Bristande kompetens i missbruksvård

Igår kommenterade jag Aftonbladets ”nyhet” om den amerikanska idiotkampanjen och i det inlägget berörde jag ett blogginlägg från en av Sveriges alla socionomer. Ett inlägg som visade på okunskap om missbruk. Och denna kombination är allt för vanlig. Dagens SvD ger anledning att återvända till temat.

Det är ett område som ligger mig varmt om hjärtat, kompetens och vård, särskilt den kombinationen. Och vad det gäller missbruksvård ges den ofta av ”socionomer” alt ”samhällsveterare” (eller ännu sämre utbildade ”tolvstegsterapeuter”). Det var något som slog mig när jag själv kom i kontakt med missbrukvården, jag har skrivit om det mängder av gånger. Men det förtjänar att skrivas om igen. För när det gäller missbruksvård verkar kompetens vara allt annat än närvarande. Och jag kan inte förstå vad det beror på, förutom att det handlar om att dagens utbildningar inte håller måttet. Och att vidareutbildningarna är under all kritik. Jag försökte driva en verksamhet riktad mot just det problemet, de offentliganställdas bristande kompetens inom missbruk och beroende, samt de privata (ofta 12-stegsbaserade) behandlingshemmens anställdas bristande kompetens. Det gick inte så bra, de anställda var inte särskilt intresserade av kunskap och kompetens.

Det är egentligen oerhört märkligt. Särskilt när det är människor som får betala priset för den bristande kompetensen. Ett i raden av alla exempel på människor som fått betala ett pris för den bristande kompetensen skriver SvD om idag. Det handlar om en tjej vars pappa var alkoholist. Tjejen tillhör skaran av ”maskrosbarn”, och alltså skaran anhöriga till missbrukare. De har uppmärksammats en del på sistone, och under några år har det pratats om att de inte får hjälp. Kanske räcker inte den lilla summa samhället satsar på missbruksvård till de anhöriga, eller det är ju självklart så eftersom den inte ens räcker till en bråkdel av de missbrukare som skulle behöva hjälp. Och de som får vård och nöjer sig (till skillnad från mig själv) med den vård samhället initialt erbjuder som missbruksvård kan konstatera att de inte får tillräcklig vård, eller vård som funderar. Så har det varit år efter år.

Tjejen i artikeln konstaterar att den vård som hennes socialtjänst erbjöd henne var ”värdelös”. Och det kan man nog säga om den vård hennes pappa fick också, han avled i förtid av sitt missbruk. Kanske för att han, som så många, inte passade in i den mall som nog samhället går efter kring vad som är en missbrukare. En mall som min självbiografiska bok (se länk till höger eller sök på mitt namn på t ex Bokus) har som delsyfte att förändra. Men man kan ju tycka att ett samhälle borde se till missbrukaren och inte efter stereotyper och fördomar. Det kräver dock att det finns kompetens om vad missbruk är och vilken vård som fungerar för att förändra de olika missbruksdrivande faktorerna. Jag vill påstå att det är en marginell del av den traditionella missbruksvården som har den kompetensen.

Alla som arbetar inom missbruksvård gör det av ett gott hjärta, man vill väl, man vill göra något. Tyvärr räcker inte det. Det krävs mer än så, det krävs kompetens. Men den kompetensen söks inte och ersätts inte heller i någon relevant utsträckning. Samhället bryr sig inte om missbruksvården, samhället bryr sig inte om de hundratusentals missbrukare som finns och den dryga miljon anhöriga som finns. Det är ingen aktuell fråga.

Det den kan göra som vill klara sig ur missbruk är att göra det på egen hand, en del har intra- eller interpersonella resurser för det, en del har ekonomiska resurser för det (som tjejen artikeln i SvD handlar om). De som inte har tillgång till detta är lämnade åt sitt öde. Tyvärr. Frågan är varför är det så viktigt för samhället att strunta i att erbjuda bästa kompetens. Varför är det som denna artikel beskriver, som jag blev uppmärksammad om via Twitter idag från en av dem jag följer där, att samhället så gärna (läs en hel del kommuner i länkad artikel, jag kan lägga till Örebro kommun och ett antal behandlingshem på den listan) ägnar sig åt ovetenskaplig missbruksvård? Vetenskap, kompetensgrunden, slår fast, t ex genom Cochrane, att akupunktur inte har någon verkan som missbruksvård, ändå är det en del av den missbrukarvård som ges.

Något är riktigt sjukt inom svensk missbruksvård, och vi pratar inte om det. Inte ens trots att samhället via Socialstyrelsens riktlinjer från 2007 (egentligen 2001) för missbruksvård och nu senast via regeringens Missbruksutredning försökt att styra över mot kompetens, blir det några särskilt omfattande förändringar inom missbruksvården. Och på sätt och vis är det bra, för dessa båda omfattande projekt (planer, fungeringar) har den märkliga förutsättningen och uppsättningen i expertisen att det är med ett medikaliserat perspektiv som problemet angrips, som att människan enbart vore biologisk och att lösningen på missbruksproblematiken huvudsakligen är medicinsk (biologisk). De projekten är dömda att misslyckas. Och jag kan tyvärr garantera att Sverige med nuvarande inriktning fortsatt kommer att ha 3 000 döda missbrukare varje år, tiotusentals missbrukare som egentligen vill sluta men inte får rätt hjälp och än fler anhöriga som lider.

Det krävs något helt annat. Det krävs en revolution inom svensk missbruksvård, först då kan något hända. Fram tills dess är det framför allt de som har pengar som har bäst  chans att klara sig, de som kan köpa sin egen vård. Det är en utveckling som såväl socialdemokraterna som alliansen stöttat under lång tid. För frågan är politiskt ointressant dessutom.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *