Etablissemangsproblemet

Det finns något som stört mig en hel del sedan jag började intressera mig för politiken kring missbruket. Man kan formulera det som etablissemangsproblemet.

Detta problem består av två delar, dels är det ett antal individer som anser sig veta hur missbruk fungerar för att de studerat en del av det komplexa fenomenet via böcker och i bästa fall artiklar, dels är det ett antal självgoda organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde. Värst är det när båda dessa delar fusioneras. Eller möjligtvis är det värst när obildade personer kommit att jobba för någon organisation och sedan via lite internutbildning etc anser sig ha rätt att uttala sig om frågeställningar.

En hel del av ovanstående finns vid våra myndigheter, som Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Dessa båda myndigheter styr en hel del av missbruksområdet, därför är det oroväckande men lååååångt ifrån förvånande att läsa denna skarpa analys av läget på båda dessa myndigheter. Båda dessa myndigheter har de senaste åren producerat ”fakta” om missbruksområdet vars såväl analys som källor jag skulle ha älskat att totalsåga vid en opposition, det är så svagt material att man kan bli lätt illamående vid tanken av att detta styr vår missbruksvård och vår prevention. Eller så får man genom detta ännu en ledtråd till varför Sverige har internationellt sett höga dödstal och höga missbrukstal inom alkohol- och narkotikaområdet trots vår restriktiva politik. Men ingen kritiserar detta, det finns INGEN debatt inom området. I N G E N.

De olika organisationerna håller varandra om ryggen också, som t ex IOGT-KRIS-RNS är en liten organisationssfär och så finns det en motsvarande trojka på statliga sidan SoS-FHI-CAN. Ingen kritiserar att t ex staten i form av länsstyrelsen tillsammans med FHI och CANs Drugsmart i höstas bedrev en kampanj mot Skånes cannabisproblem med hjälp av vetenskapligt tvivelaktig skrämselpropaganda (förutom min fd sajt Drogkompetens som mellan raderna påtalade detta, självklart inte det minsta uppmärksammat).

Exempel på misslyckat budskap i kampanjen
Exempel på misslyckat budskap i kampanjen

Sedan är det kanske inte så populärt att kritisera vad dessa etablissemangsbetonghäckar ägnar sig åt, men som läget är känns det som att lite viktigt är det.

T ex om man som Sverige under de senaste 5 åren haft tydliga problem med dessa nya nätdroger så är det inte okej att statens enheter CAN och Tullen som ägnar sig åt att ”informera” och ”utbilda” om detta använder sig av felaktig information, tonåringarna som använder drogerna (största delen användare iaf) är viktigare än så. Jag antar att CANs ”expert” är i Norrköping och utbildar i dagarna eftersom Mediacreeper visar att Norrköpings tidningar googlat expertens namn och läst vad jag skrivit om hans besök hos Tv4 (via länken Mediacreeper kan du följa medias besök på denna sida, och via länken Creeper kan du följa de flesta statliga organs besök, minus en del som t ex regeringskansliet som t ex läste 7 av denna hemsidas sidor nu på fm).

CAN var en av de första instanserna som köpte min bok ”Nätdroger och RC-droger”, till deras bibliotek. Över huvud taget så är det flera bibliotek som köpt in den, vilket jag inte är så förtjust i eftersom mina böcker dessutom lånas ut och även om min inkomst är ca 30-40 kr per såld bok så är det mer än vad jag får som inkomst från biblioteksutlåningen (76 öre per lån, egentligen skulle bibliotek förbjudas eftersom det är ren stöld a la nerladdning), hyra ska betalas etc… Jag försökte få lite enkel marknadsföringshjälp av CAN (statligt finansierat) inför min Drogkompetens-satsning, det gav noll. Jag har försökt få dem att hjälpa till med marknadsföringen av mina böcker, de är inte ens intresserade att recensera böckerna (precis på samma sätt som Drugnews etc). Men utlånande på CANs bibliotek är åtminstone Nätdroger… och då är det lite komiskt att den bok som CAN under våren bestämt sig för att marknadsföra är Libers ”Partydroger” som kom ungefär samtidigt som ”Nätdroger”. Jag har inte läst den så jag vet inte vilka ”internetdroger” den boken tar upp. Men det komiska är att författarna (en är läkare vid Stockholms beroendecentrum !) inkluderar Cannabis och nya o gamla hallucinogener till ”partydroger”, en kanske udda klassificering av dessa droger vilket gör mig nyfiken på standarden på boken. Denna bok marknadsfördes iaf av CAN i deras nyhetsbrev för april, den är säkert recenserad i deras tidskrift ”Alkohol o Narkotika” också. I maj månads nyhetsbrev marknadsförs den köpbara versionen av missbruksutredningen. Just den skriften behövde verkligen såväl marknadsföring som berörda läsare en påminnelse om.

På något sätt känns det som att hela etablissemangsproblemet skulle kunna sammanfattas med – en samling individer som lite för ofta har otur när de tänker. På något annat sätt än så kan inte jag förklara det iaf.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *