Svensk missbruksvård

Rubriken till trots kan jag inte förlika mig med att Socialstyrelsen bestämt att det ska heta missbruksvård, som om man är angelägen om att definiera bort att det handlar om människor och i stället vill vårda ett från människan exkluderat missbruk. Missbrukarvård heter det ju…

Men en att det blivit missbruksvård är nog lite tidstypiskt. Sedan en tid tillbaka pågår en avhumanisering av den svenska missbrukarvården, och inte bara det, en kraftig nedmontering. Allt är väl paketerat i termer som evidens och ”kunskap till praktik”-satsningar. Och förmodligen till och med begravt i en missbruksutredning…

Man kan säga mycket om vården. Till att börja med kan man konstatera att det år efter år dör ca 3 000 individer direkt eller indirekt av missbruk av de vanligaste drogerna i Sverige. Jag har sagt det förut, vilken minister med ansvar för vägar etc skulle få sitta kvar om det år efter år dog 3 000 bilister, vilka tjänstemän och vårdare hade inte kritiserats om det år efter år dog 3 000 av en sjukdom som det finns effektiv bot mot.

För det finns effektiv missbruksvård, inte minst om man vågar göra de satsningar som skulle följa av att ett helhetsperspektiv på fenomenet missbruk och beroende tillämpades och om adekvat behandling utifrån relevanta teoretiska perspektiv infördes. I stället styr ekonomin. Politikerna prioriterar skattemedel till annat, och tjänstemännen och behandlarna de är tysta som i graven (mer om det nedan). Det är en internationell trend förvisso, men Sverige särskiljer sig en del från andra länder. Vi har inte samma ambitioner, vare sig med skadebegränsning i termer av harm reduction eller effektiv vård. Eller för den delen det grundläggande med vårdpersonalens attityder…

Jag har under många år varit kritisk till svensk missbrukarvård. Ända sedan jag själv kom i kontakt med den för mitt eget missbruk. Någonstans i min högskoleskolade magkänsla vände det sig, och någonstans i min resultatinriktade magkänsla vände det sig, inte minst vände det sig efter bemötandet jag fick. Av socialtjänst och av vårdapparaten, en del av det finns beskrivet i min självbiografi. Det ska också tilläggas att motsatsen finns där också, även det beskrivet i självbiografin. Men jag ville göra syntes av allt detta och påverka och förändra det jag tyckte var fel, och jag ville göra det utifrån ett vetenskapligt perspektiv med grund i hermeneutisk förförståelse. Verktygen fanns där, men de används inte. Och trenden är illavarslande, särskilt när hela skocken får inom området trippar snällt efter den medikaliserade diskursen där man tror att evidens och RCT har lösningen på missbrukets mystik.

Jag talade lite om detta med en professor i socialt arbete som varit involverad i missbruksutredningen, andemeningen i hans svar var, de med annat perspektiv får skylla sig själva när de inte gör så som trenden är. Till viss del har han rätt, och inte många säger att kejsaren är naken. Och varför ska man göra det, det är bara missbrukare det handlar om, och det är bara var tredje svensk som är påverkad av missbruksproblematiken. Om den senaste stora internationella forskningen på området är översättningsbar till svenska förhållanden, och varför skulle den inte vara det.

Jag skrev om den i veckan på min sajt Drogkompetens. Det var en sajt jag startade när inga andra anställningar öppnade sig, och i tron att det var en verkligen förändring på gång när såväl Socialstyrelsen i de felaktigt utformade nationella riktlinjerna och Missbruksutredningen i den naivt supermedikaliserade utredningen (som ska bli regeringens proposition) talade om behovet av kompetensutveckling av personalen inom området. Det var en given succé inom framför allt området offentlig myndighets- och verksamhetsutövning inom området, och så de stackars få kvarvarande privata alternativen. Trodde jag. Fel hade jag. Verksamma inom området vill inte läsa och vill inte ha tillgång till samlad vetenskap och, får jag säga själv, spetskompetens inom senaste trenderna bland de det verkligen handlar om. I stället, som jag skrev om för en vecka sedan, lyssnar man t ex hellre till inaktuell och felaktig information serverad av myndigheter och etablissemanget.

Jag förstår inte det. Samtidigt, allt detta kan nog sammanfattas som det görs i media, även det pinsamt ouppmärksammat, av några kloka forskare vid Göteborgs universitet. Här skriver en om det, naturligtvis utan att någon kommenterar.På SvTdebatt blev det lite debatt, men knappast från särskilt många som berörs direkt av frågeställningen.

Socialarbetarna  (och med tidens utveckling får vi räkna medicinarna dit också) bryr sig inte. De låtsas bry sig ibland, de går på olika gratisarrangemang av de direkt eller indirekt statligt finansierade instanserna eller åker på den stora vartannatårskonferensen ”Drogfokus” anordnad av staten och kommunerna med visst inslag av landsting, där man till och med ibland har panelsamtal om problematiken och dess utveckling. Det senare naturligtvis alltid utan någon som helst inblandning från dem det handlar om, brukarna. Eller jo, de anhöriga brukar få vara med på ett litet hörn, och i år talades det mycket om barnen. De är ju KDs hjärtefråga, någon borde upplysa dem om att det blir bättre om man i detta fall fokuserar på att lösa grundproblematiken först, utan begränsningar som ges av politiker som fokuserar på att spara pengar i stället för att erbjuda kvalitativ vård. Populism…. men med det inte sagt att anhörigperspektivet inte är viktigt.

Men inte desto mindre. Engagemanget är inte särskilt stort. Och jag förstår det inte. När jag startade Drogkompetens fick jag en del glada tillrop, både för att jag från början hade ett utrymme för att föra debatt i frågan, och för att jag satsade på lättillgänglig forskning ur ett brett perspektiv. Några skrev t o m att de förstod vad jag ville göra, ja, förutom att göra detta hade jag ju ambitionen att sprida det faktum att t ex mer omfattande psykosocial behandling och t o m psykodynamisk behandling inte alls är ineffektiv som påstås utan snarare såväl teoretiskt som praktiskt mer lämpligt än dagens lösningar. De är dock felaktigt bortvalda som lösningar för att någon sätter agendan på ett sätt som inte låter dessa alternativ komma fram (det finns t o m forskning på området som inte syns av olika anledningar). Men få ville bidra med debatten, få ville läsa och de som ville läsa ville inte finansiera att alternativet skulle finnas. Svenska socialarbetare hade inte de 75 kronor i månaden som tjänsten var prissatt till, därför lade jag ner sajten idag. Eller så var det att det inte ingick hotellövernattning och av jobbet betald konferensmiddag som sajten föll på, inte vet jag…

Någon sa, de har inte tid. Och visst är det så att denna grupp är hårt belastad, just det är ett argument för paketerad vidareutbildning och på tid när det passar. Och i vilken arbetsbeskrivning ingår det inte att arbeta efter bästa möjliga sätt och att hålla kompetensen hög. Argumenten för sajten var många, jag ska inte dra dem här. I stället handlar det om inställningen och engagemanget. Exemplifierat av tystnaden i debatten, tystnaden som följer nedskärningarna i området åt, som följer trenden med överföring från missbruksbehandlingsfokuserad kompetens till kortare insatser trots att de alla går i strid med vetenskap och humanism. Forskning konstaterar att attityderna inom kåren är ett problem, jag har skrivit ett par artiklar om det. Andra länder har/har haft samma problem, min sajt skrev om åtgärder för att komma till rätta med det i andra länder. Ingen kommenterar det, tystnaden är total. Socialarbetarna bryr sig inte. Jag skrev om att i andra länder ser man att egen erfarenhet av problematiken och lösningen på problematiken är värdefullt, så värdefullt att man gör proposition av det, ingen kommenterar det, samtidigt som vi i Sverige har en ökande utbredd uppfattning att egen erfarenhet är dåligt.

Men visst egen erfarenhet kan vara dåligt, särskilt om man paketerar det som att det är ”bara en metafor”. Inom en del av behandlingsvärlden i Sverige används detta, metaforer som går i strid med vetenskap, och i ett landsting utbildar man fortfarande efter det på folkhögskolan med beroendevårdinriktning. Jag ringde inför en artikel för att fråga om varför, därför blev svaret. Ett annat ord skulle kunna vara, ”vad spelar det för roll, det låter ju bra”.

Samma landsting som ovan har för övrigt ett eget litet kompetensutvecklingsnyhetsbrev riktat till verksamma inom missbruksvården, en konkurrent till min sajt skulle man kunna säga. I det kunde prenumeranterna den senaste veckan läsa om att nykterist i Kalmar blivit åtalad för spritsmuggling, att kvinnor i Rwanda ofta blir misshandlade av män som dricker, att bombmannen i Moskva var narkotikapåverkad, att det gjorts en razzia mot gym i Stockholm, att Obama slutat röka mm. Det saknas bara rapportering om utvecklingen i Egypten så hade det blivit en kopia av Drugnews, en annan sajt som bevakar missbruksområdet (fö finansierad av staten via IOGT (samt RNS som inte har statskoppling), inte konstigt att det så ofta är regeringshyllande artiklar och dessutom aldrig relevanta nyheter kring forskningen om sprututbyte t ex)…. Fast Drugnews har åtminstone en rad annonsörer som inte ville annonsera på Drogkompetens, jag antar att man hellre förknippas med osaklig RNS-propaganda än vetenskap och fakta inom området.

Äsch. Jag är sur och irriterad och klockan är halv fyra…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *