (inte ens det s k specialmagasinet Drugnews) om denna årsdag och farorna med nuvarande debattnivå, så det finns inga svenska ”läs mer”-länkar.

UPPDATERING: SvD vaknade en dag för sent och skrev om det hela sent på lördagskvällen. DN fortsätter att sova.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Gratulerar (det misslyckade) ”Kriget mot narkotikan””

  1. Magnus, jag besöker din blogg regelbundet, för det du skriver är oftast väldigt klokt. Men ibland tenderar även du att kläcka ur dig grundlösa påståenden, som exempelvis denna:

    ”En legalisering skulle leda till större sociala och humanitära problem.”

    Är det inte så att social/ekonomisk utslagning, ibland i kombination med psykiska sjukdomar, som oftast är grunden till det sociala/humanitära problem du talar om? För att inte nämna bristen på en adekvat vård…

    1. Tack för ditt beröm! Tyvärr är dock din invändning inte korrekt, det finns en del forskning kring utbudsökning (den ökade tillgänglighet som en legalisering leder till) i sig skapar ökade problem (bland annat en svensk studie från Sorad som jag i nuläget inte hittar, fast den borde finnas länkad i mitt arkiv från det som tidigare var en blogg här, ska försöka återskapa den bloggen på något sätt). Sedan är det självklart så att det inte bara är tillgängligheten som skapar missbruk och beroende, och därmed social och ekonomisk utslagning, utan det finns ett par andra förklaringsmodeller till missbruk och beroende. Problematiken är ju inte så enkel att det enbart finns en förklaringsmodell.

      Jag hoppas att du inte blandar ihop legalisering med avkriminalisering som många tenderar att göra, men vad jag läst av dig tidigare tror jag inte att du gör detta misstag.

  2. ”Maria Larsson och Per Johansson egentligen vill åstadkomma är så mycket mer humanare än legaliseringsförespråkarnas alternativ.”

    Ja vad är det dom vill egentligen? Ett narkotikafritt samhälle? Som tur är har historien visat oss att det vare sig är hållbart eller kan åstadkommas. Dom kanske till och med är berusningsmoralister? Att vi ska gå nyktert genom livet och alla som gör en avstickare ska vårdas, behandlas och/eller straffas?

    Varför ska vi avstå ifrån att berusa oss, när möjligheten finns och den efterfrågas? Vuxna individer ska själva få välja berusningsmedel och vi ska försöka få unga människor att vänta så länge som möjligt.

    Jag är nog mer än benägen att hålla med Magnus Linton. Det narkotikafria eller berusningsfria samhället, alkohol, tobak och koffein undantaget, skulle jag inte vilja leva i.

    Var skulle vi hamna? Emellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen? Inte ens dödstraff för bruk och innehav har fått mänskligheten att sluta använda droger.

    Jag menar, varför använder människor alkohol? Anledningen är egentligen helt ointressant, varför skulle vi inte få använda alkohol eller någon annan drog, nikotin, kokain osv? För att det är farligt och skadligt? Isåfall för vi genast förbjuda, om det inte har ett samhällsnyttigt syfte, bilåkning, cykling, vissa sporter, viss typ av mat etc.

    När ett förbud orsakar mer skada och fara än det förhindrar, då måste vi verkligen fundera på vad vi egentligen håller på med.

    1. Jag tror (naivt kanske) att både Maria och Per egentligen vill väl, de vill minska lidandet, men tyvärr är de varken kunniga eller vidsynta nog för att inse vad som behöver göras för det. MEn jag tror att alla kan förändras så vem vet, det kanske blir bättre framöver… Sedan är det ju så att alla klarar inte av att hålla drogerna på en hanterbar nivå, jag föredrar ett samhälle som är solidariskt med dem än alternativet.

  3. Vi vill förmodligen samma sak, att så få unga människor som möjligt testar och använder droger, och att så få som möjligt ska bli beroende och/eller utveckla missbruk.

    Det är väl bara två olika slags vägar för att försöka uppnå vissa mål . Jag tror och anser att en mer tillåtande attityd, och kanske till och med avkriminalisering eller legalisering är en bättre väg att gå. Men att resurserna som idag läggs på restriktion och repression (polis/tull/rättsväsendet mm) istället läggs på skadereducering, sjuk- och hälsovård (missbrukarvård), adekvat och riktig information/upplysning om droger, mer förebyggande arbete för att minska och förhindra att problem uppstår.

    Det är enorma summor pengar att spara om den restriktiva och repressiva linjen skrotas, eller åtminstone kraftigt decimeras, till fördel för åtgärder som vi VET fungerar!

    Använd droger vuxet, förnuftigt och ansvarsfullt. Tveka inte att be om råd, hjälp eller söka vård om du eller någon i din närhet har problem.

    Men jag försöker fundera på varför vi har två skilda tillvägagångssätt att se på saken? Jag själv (och förmodligen var och varannan svensk, när det kommer till alkohol iallafall) och personlig erfarenhet av vad både illegala berusningsmedel och alkohol gör med individer, omgivningen och samhället.

    Det är just pga av den personliga erfarenheten, och självklart också det jag läst, böcker, internet och akademiska poäng som jag absolut inte tror på en restriktiv och repressiv linje. Det förstör, skadar och är mer farligt än vad det var tänkt att förhindra.

    Såsom jag ser det lite kort sammanfattat:

    ”Över 1 miljon svenskar har prövat narkotika. Majoriteten av dessa blir inte kriminella eller hamnar på ”plattan”, runt 5-10% som prövar narkotika blir problematiska brukare. Andelen skolungdomar som prövar narkotika ökar återigen. Sverige har väldigt hög narkotikarelaterad dödlighet. Möjligheten till vård, behandling och rehabilitering för missbrukare eller för dom vill har minskat kraftigt. Istället består ”vården” av urinprov, böter och/eller fängelse. Priserna på narkotika har minskat ordentligt och tillgången ökat och kvalitén är högre. Sverige har bland de restriktivaste och mest repressiva narkotikalagarna i världen, utan effekt.”
    Källor: BRÅ, CAN, FHI, EMCDDA, WHO, FN, Regeringskansliet, Riksdagen, Kriminalvården, UNO (utredning om narkotikamissbrukets omfattning)

    BRÅ: (Detta är inte nollvision och nolltolerans)
    ”Kriminaliseringen av narkotikabruk har lett till förändringar i polisens arbetssätt. Förändringar i narkotikastrafflagen har lett till att ringa narkotikabrott prioriterats framför grövre. Det har medfört konsekvenser som inte primärt varit lagstiftarens avsikt, bland annat att polisens resurser främst har använts för insatser mot ringa narkotikabrottslighet (bruk och innehav). Resurserna för att utreda grövre narkotikabrottslighet har däremot inte ökat.
    Ökningen av antalet lagförda för ringa narkotikabrott är störst bland äldre personer som tidigare varit lagförda för narkotikabrott. År 1997 lagfördes dubbelt så många äldre tidigare kända som år 1991. En ökande andel av dem lagförs också flera gånger under samma år.”

    Detta är konsekvensen av en restriktiv och repressiv politik…Nu även tillskottet att kunna testa barn under 15 år utan dessas eller föräldrarnas medgivande. På vilket sätt förhindrar eller minskar detta andelen som testar, använder och blir problematiska användare av illegala berusningsmedel?

    ”Den största minskningen av narkotikaanvändningen skedde under 70-talet innan lagarna skärptes. Under mitten av 80-talet var narkotikaanvändningen rekordlåg. Ändå kriminaliserades bruket av narkotika kriminaliserades 1988. Narkotikastrafflagen skärptes 1993. Efter detta hade Sverige bland de mest restriktiva och repressiva narkotikalagarna i världen. Detta har inte haft någon effekt. Användningen av narkotika har bland skolungdomar ökat, trots en restriktiv och repressiv politik.”
    Källor: CAN, Folkhälsoinstitutet, Riksdagen, Regeringskansliet, The Swedish Drug Control System)

    FHI: ”Narkotikabruket är högre bland arbetslösa och personer som haft svårigheter att klara de dagliga utgifterna en eller flera gånger det senaste året, bland bostadslösa och personer med svaga sociala nätverk samt bland personer med psykisk ohälsa. Däremot ses inga klara samband mellan utbildningsnivå och narkotikaanvändning, eller mellan inkomstnivå och narkotikaanvändning. Narkotikabruket är diffust spritt i hela befolkningen. Andelarna som använder narkotika är högre bland utsatta personer, men de flesta brukarna tillhör INTE utsatta grupper. Resultaten talar också för olika livsvillkor bland manliga och kvinnliga användare av narkotika.”

    Detta är rätt intressant. För den restriktiva och repressiva linjen har mest negativa konsekvenser för de individer som behöver mest hjälp av samhället. Då menar jag inte hjälp och åtgärder för sitt bruk, beroende eller missbruk, det är sekundärt och har uppstått pga de primära problemen. Självklart är detta inte gällande för ALLA individer, bara en delförklaring till varför vissa individer utvecklar beroende och/eller missbruk.

    FHI: ”Många av de regelbundna narkotikaanvändarna använder flera droger samtidigt. 58 procent har ett riskbruk av alkohol. Bland regelbundna läkemedelsbrukare är siffran 72 procent. Siffrorna illustrerar ett utbrett blandbruk av olika psykoaktiva droger, ett blandbruk som kraftigt ökar risken för både sjukdomar och dödsfall.”

    En mer tillåtande attityd och mildare lagstiftning kanske skulle åtgärda detta. Människor kommer ju som sagt, vilket vi vet, och historien visar, använda droger oavsett lagstiftning och konsekvenser. Frågan är då, hur vill vi att människor ska använda (illegala) droger? Dom allra flesta svarar inte alls, men det är helt orealistiskt mål, det VET vi också. Såsom beskrivet ovan, på ett skadligt och farligt sätt för både individ, omgivning och samhället? Eller vuxet, förnuftigt, ansvarsfullt och med någorlunda minskade risker?

    1. Thomas, du skriver så långa inlägg, värda en egen blogg egentligen, att det nästan blir svårt. Om inte annat borde du använda VISA-knappen till höger eftersom det tar lång tid att läsa igenom och fundera över vad du skriver. Alternativkostnaden för att tillåta långa samtal är att jag skulle kunna scanna och sälja ett par vykort för den tiden det tar att läsa, fundera och skriva svar, men ok, detta och det andra släpper jag igenom men jag lovar inte att fortsätta släppa igenom dina långa kommentarer.

      Ovanstående inlägg känns lite onödigt på min blogg, då det till stora delar bekräftar mina åsikter om avkriminaliseringen (du uttrycker det dock mer utförligt än jag gjort hittills). Det är bra argumenterat. MÖjligtvis är du lite motsägelsefull då du lyfter upp problematiken med polisväsendets resurser som idag ägnas allt för mycket åt att jaga den enskilde problematiske konsumenten och allt för lite åt den grova brottsligheten, samtidigt som du inte verkar vara beredd att styra om polisens resurser dit (vilket jag menar vore bra i linje med att narkotika i sig ska vara illegalt), då du ev är öppen för att låta polisen och tullen göra ingenting (legalisering).

      Jag blir inte riktigt klok på vad du menar, mer än att jag delar synen på att kriminaliseringen av bruket är felaktig och kontraproduktiv.

  4. Magnus, jag hävdar definitivt inte att en legalisering vore problemfri, det är den inte. Däremot menar jag att den är att föredra framför ett fortsatt ”krig mot droger”.

    Detta ”krig” som ju har pågått i 40 år har inte bara marginaliserat människor i länder där drogerna konsumeras, utan även människor i producentländerna. Den största delen av producent/distributions-leden utgörs ju av fattiga människor med få eller inga försörjningsmöjligheter, vilket gör narkotikabranschen till deras enda hållbara utväg. Denna fattigdom kan förvisso inte helt avhjälpas med en legalisering, utan måste även mötas med sociala och ekonomiska insatser. Jag anser att ett fortsatt ”krig” mot droger inte är försvarbart, därför att det i allt för stor utsträckning kommer slå tillbaka mot de svagaste och fattigaste i världen, och därtill endast marginellt begränsa drogflödet.

    Nå, vad har en legalisering för nackdelar då? En ökad tillgänglighet leder, logiskt sett till en högre konsumtion, som i sin tur leder till en större andel (om än marginell) som riskerar att hamna i ett missbruk. Dvs. en hel del lidande för den enskilde och dennes anhöriga, samt ekonomiska kostnader för samhället. Men som jag har skrivit tidigare här på din blogg, anser jag att missbruk bör mötas med prevention och behandling, inte med förbud. Dels för att det förstnämnda kostar en bråkdel mot vad det kostar att upprätthålla ett förbud, men också för att förbudet har nackdelar som, i mitt tycke, inte går ihop med ett civiliserat samhälle.

    1. Men åh, det var ju en ytterst romantiserad bild du ger av att en legalisering skulle ha en inte oväsentlig (”inte helt avhjälpa”) betydelse för att utrota fattigdomen i Nederländerna, Litauen eller för den delen Peru. Exakt hur menar du att det skulle avhjälpa en hel del av fattigdomen? Det skulle vara intressant att få svar på.

      Sedan tycker jag att det är bra att du kan vara solidarisk med de fattiga långt borta, men synd att du inte kan vara lika solidarisk med de som riskerar att få sina liv totalt sönderslagna i ett missbruk och deras anhöriga. Att människor går under i ett missbruk är inte något som jag anser gå ihop med ett civiliserat samhälle. Otvivelaktigt kommer legalisering leda till mycket större lidande, oavsett om man arbetar med långtgående preventions- och behandlingsarbete.

  5. Jag syftade på fattigdomen i Latinamerika och Afghanistan, som inte bara hör till en av världens fattigaste länder, utan producerar några av världens mest beroendeframkallande droger – kokain och heroin/opium. I Peru finns redan exempel på hur en (semi)legaliserad kokaproduktion kan se ut. Man har låtit bönder odla koka under licens, för att sedan köpa upp kokabladen och tillverka andra produkter än kokain. Till dessa hör exempelvis te, vin, tvål, sylt mm.
    http://www.livinginperu.com/news-8454-agriculture-peru-farmers-push-alternative-coca-products
    http://compra-segura.com/index.php?cPath=26&osCsid=768039cd37b5dd6a6bcb3494d92c53a5

    Sedan var det nog slarvigt formulerat av mig. Jag menar självklart inte att en legalisering vore den stora lösningen för människorna i Latinamerika och Afghanistan. Men den skulle definitivt ha en positiv inverkan, i kombination med sociala/ekonomiska insatser förstås. Vad det gäller produktionen av droger i Europa och i synnerhet här i väst, så är det väl bara att konstatera att det i stort sett handlar om vinstintresse snarare än fattigdom. Något jag egentligen inte motsätter mig, utan anser att även den marknaden bör legaliseras och regleras då det tydligen finns en efterfrågan.

    Du anser säkert att jag och andra ”fel-liberaler” är osolidariska och kallhjärtade som vill stoppa bekämpningen av substanser människor kan bli beroende av. Det får man tycka, men vi är bara realistiska. Det är bortkastade skattepengar att bekämpa något det finns efterfrågan på, då insatserna som mest har marginell inverkan på produktionen och tillgängligheten. I Afghanistan exempelvis uppger man att man årligen på sin höjd lyckas beslagta ca. 10% av all opium/heroin. Medan man vid engelska och svenska tullen uppger att man årligen beslagtar ca. 1-5% av all narkotika. Det får anses vara en kvalificerad gissning från deras sida, eftersom man egentligen inte har någon aning om hur mycket som produceras. Även de ledande experterna på både pro och -anti-sidan medger att för att lyckas med narkotikabekämpningen, måste man beslagta över 60% av den producerade narkotikan världen över, något man minst sagt inte ens är i närheten av.

    Visst anser jag att man bör vara solidariskt. Dock inte genom att själva behöva avstå från sådant som ger oss tillfällig njutning, utan genom att behandla varandra som människor och hjälpa de mest utsatta i samhället. Vi kan med andra kombinera nytta med nöje. =)

    1. Varför krävs det en legalisering för att man skulle kunna hjälpa bönderna att ställa om produktionen till legal verksamhet? Sedan måste jag säga att det till skillnad från många andra legaliseringsförespråkare hedrar dig att du säger att det (även) ligger vinstintressen bakom legaliseringsförespråkandet. Det är bara att konstatera att jag är en sån där liberal som föredrar att sätta utsatta människors välbefinnande och frihetsmöjligheter före alla kapitalisters välbefinnande.

      Sedan undrar jag på vilket sätt du är solidarisk och hjälper de utsatta genom att vilja öka tillgången till det som begränsar hundratusentals människors liv och negativt påverkar miljoner människors liv (aka anhöriga)? Visst, det kan ge dig och andra enklare tillgång till tillfällig njutning, och man väljer så klart vilka man är solidarisk med, i det valet skiljer vi oss åt.

  6. Tja, en laglig produktionsverksamhet av koka/opiumvallmo kräver rimligtvis att man först och främst legaliserar odling och produktion av sagda växter. Vidare är de båda växterna väldigt tåliga, vilket gör att de kan frodas under rätt hårda klimatförhållanden, samt har en rad olika tillämpningsområden. Bör tilläggas att även cannabis sativa hör till denna kategori.

    Visst finns det vinstintressen bakom legaliseringsinitiativen, det kanske också delvis förklarar anledningen till förespråkarnas ökande inflytande. Dock så är jag övertygad om att huvudanledningen är för att människor har börjat inse att förbudspolitiken inte fungerar, och är rentav kontraproduktiv av anledningar jag nämnde i mitt föregående inlägg.

    Jag ser heller inte varför det skulle finnas en motsättning mellan ekonomiskt och socialt välbefinnande i det här fallet. Att en grupp människor tjänar pengar på att lagligt sälja en drog behöver inte vara något negativt, förutsatt att man faktiskt hjälper de människor som eventuellt hamnar i ett missbruk. Låt oss också vara ärliga, människor som hamnar i ett missbruk hör till en minoritet och har oftast bakomliggande problem som måste avhjälpas med andra medel än förbud. För visst hade exempelvis du inga problem att skaffa fram droger, trots förbudet? Ett annat exempel är den restriktiva alkoholpolitiken. Enligt en källa (minns dessvärre inte vilken) handlar endast 1 av 5 av alkoholmissbrukarna i Sverige sin alkohol på Systembolaget, medan den resterande delen handlar smuggelsprit. Vad säger det om den ”lyckade” alkoholpolitiken, vars syfte är att hejda missbruk?

    Solidaritet behöver inte endast innebära att man kollektivt avstår från en företeelse därför att en liten grupp av någon anledning inte kan hantera detta. Det kan även innebära att man tillsammans hjälper människor som på egen hand inte förmår att ta sig ur sina problem på egen hand. Ska man tillämpa din definition däremot, så bör man ju rimligtvis även avstå från allt annat vissa grupper av människor inte kan hantera – alkohol, tobak, spel, sex mm.

    Ett kollektivt avståndstagande anser jag är orealistiskt i praktiken och kan på intet sätt hjälpa behövande grupper, utan har, som jag ser det endast ett symboliskt värde.

    1. Jag avsåg snarare att bönderna kan stimuleras att odla andra varor än destruktiva varor…

      Vad det gäller om jag hade problem eller inte, så klart jag hade det, jag använde (som du säkert har läst i min självbiografi eftersom du uttalar dig om mina erfarenheter) en mängd objekt före narkotikan. Just mitt fall, även om jag som du vet är allergisk mot att basera generaliserad politik på enstaka fall, är ett bra exempel på varför legalisering inte skulle fungera. Har du inte läst min självbiografi så använd länkarna till höger eller gå förbi ditt bibliotek.

      Jag är mycket nyfiken på din källa att ca 240 000 alkoholister i Sverige får sin alkohol från annat ställe än Systembolaget, ett sådant påstående måste du ju belägga för att bli trovärdig.

      Och ja, jag anser att vi ska vara utbudsrestriktiva med alkohol (Systembolag är mycket bra), tobak och spel. Beteendeobjekt är svårare av sin natur.

  7. ”Jag avsåg snarare att bönderna kan stimuleras att odla andra varor än destruktiva varor…”

    Absolut! Jag vill minnas att man nämnde i en dokumentär att kostnaden för att subventionera mindre lönsamma grödor skulle vara billigare än att finansiera koka/opiumbekämpningen, så som man gör idag. Personligen känner jag att det ena inte utesluter det anda. Dvs. att man både kan tillåta koka/opiumodling och samtidigt subventionera vissa andra grödor i syfte att minska den olagliga narkotikaproduktionen.

    Jag har tyvärr inte läst din självbiografi, men har för avsikt att införskaffa en kopia snart. Jag har dock följt din blogg ett tag, så lite koll har jag. =)

    Du skriver att du är allergisk mot att basera politik på enstaka fall. Men det är exakt det du tycks göra genom att hänvisa till din personliga erfarenhet, när det – om något – bara visar på en misslyckad social och -förbudspolitik. Ponera exempelvis att droger aldrig existerade, tror du inte att du istället hade sysslat med ett annat självdestruktivt beteende?

    Jag kan tyvärr inte leta fram källan just nu, men jag ska försöka återkomma med den vid ett senare tillfälle.

    Det är där vi skiljer oss åt, Magnus. Jag tror inte på statligt förmynderi, även när det görs på ”goda grunder”. Som Mattias Svensson skrev i sin nya bok Glädjedödarna: ”Förmynderi är en inkörsport till tyngre maktmissbruk.”

    1. Jag är inte helt på vad du menar med att jag baserar politik på mitt enskilda fall, jag kan nog använda min bakgrund för att exemplifiera antingen teori eller den empiri jag mött i termer av andra missbrukare under aktivt liv eller på behandlingshem. Jag skulle däremot inte använda min bakgrund för att generalisera vare sig förklaringsmodeller (även om man kan se spår av alla tre stora i min väg) för vägen in i missbruk, eller hur livet som aktiv tung narkoman (väldigt få som startar sin narkotikakonsumtion med 1,5 miljoner på banken) ser ut, eller för den delen vägen ut ur missbruket (även om jag kan se tydliga kopplingar mellan min väg och socialpsykologiska teorier som jag tror är rätt allmängiltiga för vägen ut ur missbruk).

      Och när du läser min självbiografi kommer du att se exempel på hur jag mer eller mindre medvetet använder en rad olika objekt som åstadkommer samma sak som narkotika och alkohol gör, med allt från objektifierade människor och sex till religion. Det är ett bra exempel på varför såväl tjänstemän som politiker inom missbruksområdet inte har en aning om vad de sysslar med (det är inte heller en generalisering utifrån min historia utan jag har sett samma sak i många fall).

      Självklart har du läst Glädjedödarna, du borde läsa min bok i stället och inte bara prosaböcker som stödjer dina åsikter. ;P

  8. Du tycks försvara förbudspolitiken genom att hänvisa till din egen bakgrund, eller har jag fel?

    Ok, Magnus. Om du läser Glädjedödarna, så läser jag din bok. Vad säger du? =)

    1. Japp, du har fel. Däremot är min bakgrund ett bra exempel på varför narkotika ska vara illegalt. Japp, deal, ska beställa den på biblioteket nästa gång jag är i stan. Jag skriver en recension så skriver du en, deal?

  9. Låter som att vi får fortsätta den här diskussionen efter att jag läst din bok.

    Lägger nog en beställning tidigast Onsdag, så får det bli en liten recension senare. =)

  10. Om en individ genom handlingar (eller beteende) skadar främst sig själv behöver inte polisen vara där och ingripa. För isåfall är det hyckleri och dubbelmoral att inte polisen exempelvis jagar, plockar in och arresterar väldigt överviktiga människor. Eller varför inte människor som är allmänt bittra och förgrämda och påverkar omgivningen?

    Varför ska narkotikan vara mottståcken där vi drar gränsen för oacceptabla handlingar och beteenden? Det finns precis som jag skrev saker som är mycket värre, som påverkar både individ, omgivningen och samhället mycket mer än att använda illegala berusningsmedel.

    Regler, förordningar, lagar och förbud hindrar inte människor att uttrycka sin vilja genom ord eller handling. Ändå behövs dom, för att kunna visa att detta är ok, detta inte.

    Jag tycker att det finns saker som är viktigare, än att tvinga människor att hålla sig ifrån droger dom ändå nånstans vill använda. När och om dom vill ha hjälp SKA dom få det. Under tiden hjälper vi och stöttar dom som behöver det.

    Samhället kan inte bara bara solidaritet, jobb, semester, ansvar och sen pension. Vi ska få njuta och koppla av, på det sätt vi väljer själva, inte vad andra tillåter oss att göra.

  11. Va f-n, jag vill inte dela födelsedag med war on drugs, jag får väl nöja mig med att jag då iallafall är 5 år äldre och då självklart 5 år klokare också.
    Fast det hade varit snudd på en omöjlighet att inte vara klokare än ”War on Drugs” 😛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *