Utvecklad missbrukarvård


Vi är några som vill ha och tror på utvecklad missbrukarvård. Sju av dem som vill detta skrev en debattartikel i Expressen i helgen. Jag svarade på den här, och i andan att utveckling sker genom dialog svarade en av artikelförfattarna, Fil Dr Björn Johnson, på det genom detta blogginlägg.

Det är kul att Björn Johnson håller med mig om att det räcker inte att prata om ”evidens”, vetenskap, etc. Som jag ser det förhåller det sig så att, bara att man kallar något för vetenskap etc är det ingen som helst garanti för att det är något verkningsbart eller någon dunderkur (vilket den ansvariga ministern verkar tro i detta sorgliga svar på de sjus debattartikel).

Evidens som det framställs i Socialstyrelsens ”riktlinjer för missbruks- och beroendevården” handlar i stort sett uteslutande om att det utförts RCT-studier. Har metoden ingen RCT-studie är den inte bra missbrukarvård. Och den som, om aktuell faktainsamlingsmetod, ställer upp hur frågor ska formuleras får en enorm makt över vad som är vetenskap, en operationalisering av fakta kan ju förändras rätt snart. Makten gäller även den som bestämmer att en metod ska utvärderas antingen efter 6 månader eller 3 år. Vad är det som säger att behandlingsmetoder som utvärderats efter 6 månader är bättre än de som utvärderats efter 5 år? Det som irriterar mig är att missbrukarvården sedan den eländiga ”riktlinjesatsningen” år typ 2007 har lutat sig tillbaka med ”vi arbetar evidensbaserat”, och inte blir det bättre av nuvarande utredning. Förslagen räcker inte utifrån min analys samt min erfarenhet (jag är dock väl medveten om att egen erfarenhet i frågorna inte är något värt, det syns på alla offentliga ställen där detta område diskuteras).

Sedan tror jag att Björn läst in att jag skulle vara negativ mot läkemedelsbehandling, vilket jag inte är. Men den springande frågan är, vilken inriktning ger vi vården, vilka signaler sänder vi om prioriteringar, vilka metoder prioriteras i metodutveckling, vill vi över huvud taget ha metoder som siktar på drogfrihet etc? Det är det jag menar med att läkemedelsbehandling dels är ett väl beprövat koncept a la medikalisering (går tillbaka till 1800-talets andra hälft med alkoholistvårdanstalterna och läkarnas makt över området, vilket för övrigt syns fortsatt utifrån sammansättningen av experterna i regeringens ”missbruksutredning”). Sedan tycker jag att det vore på tiden om de psykosociala metoderna kunde få dominera ett tag, det har de inte fått göra. Det som möjligtvis dominerat mellan 1985-2005 är en variant på social metodik kallat tolvsteg som snarare kanske är att till del likna vid psykologisk regression som behandlingsmetod.

Det jag inte förstår i Björns svar på mitt svar är att han håller fast vid att 6 månader är en dålig tid. Visst, om institutionerna är dåliga, vilket de flesta SiS-institutioner är enligt mina kunskaper och fördomar, är det fruktansvärt lång tid. Men, om man betraktar missbruk och missbruksvård på det sättet som jag gör, och som indirekt finns förmedlat i min självbiografi, åtminstone som underlag för den kommande boken där jag kommer använda de delarna i självbiografin som medvetet är utvalda att ingå för resonemanget kring vad missbruk är och vad som är effektiv behandling, ter sig 6 månader inte alls som onödigt lång tid. De tär bra att lagen möjliggör detta för den som vill, utifrån att samhällets ansvar är att rädda liv. Kring vilken nytta de 6 månaderna ger så är det snarare en organisatorisk fråga, hur man ska arbeta med tiden.

I min bok (som Björn för övrigt nog kämpar med nu) framgår t ex att från 1994 när jag på egen hand började försöka förändra mitt eget beroende  höll försöken maximalt ca 4 månader (typ). Gång efter gång. Fram till år 2006. I det sammanhanget måste man även betänka att oavsett vad man tycker om tolvsteg representerar de en aggregerad statistik bas för missbruk och beroende, och det finns så klart sina väl genomtänkta skäl till varför t ex medaljutdelningen i NA sker efter 1, 2,3, 6, 9 och 12 månader. Inte bara att kvartalsredovisning är snyggt och trendigt, sex månader är en liiiiiten speciell tröskel.

Det som var riktigt kul var att Björn spinner vidare på min frågeställning om att vi borde börja om från början. Han formulerar fyra frågeställningar: 1) Vilka ska de övergripande målen för missbrukarvården vara? 2) Vem ska bestämma individuella mål för enskilda klienter, och vilka ska de målen vara. 3) Vem ska besluta om vilka olika insatser som krävs för att uppnå målen. Och dessutom: 4) Vem ska betala.

Det här är mina svar:

1) Vilka ska de övergripande målen för missbrukarvården vara?

Även jag tror på en målhierarki och utifrån min syn är drogfrihet (frånvaro av att oönskat inta/beteendegöra droger) och social integration (jobb, bostad, ”social”) det ultimata första målet. Det är en mänsklig rättighet att vara självbestämmande med full integritet (kan inte hur det exakt är formulerat i de mänskliga rättigheterna, men läsaren fattar nog vad jag menar), ett beroende omöjliggör detta och har man inte fått chansen att ha verktygen som krävs för att upprätthålla en drogfrihet kan man inte sägas kunna välja bort den rättigheten. Därför måste utgångspunkten vara drogfrihet.

När det inte fungerar upprepat ska självfallet andra mål träda in som alternativmål, skademinimering, överlevnad t ex. Idag finns inte något annat mål än överlevnad, och knappt ens det, för missbrukarvården.

2) Vem ska bestämma individuella mål för enskilda klienter, och vilka de målen ska vara.

Det blir en samverkan mellan individerna, som har första prioritet, och samhällets representanter i vårdapparaten. Samhällets utgångspunkt och organisering ska dock utgå från att alla vill ha drogfrihet, men respektera bortvalet av detta för dem som vill använda droger t ex alkohol så länge inte ”läkaretiken” sätter stopp för det.

3) Vem ska besluta om vilka olika insatser som krävs för att uppnå målen.

Jag tror att genom att utöka ansträngningarna till ett vetenskapligt perspektiv på missbruk och beroende (svensk forskning är ett skämt i detta) kan vi nå ett antal insatser som krävs, en hel del ger sig själv. Ska vi t ex prata om att målet är samhällelig integration måste t ex politiker besluta om diskrimineringsgrund etc. Det är en rad olika insatser som måste till, beroende på ambitionsnivån. Sedan, utgångspunkten och prioriteringen av samhällets resurser måste självfallet vara de som bestämmer sig för full integration i samhället ska kunna få den hjälp som krävs (t ex flerårig terapi för den som behöver integrera barndomstrauman med nutid), att så sker säkerställs t ex genom beroendeombud.

Självfallet ska en vårdgaranti inkludera även beroendepersoners beroendeproblematik.

4) Vem ska betala

Staten ska betala. Idag råder orättvisor utifrån var i Sverige du bor eller om du själv kan finansiera din behandling, inte bra alls.

0 reaktion på “Utvecklad missbrukarvård

  1. Björn Johnson

    Tack för svar, jag ska kommentera lite senare (ska resa utomlands imorgon och är lite stressad).

    Jag är klar med din bok, som var mycket intressant. Väntar dock med att publicera planerad liten recension, eftersom jag tror att några av mina studenter tänker recensera den som kursuppgift. Vill inte ge dem några tips i onödan. ;-)

    Svara
    1. Magnus Inläggsförfattare

      Svara när du hinner, dialogen finns alltid kvar. Aha, spännande, nyfiken på hur du ser på den och hur väl jag lyckas med ambitionen att använda den för att öka förståelsen. Del av svaret kommer väl om nån student recenserar den och drar nån intressant slutsats. :)

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>