Hur man som socialarbetare sviker en 15-åring

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dessa ständigt återkommande reportagen i tidningarna om illa fungerande missbruksvård, där journalister dessutom i en åtföljande spalt uttrycker upprördhet över att missbruksvården inte fungerar. På ett sätt tycker jag att de är bra, för de avslöjar hur vården egentligen ser ut. Att sedan svenskarna är naiva och lite lagom oengagerade så att de muttrar vid köksbordet på sin höjd, det är inte mycket att göra något åt.

På ett sätt är de mindre bra för att de visar på hur oengagerade allmänheten verkligen är. År efter år missköts missbruksvården, så har det varit i åstminstone 10-20 år, och i allra högst grad och i allra mesta synnerhet de senaste 5-6 åren. Ändå låter allmänheten detta fortsätta, ingen kräver att socialarbetare och behandlingspersonal ställs till ansvar för den bristfälliga och ibland t o m även felaktiga vården. Och ingen ställer definitivt våra politiker till svars för att det ser ut som det gör. Det är sorgligt.

Det som aktualiserar frågan är Nerikes Allehandas reportage (ej på nätet tyvärr) under två dagar om 15-årige Johan som ”ber samhället om en chans till”, där samhället svarar med att under de senaste två åren har han flyttats runt mellan olika ungdomshem 19 gånger. N i t t o n gånger! LVU i sin prydo kanske. Oengagerad behandlingspersonal i sin prydo kanske? Genom att läsa om hur behandlingspersonal agerat är det ju rätt uppenbart att SiS personal inte alltid är de lämpligaste att ha hand om missbrukare. Och många andra verkar ha misslyckats med att hjälpa Johan. Det intressanta är hur ansvariga uttalar sig.

SiS som ansvarar för LVUn säger till NA att det låter förfärligt men att det är sällsynt att det händer. Ingen självreflektion alls. Som så vanligt med SiS. Det är alltså vad det verkar inte SiS som ansvarar för att Johan under drygt 2 år inte fått någon vettig vård för missbruket och kringliggande faktorer (läs kriminalitet bla).

SiS har agerat på uppdrag av Kumla kommun. Socialchefen, dvs chefen för Individ- o Familjeomsorgen i Kumla kommuner säger till Nerikes Allehanda:

Jag kan inte se att vi hade kunnat göra något annorlunda i det här fallet.

Alltså verkar man dela synen att vården har inte misslyckats. Alltså är det 15-årige Johan som för 2,5 år sedan omhändertogs för att han rökte cannabis och umgicks med (små)kriminella som bär ansvaret för att vården har misslyckats. Inte SiS vars behandlingsmetoder eller anställda som tydligen inte räcker till. Inte socialsekreterarna i Kumla kommun som inte reagerat över att SiS flyttat runt Johan 19 gånger under två år, de som egentligen borde ha det yttersta ansvaret för att deras myndighetsbeslut om omhändertagande enligt LVU sker på ett bra sätt.

Den ende som har ansvar för att vården går åt helvete för Johan är Johan själv, som det framställs… Individualiseringens absurditet eller det ultimata exemplet på att svensk missbruksvård är totalt körd i diket av inkompetenta politiker och oengagerade och inte alltid så kompetenta socialsekreterare. (till försvar ska sägas att som min självbiografi ”Smålänning….” visar finns exempel på både inkompetenta och kompetenta socialsekreterare, jag generaliserar i detta inlägg….)

Och frågan är, hur har det gått för Johan? Slutade han använda cannabis och umgås med småkriminella? Eller blev det första SiS-omhändertagandet början på en längre utförsbacke?

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *