Om Anders som fattas Eva och oss andra

För en tid sedan skrev jag i en kommunal chefstjänstemans blogg en kommentar kring hennes bror, som hon bloggat om privat i hennes privata blogg. Jag passade på att sticka lite på hennes kollega socialchefen kring att denne ger villkoren för hur väl hennes bror ska klara sig. Så ser det ju ut, socialchefer och politiker inom det sociala området har i stort sett bestämt över liv och död i missbrukskretsar.

En vecka efter min kommentar skriver chefstjänstmannen, från min barndomsstad Tranås, ännu ett blogginlägg om sin bror. Jag såg det igår och det drabbade även mig med en kraft. Denna gång handlar det om att poliserna ringt på hennes dörr, brorsan hade gått bort i missbruket.

Läs gärna inlägget, jag tror att det är en av de mer fina texterna jag läst av en anhörig. Men ack så sorgligt. ”Behöver andas nu”. Ja, det behöver man, och jag förstår att systern, Eva som skriver bloggen, kände så just då. Jag känner så för att Evas inlägg andas precis det där som anhöriga så ofta gör, försöken att förstå, försöken att greppa människan missbrukarens dubbla karaktärer, det där som de fakto den ovetenskapliga liknelsen en del av tolvstegarna använder sig av kring missbrukarpersonligheten erbjuder så skön förklaring till, kärleken till individen och hatet till missbruket och den svårhanterliga mix av känsloröra det lämnar efter sig.

Jag kände inte Anders, men Evas texter berör. I höst på den årliga minnesdagen med den årliga ljusmanifestationen ska jag inkludera Anders i det ljus jag tänder för de snart 20 jag berörts av mer eller mindre nära och som inte längre finns med oss. Denne för mig obekante Anders fattas mig också. Han blev en av de ca 3 000 svenskar som politiker och tjänstemän inom det sociala området har på sina samveten i år.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *