Om en missbruksvård utan kvalitet och intresse

Läs nu nedanstående citatområde mycket noga:

”Tillsynen visade att kvaliteten inom både hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens missbruks- och beroendevård varierade mellan olika delar av landet. — Skillnaderna var sådana att målet i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen inte uppfylldes.

Socialnämnder fullgjorde inte alltid uppgiften att svara för råd, stöd och vård för de som behövde detta. Landsting och kommuner tog inte ett tillräckligt ansvar för att medborgarna fick tillgång till en utbyggd missbruks- och beroendevård.

Det fanns också exempel på att kommuners utbud av insatser var så begränsat att de inte kunde garantera individuellt
anpassad vård för dem som behövde det.

Få landsting begärde att verksamheterna skulle redovisa resultat eller hade gett direktiv om uppföljning och utvärdering. Det
fanns inte alltid tydliga mål för socialnämndernas arbete med missbruksvården.

Tillsynen visade att stora delar av missbruks- och beroendevården behöver följa upp sina insatser och resultat bättre.

Inom hälso- och sjukvården hade primärvården och den specialiserade beroendevården ofta svårt att samverka, särskilt när beroendevården bedrevs vid psykiatriska kliniker.

Hälften av HVB förde inte journalerna i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2003:20)
om hem för vård eller boende. Även inom öppenvården enligt SoL fanns brister som gällde genomförandeplaner och dokumentation.

Behandlingspersonal i öppenvården och vid HVB [HVB = behandlingshem, MCs anm.] saknade ibland adekvat utbildning inom vård och omsorg. Personalen i öppenvården hade oftare högskoleutbildning än personalen vid HVB. En av fem föreståndare vid HVB saknade föreskriven högskoleutbildning.

Socialstyrelsen kritiserade 12 HVB för brister som gällde personalens kompetens. Behandlingspersonalen saknade där tillräcklig kunskap om missbruks- och beroendevård eller grundutbildning med inriktning mot vård och behandling.

Socialstyrelsen riktade kritik till drygt hälften av alla granskade HVB.

Ungefär en tredjedel av primärvårdsverksamheterna ansåg att den egna personalen inte hade tillräcklig kompetens för att utföra sitt arbete med missbruks- och beroendevård.

Socialtjänstens slutsatser behöver motiveras bättre. I merparten av de granskade utredningarna (80 procent) hade socialtjänsten gjort en bedömning av den enskildes behov. För en femtedel av utredningarna ställde sig dock inspektörerna tveksamma till utredarens bedömning, eftersom det inte alls eller endast delvis gick att följa hur utredaren hade dragit sina slutsatser. Omkring 15 procent av social- och stadsdelsnämnderna kritiserades för att beslutsunderlaget var så bristfälligt att det inte gav tillräcklig grund för beslut eller att socialtjänstens bedömning av den enskildes behov inte framgick av utredningen.”

Jag brukar ofta kommentera och kritisera svensk missbruksvård. Det kan säkert uppfattas som negativt och gnälligt. Jag gör det mot bakgrund av att det inte finns någon nollvision över antalet döda missbrukare, och att det i Sverige dör ca 3 000 individer årligen till följd av missbruk, och flera hundra tusen individer får sina liv kraftigt negativt påverkade och lider till följd av missbruket.

Mellan åren 2008 och 2010 har Socialstyrelsen granskat drygt 670 verksamheter inom missbrukarvården, ovanstående är citat från granskningsrapporten som släppts idag. På torr byråkratsvenska. Översätt det till vad det innebär för individer som behöver hjälp mot sitt missbruk. Lägg till att Socialstyrelsen utfört granskningen utifrån de nationella riktlinjerna, riktlinjer som enligt mig inte alls står i samklang med det som behövs för att minska ovanstående siffror om döda och lidande, så situationen är egentligen än värre. Men Socialstyrelsens granskning räcker rätt långt, orden förskräcker.

Av detta blev det följande notis i Svenska Dagbladet:

102

DN skrev ingenting alls. Sydsvenskan skrev ingenting alls. GP skrev ingenting alls. Och ändå handlar det om mycket kraftig och allvarlig kritik kring hur ”socialt utsatta” individer behandlas i dagens Sverige. Låt mig gissa att tystnaden från Sveriges politiker kommer vara ännu kraftigare än den från media.

Är det någon som anser att det inte behövs en protestmarsch mot dagens svenska missbrukarvård missbruksvård?

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *