Om svensk missbrukarvård i katastrofläge

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

I dagens Expressen finns en debattartikel som det i den hypeade värld som kallas sociala media snackats lite om på sistone. Det är ett antal politiker och akademiker, närmare bestämt dessa sju: Adam Cwejman (FP, förbundsordförande LUF), Claudia Fahlke (professor i psykologi), Björn Fries (S, f d narkotikapolitisk samordnare), Markus Heilig (professor i psykiatri), Björn Johnson (statsvetare, docent i socialt arbete), Stig Nyman (KD, landstingsråd) och Alice Åström (V, f d riksdagsledamot).
De kommenterar den missbruksutredning som i dagarna kommer att levereras till ansvarig Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD). Och inte bara det, artikeln totalsågar hittillsvarande missbrukarvård. Och i det sammanhanget är det glädjande att skribenterna går emot Socialstyrelsens rekommendationer och talar om just missbrukarvård i stället för missbruksvård, för en diskursanalytiker som mig är det mycket tillfredsställande.

Artikeln inleds med en sammanfattande kritik av vården, fokuserad på LVM och principvård samt en mer allmän kritik där artikelförfattarna menar att miljarder slängts bort på vård som varit verkningslös. Därefter fortsätter artikeln med en kritik mot den ansvariga ministern som inte levererat den respons på missbruksutredarens testballonger som undertecknarna önskat sig. Intressant i sammanhanget är att en av de kritiska undertecknarna är från samma parti som Maria Larsson, en helt för mig okänd politiker vid namn Stig Nyman, men det borgar ju ändå för intern kritik av ministern och det är ju så klart något som vore välbehövligt med tanke på hur detta politikområde sköts.

Jag hade sett fram emot denna debattartikel, men tyvärr blev även den en besvikelse. Den svenska missbrukarvården befinner sig i ett katastrofalt läge, och har gjort det länge. Betydligt längre tid tillbaka än en missbruksutredning, vars syfte man kan ifrågasätta och i bästa fall konstatera varit mindre än den vändning som utredningen tagit även om det på sätt och vis ingick i förutsättningarna. Men under utredningen har allt stått stilla, rent politiskt och i princip även verksamhetsmässigt även om praktiken varit fullt sysselsatta med att implementera de nationella riktlinjerna. Men under resans gång har det blivit allt tydligare att den alexanderhugg som hade behövts kommer inte utredningen att bli. Sedan för ett par veckor sedan började björnligan (Björn Johnson och Björn Fries) på twitter prata om den tunga debattartikel som var på gång i anslutning till att utredningen presenteras. Jag hoppades då att det skulle bli startskottet för det som saknas, det jag flera gånger lyft fram behovet av, vi måste dels ta ett steg tillbaka och fundera över vad vi vill uppnå och vad det i så fall kräver och vi kan inte nöja oss med vård och behandling. Samhället har betydligt större problem än så, eller den som har oturen att utveckla ett missbruk har betydligt större problem än sitt missbruk/beroende och ursprunget till det, det finns ett mycket svårt samhällsstrukturellt problem som är nästan lika allvarligt som missbruket i sig. Om detta är det ingen som pratar. Inte heller dagens debattartikel av dessa 7 potentater.

Det är lite i linje med den C-uppsats i Sociologi som jag trälar med, vilka är diskurserna i de där riktlinjerna, dvs hur konstrueras missbruk och missbrukaren samt den nyktre missbrukaren mm. Nu är ju mig veterligen inga av artikelförfattarna sociologer, men mina förväntningar låg på planet av att den omtalade debattartikeln skulle komma med infallsvinklar som var i linje med rubriken på artikeln i aningen längre variant, från Björn Johnsons blogg; ”Missbrukarvården behöver mod och nytänkande”. Expressen satte rubriken till ”Missbrukarvård måste baseras på vetenskap”, och det säger visserligen artikeln också. Men vad är nytt i det? Evidens, som slarvigt skulle kunna översättas med vetenskap, är (åtminstone enligt min c-uppsats) sedan ett antal år centralt i konstruktionen av vår missbruk(ar)vård. Och sedan ett antal år pumpar man ut evidens i vården, det är KBT och närbesläktade harm reduction-lösningar för hela slanten (kryddat med ovetenskapliga hemmaplanslösningar (dvs öppenvård) och korttidsterapi (för kommunala ekonomins skull till politikernas glädje)). Minskar missbruket för det? Nej.

Det nytänkande skulle kunna vara att artikelförfattarna föreslår mer läkemedelsbehandling, precis som utredningen gjort i sina testballonger, men hur nytänkande är den medikaliserade diskursen? Dels går den tillbaka till 1800-talet rent ideologiskt, dels har det provats om och om igen att med läkemedel bota/behandla/vårda komplexa fenomen som  t ex missbruk. T o m inom depressionsvården/psykiatrin går man ifrån läkemedel som lösning (tillfällig trend förmodligen då KBT är allt för snäv lösning på komplexa problem enligt min syn), att man då i det mer komplexa missbruksfallet skulle gå mot det som lösning måste vara en idé av en inskränkt medicinare (och jo, en sådan finns ju med bland författarna, mannen som i en (inte särskilt bra) lärobok om beroendetillstånd helt utan grund slog fast att psykoterapi inte fungerar för missbruk).

På en och samma gång som ökad medicinering förs fram betonar artikelförfattarna att det inte får ske på bekostnad av psykosociala insatser, vilka dessa är framgår inte förutom att man får anta att det inte är de alternativ som skattebetalarna hittills slösat bort miljarder på enligt artikelns inledning.

Artikelns tyngdpunkt ligger i argumentation för skademinimering, det har självfallet sin plats. Men det gör mig bekymrad när det kommer i samband med formuleringar som

”Många gånger är minskad dödlighet och sjuklighet samt förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning både rimligare och bättre behandlingsmål än kategoriska krav på nykterhet och drogfrihet”.

Vad innebär ”många gånger”, den känsla som meningen lämnar är att det underförstått finns en konstruktion av att missbruk är ett olösligt problem, antingen kan man inte eller vill man inte lösa det. Drogfrihet går inte att uppnå alltså, det är enligt artikelförfattarna inte ens det bästa målet. Någon källa för att drogfrihet inte går att uppnå finns så klart inte, förutom möjligtvis några mytiska begrepp som sjukdom och för alltid skadat belöningssystem. Men visst är det så att i enskilda fall är vägen dit i stort sett omöjlig, men frågan är om man ska bygga allmängiltig politik och riktlinjer och vårdsystem utifrån enskilda fall. Särskilt inte när man inte tar sig an de stora frågorna, vad är det som ska behandlas och vad vill vi uppnå.

Artikelförfattarna skriver vidare att:

”Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat.”

Vet vi det? Det finns länder som har betydligt mer välutvecklade skadebegränsade insatser än Sverige, Nederländerna t ex. De har följaktligen, som citatet indikerar, betydligt lägre dödstal än Sverige. Ändå dör hundratals narkomaner och tusentals alkoholister där varje år. Är artikelförfattarna nöjda med det? Vad är lagom antal döda narkomaner för de politiker som skrivit under denna debattartikel?

Är det verkligen så att det enda vi, våra socialpolitiskt intresserade akademiker och politiker, kan uppnå är ett lagom antal döda missbrukare? Eller går det att nå längre? Om vi siktar in oss på att komma till rätta med såväl ekonomiska prioriteringar, ideologiska begränsningar, sociala exkluderingar och socialpsykologiska avarter som leder till stigmatisering och diskriminering och sedan väljer att se individer som den helhet av biologi, psykologi och sociala aspekter som vi åtminstone är, och då anpassar lösningen av problem påverkande alla tre delarna med metoder som angriper alla aspekterna och inte en enda/en i taget som vi gjort hittills och kommer göra framöver om ingen snart börjar tänka nytt.

Sedan vill artikelförfattarna i linje med del allmänna individualiseringstrend som råder och som i form av masspsykos leder till feltolkning av integritet avskaffa LVM. Argumentet är att den inte fungerar. Och visst, det är svårt att få den som inte vill genomgå de kraftiga förändringar som krävs om man vill uppnå drogfrihet, nu vill ju inte författarna ha detta som mål så i linje med det är det ju förståeligt att man vill avskaffa en vård som syftar till det. Inte desto mindre har ju författarna rätt i att resultaten med vården lämnar mycket övrigt att önska, men frågan är om det är integritetsingreppet i sig som orsakar det eller den allmänna problematik som jag kommenterat ovan om att vi inte vet vad vi vill vårda etc. Jag har anledning att tro att det är det senare, utifrån att jag nekats anställning vid ett antal LVM-hem då de ansåg att min drogfria tid i sig var för kort (den är nu 5,5 år, ett halvår över gränsen för anställning inom LVM-vården), den som tror att drogfrihet är likvärdigt med tid har så fel om missbruk och beroende som man kan ha, även om det finns en viss korrelation mellan de båda begreppen. Artikelförfattarna däremot sågar vården rakt av, frågan är om det ligger den individfokuserade liberalismfeltolkande diskursen ”det är min kropp jag gör vad jag vill med min kropp” bakom det eller om författarna som en del andra verkar ha synpunkter på att det är ett allmänt för stort ingrepp i integriteten att vårda någon mot sin vilja. I det fallet är det intressant att inte fler läkare engagerat sig i diskussionen om LVMs vara eller inte vara, det har väl någon bäring på läkaretiken om inte annat, men diskussionen kanske tar fart när utredningen kommer. Har vi riktigt maximal otur kommer all kommande diskussion handla om LVM. Kvarstår gör dock att vården vid SiS är under all kritik, men säg den missbrukarvård som inte är det?

Författarnas debattartikel landar i att problemet har varit och är politiskt. Det kanske stämmer, åtminstone stämmer det till del som jag ser det. De menar också att debatten saknas (tro mig, det stämmer åtminstone, säger en som försökt få till en debattplats för praktiker, teoretiker och politiker) och skriver ”Vi hoppas därför att Missbruksutredningens förslag leder till en livaktig och konstruktiv debatt”. Och det senare kan jag också skriva under på.

Jag tror visserligen att diskussionen kommer att handla om en del av det artikeln tar upp, organisationsfrågan (läs hur politiker lättast ska undgå att behöva betala för den vård som krävs men ändå kunna säga till allmänheten att man arbetar med missbruksvård, obs skillnaden) och skadebegränsningen. Men jag skulle vilja ha mer debatt än så, inte minst om frågorna ”vad är det vi vill egentligen, vad vill vi åstadkomma, vad ska vården syfta till, vilka ideologiska aspekter ska prägla missbrukarvården”. Det har jag saknar länge, och jag tror att jag har många förvånade nyktra eller aktiva narkomaner och alkoholister med mig i de funderingarna.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Om svensk missbrukarvård i katastrofläge”

  1. Vad som menas med ”ideologiska låsningar. Stelbenta principer” borde framgå tydligt här: http://missbruksportalen.blogspot.com/

    ”behandlingar som i bästa fall varit verkningslösa” borde tämligen handla om den dominerande tolvstegsmetoden som aggressivt monopoliserar svensk missbrukarvård.
    – Mer info på samma hemsida.

    Utdrag från missbruksportalen: ”Enligt HVB-registret finns det 319 olika behandlingshem för missbrukare i Sverige – 85% har inslag av eller är renodlade tolvstegsbehandlingar. Resterande 15% är stödboenden och ett mindre antal icke tolvstegsbehandlingar.”

    ”Kunskapsförakt och den förlamande ”vi är bäst i världen”-inställning som styrt svensk alkohol- och narkotikapolitik.” Vilket är resultatet av det dominerande tolvstegs-tänkande i svensk missbrukarvård. Framgår tydligt på samma hemsida. http://missbruksportalen.blogspot.com/2011/03/till-journalister.html

    Läs publiceringar under tolvstegsmetoden

    1. Jodå, man kan säga mycket om 12-steg och undertecknad har självfallet en massa åsikter om den metoden, inte minst kritik mot hur merparten av behandlingshemmen i Sverige bedriver sin behandling. Dock väljer jag att i så fall publicera det under eget namn eftersom jag har stake nog att stå för mina åsikter hur bekväma eller obekväma de än må vara, något som man inte kan säga om er vilket är en bra anledning till att inte släppa fram er länk till er sida. Men men, låt gå för denna gång även om jag tycker ni är för lama.

      I övrigt behöver jag inte läsa så mycket från er sida eftersom jag har mer än ett års egen erfarenhet av 12-steg och tillgång till alla vetenskapliga forskningsartiklar som publicerats om 12-steg. Den mest ansedda forskningssammanställningsorganisationen Cochrane är f ö inte lika negativ som ni är, men ni kanske har gjort fler metaanalyser än dem?

      Och vill du/ni få in fler kommentarer föreslår jag att ni skaffar en fungerande/riktig mailadress. Att som nu skicka in uppsatser med kommentarer hit och dessutom under anonymitet med ickefungerande mailadress ger ett allt för märkligt intryck för att jag ska vara intresserad av en dialog med er. Lycka till med er webbplats och den ev dialog ni försöker föra där.

  2. Tack för utförliga och värdefulla synpunkter! Du har dock fått en del om bakfoten – för mycket mellan raderna-läsning, alltså. Jag svarar på bloggen idag eller imorgon och postar här också!

    Björn d.y.

  3. Fattade jag fel, att hundratals narkomaner dör i Holland varje år? Enligt EMCDDA dör runt ett hundratal människor av överdoser i Holland.

    Du nämnde föresten nånstans att i Sverige dör runt 3000 av illegala berusningsmedel varje år, jag har letat och letat. Av nyfikenhet, eftersom det är synnerligen intressant, var hittar man dessa uppgifter?

    Jag vet att överdos som dödsorsak hos heroinister i Stockholm till runt 30% beror på heroin i kombination med alkohol. Då kan man undra i hur stor utsträckning dödsorsaken är enbart heroin, och då oavsiktligt? Svårt att utreda förstås, men ändå intressant, eftersom ”farlighetsgraden” hos heroin isåfall sjunker.

    Att dö av heroin och alkohol, så kan ju knappast heroin utpekas som ensam orsak?

    1. Dödstalsstatistik är rätt intressant, det är en riktig djungel och har dessutom sina mörkertal. Nederländernas officiella statistik rör ju t ex enbart direkta överdoser (typ 150 per år), men narkotikarelaterade dödsfall är ju mer än så. Svenska siffran har jag yxat från ca 2500 alkoholrelaterade samt ca 500 narkotikarelaterade (dvs även de svenska siffrorna är underskattade om man ska diskutera missbrukets pris).

      Hur läkare anger dödsorsak har jag lite för dålig kunskap kring (och tydligen de själva också eftersom Europas läkare inte kan komma överens om en gemensam standard).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *