Knarkande kändisar
Det är rätt intressant detta med knarkande kändisar. Just nu finns ju ett aktuellt fall utifrån det som skrivs om Ola Lindholm och det positiva test som han lämnade i samband med en fotbollsmatch (DN, Expressen, SvD, Aftonbladet). Flashback har ju sedan länge haft ett par berättelser om hur personer träffat på Ola i samband med narkotikaintag. Själv hävdar Ola att han är oskyldig, att provresultaten är felaktiga, men att han inte vill kommentera om han använt narkotika tidigare. Om Ola är oskydlig, vilket artikeln i DN verkar lite osannolikt utifrån den koncentration som var i provet, är det så klart mycket olyckligt för hans del att han nu stämplas som en missbrukare, och alla vet ju vad det innebär. Om det inte handlar om artister, då är det lite mer i linje med den offentliga bild som är acceptabel.
Att Ola nekar betyder för mig ingenting, det är mer i linje med det allmängiltiga för missbrukare, att förneka, bortförklara, ljuga och manipulera in i det längsta (been there, done that). Nylander försökte väl åtminstone inledningsvis sig på samma sak, då när han åkte fast tillsammans med Patrik Sjöberg. Det som är intressant är att i detta fall ägnar sig en stor andel av ”etablissemanget” och ”proffstyckarna på twitter” att försvara Ola och antingen köpa hans (bort)förklaringar eller hävda var och ens rätt att knarka. Och kanske kan man vid en enkel syn på tillvaron tycka att det är upp till Ola vad han gör på fritiden, och att det inte är så farligt, han sköter ju sitt jobb (än så länge iaf). Men när man väljer att bli offentlig person, aka kändis, och arbeta med publika jobb som teveprogramledare, chefredaktör, ”sitta-i-morgonsofforna” (och som i Olas fall småskratta med Moderaternas riksdagsman Munkhammar kring dennes legaliseringspropaganda) är ens förhållningssätt till narkotika inte längre en privatsak. Som offentlig individ är man med och påverkar samhällets normer och ideal mer än den vanlige Svensson, och även om Ola ev kan hantera ev bruk av kokain är det inte alla som kan det och för det vilar ett ansvar på dem som är offentliga personer.
Just av den anledningen är det bra att det skrivs i media, och olyckligt att det så snabbt kommer försvarare och beskyddare på twitter, men det är väl en del av tidsandan det också… Som jag ser det är det viktigt att kändisars narkotikaanvändning lyfts fram och att det statueras exempel med indragning av deras offentliga engagemang etc, för att visa på konsekvenserna. Att det sedan är väldigt olyckligt att samhället har en så fördömmande och stigmatiserande syn i stort och att det är ett mycket stort problem är en helt annan sak. I det perspektivet är det nästan så att Olas förnekande av sin användning blir en del av den negativa syn som samhället har på de som missbrukar, inte minst när vilken småunge som helst kan googla fram berättelserna på Flashback…
Edit: Ola går till frontalangrepp på såväl Expressen som Polisen och skriver ett långt blogginlägg där han hävdar att det inte fanns kokain i urinet. Nu är det visserligen så att kokain bryts ner, som ett analysföretag skriver så kan man mäta kokain på olika sätt, utifrån hur nedbrytningen ser ut benzoylecgonin kan beroende på dos mätas i 2 – 3 dagar efter intaget, ecgoninmetylester kan mätas upp till 2 dagar och kokain i sig beroende på dos kan mätas i 12 timmar. Fanns det inget kokain i Olas urin betyder det att han inte hade tagit kokain under matchen, men eftersom provet var positivt och det mäter nedbrytningsprodukterna (ecgonin) betyder det att det var någon dag före matchen som intaget skedde.
I blogginlägget skriver Ola också att ”Dessutom ska man vara medveten om att de stickprovstester som uppvisar positivt för kokain har en extremt hög felprocent”, vilket inte är helt sant. De där stickorna har viss felprocent, men att kalla det för ”extremt hög felprocent” tyder på en form av desperation… Ajaj.
Inga relaterade inlägg.
Menar du att offentliga personer har en skyldighet att spegla samhällets normer? Varför det?
Jag ser verkligen inte varför det skulle vara bra att hänga ut en person p.g.a. dennes narkotikabruk. Vad uppnår man, förutom att eventuellt förstöra personens (och kanske även dennes familjs) liv? Du talar om att ”statuera exempel” – till vilket syfte? Är det en bra preventiv åtgärd, kanske? Finns det ingen risk att sådana mediala häxjakter på ”kändisknarkare”, snarare blir kontraproduktiva (för ”knarkarens” del) än avskräckande?
Jag kan väl tillägga att det numera även finns en Newsmill-artikel av Ola, som (jag misstänker) i stort sett är en kopia av hans blogginlägg.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/07/ingen-r-v-rd-den-behandling-expressen-utsatt-oss-f-r
Nej, det jag menar med skyldigheten är att när man väljer att arbeta i ett offentligt yrke kommer även ett extra ansvar för hur man påverkar samhället, som förebild etc. Som offentlig person har man ju särskilt stort inflytande över samhällets normer, inställningen till narkotika etc.
Sedan ang ”uthängningen” kan jag tycka att Expressens krigsrubriker etc är mindre tilltalande, som alltid, och visst får det negativa konsekvenser för individen, ett knarkande får alltid negativa konsekvenser. Kändisar lever i symbios med media när det gäller att boosta deras karriärer, baksidan på det är att motsvarande gäller när de avviker från ”spåret”. Det som är bra är att uppmärksamheten är en motkraft mot den positiva image som annars lätt lägger sig över det hela – ”han är så framgångsrik och duktig och så festar han med cola, inga problem, bara coolt”.
Jag tror nog att för den enskilde knarkaren är det värre med bilden ”att knarka ger inga problem och inga konsekvenser och som knarkare kommer man undan med allt”, det skadar en hel del tror jag. Det som vore olyckligt vore att SvT och Bonniers säger att Ola inte är välkommen tillbaka efter att han tagit tag i sina (ev) problemen i stället för att (ev) förneka dem. DÄr är den svenska präktighetsimagen (skapad av bl a organisationer som IOGT) så oerhört skadlig och står enligt mig för en inte oväsentlig del av Sveriges höga missbrukssiffror, jämfört med t ex USA där egenskaperna som krävs för att bryta ett kraftigt beroende snarare ses som något positivt (med detta sagt, varför varför arbetar inte jag på att lämna Sverige för USA…I must be stoopid).
Visst har stickorna rätt hög felprocent – vissa fabrikat uppemot fem procent falska positiva, vilket betyder att en av tjugo är oskyldiga. Men positiva test brukar ju alltid verifieras med labtest, vilket jag förutsätter har skett i det här fallet.
Ja, så skedde, märks utifrån DN-artikeln där de resonerar om koncentrationen. Stickorna mäter enbart påvisbart (vilket har en felmarginal) eller inte påvisbart. Sedan kan olika labb vara mer eller mindre kompetenta och noggranna också, med sina konsekvenser… Så möjligheten till att saker och ting går fel finns så klart alltid, även om det inte verkar så i just det här fallet.
”Knarkande får alltid negativa konsekvenser”? Det är väl ett ganska långtgående påstående, för att inte säga osant.
Haha, jag avsåg knarkande som regelbundenhet.
Det är sant, fast det vet vi ju inget om i Ola Lindholms fall.
Om Lindholm verkligen är oskyldig bör han bekosta ett eget hårtest, som ger säkra besked om drogbruk under hela utväxtperioden (rätt länge i Lindholms fall
Med ett sådant test skulle han kunna visa om någon mixtrat med urinprovet (vilket ju låter rätt osannolikt). Han skulle också kunna visa om drogintaget varit en engångsföreteelse (vilket i viss mån skulle kunna stärka hans antydan om att någon givit honom drogen honom ovetandes).
Jag har ju synen, inkl som svar även på din 09:18-kommentar, att det är en annan sak när det gäller kändisar och dem som har mer påverkan på samhällets normer, attityder och värderingar. Men det finns ändå ev en viss bismak i detta ärende, ska nog blogga om det om ett tag.
Fast ”regelbundenhet” kanske också borde definieras lite tydligare. Jag dricker alkohol regelbundet, dvs någon gång varannen vecka.
Magnus, jag förstår vad du menar. Att kändisars förskönande inställning till narkotika (även om just detta är föga påtagligt i Sverige) på något sätt behöver en ”motvikt”. Denna ”motvikt” utgörs alltså av att framhäva de negativa konsekvenserna av ett narkotikabruk, korrekt? Så långt är jag med dig, för visst behöver vi en nyanserad skildring i frågan.
I det här fallet handlar det dock inte om en person som har fallit offer för drogernas baksidor, utan om en person som har blivit tagen med handen i kakburken. Därmed blir Ola bara ytterligare ett exempel på vad som händer om man bryter mot lagen. Att narkotika ”alltid är farligt” är ju sedan länge inpräntat i det svenska medvetandet, så det behöver väl inte ens nämnas i spalterna.
Vidare anser jag ändå att en persons privata angelägenheter bör (om denne själv så önskar) förbli privata, oavsett om det handlar om en kändis eller ej. Å andra sidan, om personen självmant går ut och berättar om sitt missbruk (som i ditt fall exempelvis), så är detta bara positivt och mycket beundransvärt. Men att bedriva en häxjakt i syfte att uppnå någon slags nyansering är i mitt tycke helt fel väg att gå.
Vi har inte samma syn på det privata för kändisar. Jag tycker också att det finns en tendens i samhället mot mer tillåtande och mer positiv syn på narkotika, vilket har flera orsaker men det är ett annat inlägg, men inte desto mindre gör det att jag tycker att det är viktigt med viss ”symbolförfarande”… Dock, det finns som jag sagt en trist bismak på det, om vilket jag skriver på ett inlägg nu mellan mina jobbsessions.
Jag läser Aftonbladet om en arg Carl-Jan Granqvist som inte tycker att ”en bartender ska moralisera” utan han ska sälja trevliga upplevelser på krogen. Bartendern satte stopp för mer vin till en kvinna som tidigare hade ammat sitt barn på krogen. Kvinnan blev kränkt å det grövsta samtidigt som Carl-Jan ser framför sig en krog fylld av bara kvinnobröst där barnens sugit sig fast medans mammorna dricker ett vin som inte går att uttala – men jösses vilken upplevelse för mammorna. Hur barnens ser på saken lär bli svårt att få svar på.
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12987092.ab
Att röka marijuana ses av en del som en mänsklig rättighet. Att porrsurfa på arbetstid verkar också vara accepterat hos enskilda individer och kanske kryddas det något av att risken är överhängande för att bli upptäckt. Att ladda ner film och musik är en mänsklig frihet för var och en, åtminstone om man får tro PP. Att snorta kokain är väl inget att oja sig över speciellt inte då det alltid är en engångsföreteelse – och då av misstag.
Att en, och flera kändisar inom en kort tidsperiod blivit avslöjade med just kokain eller någon full och pillerpåverkad politiker som gått bärsärkargång hos sitt ex också förnekat saken – är inte alls konstigt, alltså själva förnekandet. Jag ser snarare förnekandet som en naturlig ingrediens i sammanhanget. Och det hade inte existerat om dessa personer inte hade haft en uppfattning om vad som är ett acceptabelt kontra oacceptabelt beteende. Det ena förutsätter det andra.
Vi verkar leva i en tidsanda där valfrihetsmanins mål är att skapa 9 miljoner individuella samhällen i den svenska myllan, där var och en lever i en värld av att det de själva gör ska andra skita i och om det nu skulle påverka andra så är det deras problem. Integriteten och beteendefrihet ska försvaras oavsett om beteendena skadar, kostar eller upprör andra och samhället – i värsta fall en integritet till döds.
Ja, det är en del i en övergripande samhällstrend – ”du ska inte bry dig om vad jag gör” och så kombineras det med tvillingen ”har du själv satt dig i problematiken är det ditt eget ansvar att ta dig ur den”, individualiseringen i ett nötskal och som sådan en kraftigt samhällsnedbrytande kraft precis som du skriver (nej 9 miljoner samhällen går inte, strider mot definitionen av samhälle). Till det kan läggas denna superoptimism – det drabbar inte mig, jag klarar mig alltid som är så typisk många missbrukare men som nog jmft med tidigare får anses vara ännu starkare under senare tid. Knepigt.
Den individualisering ni båda talar om behöver inte nödvändigtvis se ut på det sättet. Människor bör tillåtas att göra vad de vill, så länge detta inte inskränker på någon annans autonomi. Om det mot förmodan skulle gå snett (vilket det gör för vissa), så ska man självklart få den hjälp man behöver för att komma upp på fötterna igen.
Fast säg det ens ”lättare” missbruk som inte inskränker på annans tillvaro? Och, om människan som ”får göra som den vill” inte har tillgång till all information om handlingen och dess möjliga konsekvenser, gör den fortfarande som den vill då?
Man kan säga att kostnaderna för användningen av alkohol, cannabis etc är som störst i gruppen riskbruk för arbetsgivaren, sjukvården osv och då därför att det är den största gruppen (1 miljon människor). Redan vid en användning där inget problem finns så uppstår kostnader.
Vi har redan här en sjukfrånvaro som kan härldedas till bruket. För cannabisrökare vet vi att tex koncentrationsförmågan försämras nämnvärt både en men också fler dagar efter att ha ”rökt på”.För den som kommer till arbetet och är dagen efter en fest eller bara är lite hängig kanske efter en kväll med ”after work” på puben så är koncentrationsförmågan också påverkad. Då måste vi väl också fråga oss om dessa människors arbetsprestation inte också påverkar arbetet? Det är inte längre en egen sak.
Så var går gränsen för det individuella där man får göra vad man vill om det inte skadar andra? Och hur är det med de som inte kan föra sin egen talan som tex barnen?
Säg en aktivitet som inte påverkar en annan persons tillvaro. Bergsklättring, ridning, kajakpaddling, dykning, you name it – samtliga innefattar en del risker. Men är det anledning nog att förbjuda dem? Knappast. Istället vidtar man diverse åtgärder för att förhindra olyckor. Varför kan man inte ha samma inställning till rusmedel?
Bristen på riktig information (och inte skräckpropagandan man fick höra i skolan) om droger och dess konsekvenser är ett problem i sig. Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att du gör en bra insats. Men jag ser inte riktigt vad det har att göra med ”friheten att få göra som vill”.
@ Jimmy Blondin: Det är mycket riktigt att drog(miss)bruk för stora kostnader med sig, 150 miljarder enligt Missbruksutredningen. Men samtidigt beror merparten av kostnaden på uteblivna behandlingar, missriktade insatser mm.
Vidare drar du långdragna (och något felaktiga) slutsatser gällande cannabisrökning. Du nämner att koncentrationssvårigheten försämras efter intag, vilket är helt korrekt. Effekten kan liknas vid den man får av alkohol exempelvis. Men att detta skulle hålla i sig i ”flera dagar” ser jag som mycket osannolikt, såvida du inte syftar på kroniskt bruk förstås. Att ett ”normalt” bruk däremot skulle ha nämnvärda effekter på arbetsförmågan, är som sagt långdraget. I annat fall bör vi ställa oss frågan om vi överhuvudtaget bör tillåta konsumtion av socker med tanke på dess negativa effekter.
I ett missbruk har du alltid (du kan säkert hitta på något enstaka undantag då så är inte fallet men i så fall faller du under troll-definitionen) någon som skadas, det har du inte med alla aktiviteter som medför risker. Du blandar äpplen och päron.
Vad den ej informerade människan har med rätten att förstöra sitt liv att göra är att jag anser att vi ska ha ett samhälle som värnar och skyddar individen utifrån bästa kunskap. Därför tycker jag att det är bra att samhället sätter upp vissa riktlinjer.
Jag ber om ursäkt för det något förhastat skrivna kommentaren, jag får väl skylla på utmattning som följd av dagens fysiska aktiviteter. Jag såg nämligen nu att du talade om missbruk och inte bruk. Jag syftade nämligen på det senare. Men ja, vi är nog överens gällande det.
Vad det gäller information finns det mycket samhället och i synnerhet skolan kan göra. Ett steg i rätt riktning vore t.ex. att sluta föra ut skräckpropagandan, då den närmast kan liknas vid desinformation. Riktig, objektiv information är något som definitivt saknas.
Samhället behöver i stort sett bli bättre på att ta hand om de allra svagaste, något den i dagens läge fatalt misslyckas med. Det samhället dock inte bör göra (och som jag tror inte fungerar i längden), är att vara där och förhindra varje individ från att göra ”fel” val – något engelsmännen kallar för ”nanny state”. Istället bör den vara till individens förfogande då denne själv så önskar och behöver.
Där är nog där våra uppfattningar går isär.
Håller helt med dig ang. det preventiva arbetet. Jag skrev t o m om det utifrån ett vetenskapligt perspektiv i två artiklar riktade till såväl den statliga myndigheten med ansvar för detta (FHI, samt erbjöd konsulttjänster till skolmyndigheten) som de som arbetar med prevention lokalt, där jag bland annat visade på att det precis nyligen framtagna materialet från Folkhälsoinstitutet som skulle hjälpa till med högstadiets och gymnasiets droginformation inte bara var dåligt utan även direkt felaktigt. Reaktion 0.
JAg tror t o m att man skulle kunna ta preventionsarbetet längre än vad den internationella forskningen gjort (i Sverige bedrivs ingen och när jag tittade på Folkhälsoinstitutets material såg jag att de t o m hade översatt den internationella forskningen felaktigt), t ex genom att i preventionsarbetet prata om att man mår så ohyggligt bra med droger (säger man inte det säger man att miljontals människor är idioter och det upptäcker kidsen förr eller senare att det inte stämmer).
Sedan ja, du tillhör nog vad jag kallar felliberaler, dem som driver politik utifrån en liberal tanke men missar att vad det gäller droger leder friheten allt för ofta till ofrihet (ett beroende är ju långt ifrån liberalt i sin natur).
Nannystate låter så nedvärderande, medmänsklighetsstat (orka klura ut engelskt ord) tycker jag är bättre ord. 
Tråkigt att myndigheterna inte tog dig på större allvar, för du besitter tydligen en hel del kunskaper i ämnet. Kom ihåg att myndigheter åtnjuter hyfsat stor tillit av vanligt folk, men även av andra myndigheter. Så det är rätt svårt som ”outsider” att få gehör när man påpekar att myndigheternas egen information är felaktig.
”Felliberaler”, det var faktiskt ett ganska roligt uttryck. Ja, droger kan i vissa fall leda till ofrihet, precis som hasardspel, sex och tv-spel också kan. Men återigen, är det fog nog att förbjuda dessa företeelser? Ofriheten som följer av ett beroende bottnar väldigt ofta (som du själv också vet) i något helt annat än just drogers tillgänglighet. Psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet är några exempel. Vill man få bukt med ofriheten är det bl.a. där insatserna bör läggas, anser jag.
”Nanny state”, ”compassion state” – kalla det vad du vill. I båda fallen handlar det om en vilja att göra gott, men som tyvärr alltid urartar i statssanktionerad våldsutövning (i olika grad) mot de egna medborgarna. Eller ja, de medborgare som avviker from normer, bör tilläggas.
——————-
P.S. När man skickar en kommentar, skickas man till en blank sida. Jag vet inte om det är min webbläsare som strular (Firefox 4), eller vad. Men det vore ju trevligt att få en slags bekräftelse på om kommentaren har skickats eller ej. =)
Ja, märkligt att det inte fungerade. Tyvärr blev det bara ännu ett bekräftande av mina negativa erfarenheter av myndighetspersoner inom detta område. Men men, det finns säkert kompetenta individer där också.
Kul att du gillar min lilla ordlek med liberaler som inte ser på missbrukspolitiken på samma sätt som jag. Sedan vad det gäller droger så visst ligger det ett uns av moraliserande i att man inte ska ägna sig åt att förändra tillvaron med objekt, men jag tycker att moral är ett allt för underskattat och svartmålat begrepp. Jag är lite konservativ av mig förutom liberal. Sedan handlar det ju om att även om du kan uppnå samma ofrihet och skada med sex och tv-spel så tar det längre tid än med narkotika, vilket i sin tur generellt går snabbare än med alkohol också. Ofriheten är något inbyggt i det hela, genom de ”psykokemiska effekterna”.
Kommentarerna ja, jag vet inte riktigt vad det är, tror att det ev är en konflikt mellan olika ”programkomponenter” som hemsidan består av. Ev har jag löst det nu, det är iaf att betrakta som ett tillfälligt störande moment (förmodligen ett resultat av att en programmerare i USA inte varit helt vid sina sinnens fulla bruk när h*n programmerat).
#Orange.
Nej, jag drar inga förhastade slutsatser om en ”hängig” kognitiv förmåga eller koncentrationförmågan efter att ha rökt på. Och då menar jag inte någon som har ett dagligt rökande heller. Påverkan är till och med större än vid effekterna av alkohol. Problemet är att rökaren själv inte upplever det så.
Jag talar alltså om den miljon som inte per definition har ett problem men framförallt talar jag om den stora riskbrukargruppen. Det är helt andra kostnader än de som du tar upp.
Vill också säga att inläggets avsikt var att problematisera gränserna för vad vi i ett samhälle kan göra utifrån en tanke att det inte skadar andra.
Läs gärna vad som tagits upp i Riskbruksprojektet som du kan finna hos Folkhälsoinstitutet.
Kram på dig Orange!
Hej Jimmy!
Jag har letat på FHIs hemsida och fann en rapport som heter Alkohol- och drogförebyggande insatser i arbetslivet (publicerad inom ramen av Riskbruksprojektet), där man bl.a. skriver följande:
http://www.fhi.se/Vart-uppdrag/Alkohol-narkotika-dopning-och-tobak-ANDT/Alkohol1/Riskbruk/Publikationer-riskbruk/
Eftersom detta lät väldigt oklart, letade jag fram referensen som heter Narkotikan i Sverige. I den kan man läsa följande:
http://www.fhi.se/Publikationer/Alla-publikationer/Narkotikan-i-Sverige/
Återigen tyckte jag det lät väldigt oklart, så jag letade fram källan – Marijuana Carry-Over Effects on Aircraft Pilot Performance. Tyvärr finns inte studien tillgänglig i sin helhet (åtminstone inte för allmänheten), utan endast abstraktet finns tillgängligt, samt en kort recension av själva studien.
http://journals.lww.com/joem/Citation/1992/01000/Marijuana_Carry_Over_Effects_on_Aircraft_Pilot.4.aspx
Är det dessa studier du syftar på, eller är jag ute och cyklar? I vilket fall som helst så kunde jag inte hitta något som stödjer ditt påstående om att cannabis skulle ha en inverkan flera dagar efter intag. Jag menar absolut inte att du ljuger, jag kunde bara inte hitta någon sådant.
#Orange. Lägg då till vad jag tidigare skrivit, nämligen ”riskbruk” , och då menar jag att vi får förutsätta att personer inte bara röker enligt ett kontrollerat experiment dvs ”a moderate social dose of marijuana” utan snarare röker inte bara ett bloss utan en hel joint eller till och med fler och under fler dagar. Där har du min utgångspunkt – ett riskbeteende alltså som också påverkar tex din arbetsprestation, din närmaste omgivning osv. Så var går gränserna?
Jimmy, jag är så inte säker på hur mycket vikt man borde lägga på begreppet ”riskbruk”, med tanke på att…
…samt…
http://www.fhi.se/Vart-uppdrag/Alkohol-narkotika-dopning-och-tobak-ANDT/Alkohol1/Riskbruk/
Dessutom kan man inte bara anta att om man röker en eller fler jointar under – låt oss säga en helg – så kommer detta påverka arbetsförmågan under flera dagar framöver och därmed kosta samhället si och så många miljoner. Det fungerar tyvärr inte så. Man måste beakta frekvensen av själva rökningen (under en längre period än bara några dagar), samt personernas tolerans. En cannabisbrukare (eller alkoholkonsument för den delen) är inte per automatik en samhällskostnad (av den grad som hävdas i Riskrbuksprojektet) bara för att man berusar sig till och från. Dock så tror jag – som jag tidigare har skrivit – att ditt resonemang håller gällande kroniska användare av såväl cannabis som alkohol.
Jag vill bara poängtera att jag inte anser drogkonsumtion vara helt problemfri, att tro något annat vore väldigt naivt. Men jag är ytterst tveksam till myndigheternas slutsatser i frågan, speciellt med tanke på de väldigt svaga beläggen man har.
Det blev visst något fel med föregående inlägg. Jag försöker igen:
Nej, det är bara att jag måste göra en del handpåläggning på kommentarerna. Jag borde byta design eftersom detta designtema inte hanterar kommentarer på det sätt som det borde. Baksidan med WP. :/
Jag förstår ärligt talat inte vart du vill komma Orange!
Jimmy, du skrev följande: ”För cannabisrökare vet vi att tex koncentrationsförmågan försämras nämnvärt både en men också fler dagar efter att ha ”rökt på”.”
Jag menar att Riskbruksprojektet som du hänvisade till, inte ger något stöd för detta påstående, dvs. att man är ”påverkad” flera dagar efter intag, som i sin tur kan ge kostnader för samhället etc. Med det sagt så kan man omöjligt motivera myndigheternas intrång i den personliga sfären.