Paneldebatten som kom av sig

Jag har ägnat en stor del av lördagen åt SvTPlay och tänkte kommentera det jag sett i två inlägg. Den första gäller konferensen som behandlingsföretaget Attendo Individ och familj anordnade tillsammans med SKTF. Jag skulle ha deltagit på den i paneldebatten men avbokade eftersom de inte kunde stå för omkostnaderna jag skulle ha för deltagandet, Attendo tyckte att det kunde bli marknadsföring för mig men den synen delade inte jag utifrån att målgruppen inte vill betala för sig (det handlar om offentlig sektor).

Paneldebatten leddes av fd regeringens narkotikapolitiske samordnare och fd S-riksdagskandidaten Björn Fries och samlade deltagare som Anders W Jonsson (Centern, Socialutskottet),  Johannes Forssberg (Expressen ledarskribent), Hanne Kjöller (DN ledarskribent), Patrik Ulander (Svenska Vård, privata vårdföretagare), Sven Liljesson (Drugnews), Sonja Wallbom (RFHL), Bengt Svensson (Prof, Malmö H) samt Gerhard Larsson (regeringens utredare). Paneldebatten var uppdelad i tre delar, en del på metanivå om vården, en del om debattklimatet och så en allmän frågestund.

Björn Fries inledde optimistiskt med att be deltagarna prata om viktiga utmaningar som deltagarna såg i den svenska missbrukarvården. I det sammanhanget är det lite komiskt att jag som alternativ till mitt deltagande veckan före konferensen hade skrivit en ledare på Drogkompetens om konferensen där jag tog upp två saker. Dels att det är en allmän förvirring i området om det är missbruksvård (vård av missbruket) eller missbrukarvård (vård av missbrukaren) som det handlar om. Socialstyrelsen har bestämt att det heter missbruksvård, och Attendos seminarium har den rubriken också, jag tycker att det ska heta missbrukarvård utifrån en humanistisk syn. Dels ägnar vi fn allt fokus åt att prata om olika organisatoriska frågor, där enligt min syn borde börja om från början och prata om vad ska vården sträva mot, vad är det vi vårdar etc.

Därför roar det mig lite att Björn Fries inleder med att fråga efter deltagarnas syn på vad som är de viktiga utmaningarna vad det gäller ”missbrukarvården”. Deltagarna inledde sedan med deras respektive syn, och jag är rätt nöjd med att Expressens ledarskribent (som också besökte Drogkompetens någon dag före denna konferens) slog an på samma sätt att prata om grunden och målet på likartat sätt som jag resonerade i min ledare. Tyvärr drunknade hans kloka inledning i att alla direkt började prata om nuvarande regeringens missbruksutredning, jag har mycket svårt att se att den skulle vara det enda viktiga och den enda sammanfattningen av utmaningen. Missbruksutredningen har trots allt ett rätt begränsat direktiv och fokus, även om den inte tar upp oväsentliga frågor. Men det är märkligt att paneldeltagarna begränsade sig till att fokusera på utredningens enbart.

Än mer märkligt är att såväl panelsamtalet som utredningen är fast i diskussionen om det ska vara kommun eller landsting som ska vara huvudman för missbrukarvården, båda alternativen innebär problem för missbrukaren, likväl som det delade huvudmannaskapet. Särskilt SKL (Sveriges kommuner och landsting) har varit framgångsrika i att skjuta på/i sank utredningens huvudalternativ som varit landstingen. Jag kan inte för mitt liv förstå varför ingen säger det uppenbara att när det är multiproblematiskt, vilket tungt missbruk alltid är, och man vill som samhälle lösa denna problematik, så är det självklara ett huvudansvar som omfattar såväl sjukvård som kommun, dvs statligt. Ett huvudansvar på länsstyrelserna skulle göra vården så mycket bättre, och dessutom öppna upp för även inkluderande av ”enklare” missbruk som primär- och företagshälsovård skulle kunna adressera. Detta utan att socialtjänsternas viktiga arbete och fokus skulle hindras. Däremot skulle man slippa en massa politiskt (och tjänstemannamässigt) schackrande som leder till onödigt lidande och onödigt höga dödstal.

Mitt största intryck av paneldebatten är att deltagarna tänkte alldeles för smått och begränsat i deras debattinlägg. Debatten om debatten försvann efter några intressanta  inledande funderingar, även denna gång stod Expressens Johannes Forssberg ut bland deltagarna och pratade om det som moderatorn ville prata om. Försökte iaf, för det blev ingen debatt om debattklimatet. Märkligt egentligen. För min egen del tror jag att det handlar om att missbruk och beroende är ett komplext problem, vilket gör det svårt att tala om på en saklig nivå (allt för få har en kunskap om såväl orsak som lösning av missbruksproblematik). Problemet har också en moralisk aspekt, betraktar vi det som okej eller inte att använda preparat för att förändra vårt sinnestillstånd osv, det är det enklare att prata om. Alla kan ha synpunkter på en moralisk och filosofisk nivå. Men det innebär också att det blir mer känslomässigt laddat. Moral och våra normer och värderingar betyder något för oss, det är känslomässigt laddat av naturen. Och när ett svårt ämne har en ”enklare” dimension av känslomässig karaktär, då blir det svårt med debattklimatet.

Under frågestunden kom det på olika sätt upp något som är så oerhört tydligt och ändå inte alls pratat om. Det är en avgrund mellan praktik och beslutsfattandet inom det sociala området samt en avgrund mellan såväl status som ersättning för utfört arbete inom området och vad det borde vara om man värderar det utifrån såväl samhällsekonomi som humanism. Socialt arbete är av samhället inte ett uppskattat och värderat område, därav följer en hel del av problemen. Denna fråga är stor och nedtystad.

Del 1 och del 2 finns här.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *