Svensk tvångsvård, del 1- Häkten och anstalter

30 mars, 2011 Comments (4) Posted in Missbruk/beroende

FN har gjort det. Amnesty har gjort det; kritiserat svensk kriminalvård och särskilt det faktum att självmordsfrekvensen är hög på svenska häkten och anstalter. Fångarnas förtroenderåd är också kritiskt. Något är sjukt i den svenska kriminalvården. För det är en vård som bedrivs, eller åtminstone är syftet det. Uppenbarligen är det många som är i psykiskt dåligt skick när de kommer/efter att de kommit till svenskt rättsväsende. Det är inte så svårt att förstå. Det kostar på psykiskt att leva ett ”aktivt liv”, och då menar jag aktivt inte i termer av motionsidrottande och föreningsdeltagande. Och inte minst i samband med häktningar och straffavtjänanden kommer många i kontakt med de känslor det innebär. Och om inte annat så tror jag att det kommer en tid då alla brottslingar tvingas att konfronteras med en mer eller mindre väl dold inre moralisk kompass. Det innebär risker och det innebär att förvarande och vårdande instanser får ett särskilt ansvar för individens hälsa.

För detta har alltså samhället ett särskilt ansvar att erbjuda kvalificerad vård. Inte bara ska individerna vårdas så att de kan återinträda som vanliga medborgare i vårt samhälle, de skall även vårdas för de psykiatriska konsekvenser det aktiva livet medfört. Det ligger i sakens natur om vi vill minska brottsligheten. Jag vet inte riktigt vilken utbildning svenska plitar har, ännu mindre vilken utbildning de som fattar beslut har. Som nu i det aktuella fallet ifrån Örebro (DN) så har någon fattat beslut om att en konstaterat suicidal person ska vara ensam i ett träningsgym, ett gym där det så klart finns flera möjligheter för en suicid person att som denne man avsluta sitt liv. Oavsett vad man tycker om gärningsmannens gärningar har svenskt samhälle ett humanitärt ansvar för dennes liv. Den som fattat beslutet om träningen har i stort sett varit den som verkställt dödsdomen i detta fall, om inte annat är ansvaret tungt. Den individen/individerna kommer självklart leva med vetskapen att deras beslut ledde till att denne man kunde dö, men de har faktiskt ett större ansvar än så.

Rent allmänt är det ett problem att tjänstemannaansvaret är avskaffat, inte sällan drabbar det svaga och utsatta grupper i samhället. Självfallet finns det inget uppsåt bland t ex de kriminalvårdare som varit inblandade i självmorden. Men frågan är hur utbildningsnivån ser ut. Vilken kompetens finns det hos dem som fattar besluten (nyckelbärande plitar är inte så intressant, de som fattar beslut är mer intressant)? Jag hade just en animerad diskussion på Facebook med en fd studiekamrat från MdH som efter utbildningen arbetat som plit, hur mycket psykologi som ingick i vår utbildning? Svar 0 (vilket är helt otroligt när det handlar om vad som kallades Missbrukarvårdsprogrammet, inte konstigt att man hoppade av). Hon försvarade självfallet (om man utgår från att det generellt bland yrkeskårer finns en kamraderei, aka ”jag visste ingenting/jag följde bara order”) kriminalvården och tyckte att det var så svårt att upptäcka suicidiala personer, ja det är svårt. Just därför krävs det utbildning och just därför krävs det personalstyrka av förmodligen annan omfattning och annan sammansättning än dagens. Om vi inte ska vara nöjda med att som för nått år sedan 15 individer tog livet av sig inom ramen för Svensk staatlig Kriminalvård. Det tycker inte jag.

Det är inte alls konstigt att det år ut och år in fortsätter att dö många individer, skyldiga eller oskyldiga, i svensk kriminalvård, inte när man som åklagaren i det nu aktuella fallet resonerar som i SvD:

Han fick under sista förhöret veta att vi hittat spår av blod efter kvinnan i hans bostad. Jag såg inte att han då reagerade över de nya uppgifterna, säger åklagare Helena Eckerrot Flodin.

Kan man inte lista att ut att för en tidigare suicidriskklassad individ så innebär ett sånt förhör en kraftigt förhöjd risk, ja då kanske man inte ska arbeta med människor, och då kanske den som beslutade om ensam träning inte heller ska göra det, och gärna åtalas för vållande till annans död pga försumlighet. Om nu tjänstemannaansvar hade funnits…

Det är helt klart så att antingen är svenska kriminalvårdare för dåligt utbildade eller så är de för få. Något problem är det. Och i det sammanhanget, när jag påpekar detta strukturella (vilket som sagt FRIO, FN och Amnesty också gör) så svarar min fd studiekamrat inte med att konstatera att det är eländigt och problematisera situationen (där jag visserligen är provokativ och vill ha tillbaka tjänstemannaansvar, vilket jag egentligen inte vill men ändå ser som en väg som vi borde ta för att komma framåt snabbt på alla dessa vårdområden där vi ligger så efter, kriminalvård och beroendevård). Hon svarar med att säga ”trist men det är så svårt att veta om nån ska ta livet av sig”. Med det kan man antingen nöja sig, eller så kan man ifrågasätta vilken människosyn som ligger bakom det slapphänta förhållningssättet till tvångsvård och människor som tvångsvårdas. Där är ännu en brist, inte någon gång på utbildningen diskuterade vi attityder och förhållningssätt gentemot klienter/patienter/intagna, vi berörde det en aning under en kurs. Men särskilt mycket samtal om bemötande och värderingar hade vi inte. Inte undra på att vården ser ut som den gör idag kan jag tycka då. Och det tyckte jag redan under min egen tid i ”vårdapparaten”, som framgår av min självbiografi…

Det är synd att det inte finns något pågående offentligt samtal mellan vårdaktörer om förhållningssätt… det är ju en del av den professionella yrkesrollen.

Inga relaterade inlägg.