Missbruksutredningen och SiS-kommentar

Man vet inte riktigt. Antingen var det ett seriöst förslag för att förbättra missbruksvården, eller så var det ett ambitiöst förslag för att dölja ett ointresse och avsaknad av kompetens. I värsta fall handlade allt om ett politiskt sätt att komma ifrån en stor kostnadspost, framför allt lagen om vård av missbrukare i vissa fall.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsatte för ett par år sedan en utredning som inom kort kommer lägga fram sitt förslag till propositioner. En sak är säker, den så kallade oppositionen har varit totalt ointresserad av skeendet, vilket förmodligen har att göra att de är ännu mer okunniga inom missbruksområdet än regeringsriksdagspartierna. Störst kompetens finns väl hos SD med deras två yrkesverksamma behandlare. Illa illa.

Missbruksutredaren har under framför allt det senaste året pyst lite tankar för att testa av reaktioner, som har varit rätt lama i linje med det allmänna ointresse som finns kring frågorna. Det har bl a handlat om vårdgaranti (kommer med största säkerhet inte att föreslås eftersom politikerna då måste erkänna att en missbrukare är nästan som vilken vanlig människa som helst), att det finns för mycket tolvstegsbaserad vård, att få får vård och att mer vård måste ske via vårdcentralerna/företagshälsovården, att LVM borde typ försvinna och att landstingen kanske borde ha ansvar för missbruksvården.

Inget av det där spelar ju egentligen någon större roll eftersom vården inte har bestämt sig för vad det är som ska vårdas/behandlas och hur man gör det på bästa sätt. De frågor som borde föregripa. Jag menar, vi lever fortfarande med riktlinjer (som har lanserats på bred front de senaste tre åren och med en massa korkade företrädare från missbruksvård i offentlig regi som nickat ja och amen till det) som bland annat slår fast att kokainmissbruk, amfetaminmissbruk och cannabismissbruk är tre skilda saker och ska behandlas på tre olika sätt utifrån det. Inte undra på att svenska missbrukare dör för fullt.

Men man kan ju ändå tycka att eftersom det nu pratats en hel del om missbruksutredningen, och det skulle kunna innebära stora positiva förändringar om det nu är på allvar, så borde det ju ventilerats av många. De flesta har varit rätt tysta. Någon politruck (blandning mellan byråkrat och politiker) vid Sveriges kommuner och landsting har gått till attack mot missbruksutredaren då han började prata om att lägga över ansvaret från dagens socialtjänst till landstingen. Varför SKL gjorde det kan man ju undra eftersom Sveriges kommuner och Sveriges socialtjänster i stort sett varit ointresserade av att erbjuda åtminstone kvalificerad missbruksvård, jag antar att det handlade om prestige alt påtryckningar från facken som insåg att förmodligen inte alla socionomer o dyl från kommunerna skulle få jobb inom landstingsorganisationen. Annars har det varit relativt tyst.

Idag finns en debattartikel (GP) i frågan från den statliga missbruksvården, LVM-hemmen och deras föreståndare. LVM-vården är ju ifrågasatt och de vänder sig mot att landstingen sägs ska få ta över. SiS som ligger bakom LVM har satsat mest på att utveckla relationerna med kommunerna, det strategiskt felaktiga beslutet på SiS huvudkontor skulle i praktiken alltså kunna leda till att en del institutioner försvinner. Så det kan gå.

SiS-artikeln är väldigt kritisk till landstingets beroendevård, och den kritiken kan man ju hålla med om, om inte annat syns det ju på en del ställen i min självbiografi att det inom landstingen finns en hel del annat att önska. Och så föreslår SiS-undertecknarna i artikeln en utökad samverkan och därtill anpassad lagstiftning, vilket är en mycket klok åsikt i sig. Fast jag kan vara kritisk mot den också. Artikeln tar inte upp det som jag vill börja med, dvs börja om från början. Och inte heller säger den det som borde vara den logiska slutsatsen av det de själva skriver, om nu staten, landsting och kommuner är inblandade och det finns problem med landsting och kommuner och ofta kopplat till lokala budgetförutsättningar, låt staten ha det gemensamma huvudansvaret i stället för som idag kommunalt och det kommande utredningsförslaget om alternativen delat eller landstinget.

Och det är i detta läge som alla brukar säga, med sedvanligt svensk jantestil, du klagar ju på allt, finns det inget som är bra. Nej, inte mycket inom svensk missbrukarvård. Med 3 000 döda årligen, med 30 000 tunga narkomaner och med 300 000 tunga alkoholister trots en av världens mest repressiva politik mot missbruk finns det inte mycket anledning att som maktens män (och kvinnor, läs politiker, tjänstemän, oengagerade socialarbetare, intresseorganisationsförvaltare med hemska RNS och IOGT i spetsen) tycka att vi har en bra modell i Sverige.

Och så brukar dessa negativa människor komma med attacken efteråt, gör det själv om du nu vet bättre. Japp, det skulle jag gärna göra. Jag har i flera artiklar fört fram en bättre modell, men ingen bryr sig så därmed har jag min rätt att kritisera och kritisera. Jag har försökt få till en dialog med ”maktens män” om de förslag jag lyft fram (visserligen dolt ibland, av två orsaker, jantelag och det är bättre om andra får upptäcka och driva), men intresset är noll komma noll. Det är ingen som bryr sig, dels för att jag inte har en position (20 års praktiskt missbruk/behandling och 4 års missbruksfokuserade högskolestudier räknas inte) och dels för att frågan i sig är ointressant då de som lider i missbruket, missbrukarna och de anhöriga (samt försäkringstagare) inte är någon stark opinionsgrupp. Det senare förklarade en riksdagskvinna för mig i samband med valrörelsen i höstas. Jaja.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *