Drogfrihet

Igår hade jag två ”konfrontationer” kring drogfrihet. Det är ett intressant ämne. För mig är det ett eftersträvansvärt mål att tillföra så lite konstruerade objekt som möjligt, oavsett om vi pratar lagliga mediciner eller olagliga droger eller för den delen andra droger i form av destruktiva beteenden. Jag tror att man mår bäst så. Den synen delas inte av alla debattörer inom missbrukområdet. Som sagt, igår stötte jag på två situationer.

Den första var en debatt över twitter där en narkotikadebattör uttryckte ilska mot att det var så mycket ideologi i den svenska missbrukarvården. Vi försökte på twitters begränsade sätt föra ett samtal kring detta med ideologi och kom så klart in på att det var drogfrihetssträvandet där skon klämde, och närmare bestämt så handlade det om läkemedelsassisterad behandling. Så passande eftersom jag just nu läser en kurs i ämnet. Min motdebattör menade att drogfrihet var felaktigt mål eftersom det handlade om ideologi och att det var bättre om användarna själva fick bestämma hur deras behandling skulle se ut.

Frågeställningen är komplex, särskilt när vi pratar heroin. Det finns många argument för en läkemedelsassisterad behandling. Det finns å andra sidan starka argument för en prioritering av drogfrihet. Jag ser det inte som ideologi, utan om skademininimering. När drogfrihet går att uppnå är det den bästa skademinimeringen, det handlar inte om ideologi utan om hälsa och möjligtvis ideologin humanism. För att drogfrihet ska nås vid heroinberoende krävs det dock, visar bl a forskning, en hel del instatser. Där brister ofta samhället, kanske utifrån ideologin att alla människor är inte lika mycket värda. Socialdemokraterna inledde den nedrustningen på 90-talet.

Likartad inställning som twitterdebattören verkade läroboksförfattaren, tillika en av lärarna, i min kurs ha. Han skriver i boken Heroinmissbruk om resonemang utifrån hans tid som socialarbetare där de hade förespråkat drogfribehandling före t ex metadonbehandling att ”vilken rätt hade vi att moralisera över andra människors vårdval” och att den enskilde måste ha största möjliga inflytande över sin behandling.

Jag ser inte drogfrihet som att moralisera, det handlar inte om moral (ett önskat eller oönskat beteende) utan om att drogfrihet är bättre för hälsan och mindre skaderisker än t ex metadon. Och visst är det bra när patienter har inflytande, det är dock en lite märklig inställning och rent utav kunskapsförakt. Självfallet finns det, och ska det finnas, de som har specialkunskap, som känner till forskning och som känner till effekter, på ett annat sätt än praktikern (heroinisten i detta fall), precis som att det finns dem som vet bättre hur man behandlar ett benbrott än vad jag vet. Det är inget konstigt, även missbruksvård är en fråga om kompetens, där det är viktigt med det erkännandet.

Med detta sagt vill jag klargöra, så det inte blir onödig debatt, att jag är starkt kritisk till den dåligt utbyggda substitutionsvården i Sverige, och än mer kritisk mot den minst lika dåligt utbyggda missbrukarvården.

Apropå missbruksvård är det lite kul att i boken Heroinmissbruk läsa om den socialdemokratiske riksdagskandidaten Björn Fries. I boken framgår att Fries år 2004 var alarmerad kring de ökande dödstalen. Nu i valrörelsen har denne Fries gått ut och påstått att kurvan för dödstal vände och ökade när alliansregeringen tillträdde. Det gjorde den som bekant 2006. Och 2006 kommer efter 2004. Men all argumentation är tydligen bra, särskilt när man inte bemödar sig om att vara seriös.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Drogfrihet”

  1. Hej! Se bild nr 29 i följande: ahttp://www.can.se/documents/CAN/Rapporter/rapportserie/can-rapportserie-117-drogutvecklingen-i-sverige-2009-diagram.pdf

    Av bilden framgår att narkotikadödligheten ökade under hela 1990-talet fram till 2001, minskade sedan fram till 2006, varefter den ökade igen från och med 2007. Att detta skulle vara någon direkt effekt av den borgerliga regeringens politik vore mig fjärran att hävda, men rätt ska vara rätt.

    För övrigt inleddes nedskärningarna i narkomanvården under den ekonomiska 1990-talskrisen 1993-94. Den skedde dessutom ute i kommunerna, som hade varierande poliskt styre. Det handlade egentligen inte om att resurser drogs in utan om att de omfördelades, från slutenvård och behandlingshem till hemkommunsbaserad öppenvård (ett uppenbart misstag om du frågar mig). I och med att antalet med missbruksproblem ökade kraftigt minskade dock resurserna relativt sett.

    Skitkorkat naturligtvis, inte bara ur ett humanitärt perspektiv utan även rent samhällsekonomiskt. Men att enbart skylla det på sossarna – vad har du för belägg för det?

    1. Björn: Nej, jag tror inte du skulle hävda det eftersom dödsfallsstatistik är komplext, precis som dess orsak missbruk. Den politiska kopplingen är svår att se, förutom t ex för kopplingen till LAB och de tillfälliga statliga extrapengarna 2005 borde ha fått en viss effekt neråt det året. I övrigt är dödsfallsstatistiken även i Sverige nog rätt missvisande. Och tillfälliga insatser ser jag som rätt meningslösa eftersom de inte löser något av de olika grundproblemen bakom siffrorna.

      Det är klart att det finns en koppling mellan statliga anslag och missbruksvård, samtidigt som den verkliga nedskärningen skett på kommunal nivå med stor variation av politiskt styre. Alla politiska partier har i ledning sett missbruksvård som angeläget att spara på, även om det i min kommun är främst M som vill värna den. Jag tycker inte att min text skyller enbart på sossarna, jag bara påtalar att området varit utsatt för nedprioritering länge och att det som Fries gör, använder det som ett politiskt slagträ och försök att ta poänger är felaktigt. I det perspektivet är det viktigt att visa på att trots allt har regeringen ett ansvar för styrningen av ett område, alliansen har inte skött området som jag skulle vilja under den här tiden (framgår om man läser mina texter), men inte desto mindre, S har sitt ansvar…

  2. Helt klart. Detta är ett område som misskötts av alla regeringar sedan Hedenhös. Jag gör dock en annan bedömning av MOB:s verksamhet än vad du gör, och jag vet att jag har en stor majoritet bland mina kolleger med mig, liksom många socialarbetare som tycker att frågan försvunnit ur debatten sedan MOB lades ner.

    Men narkotikapoliserna är glada, de gillar inte Fries.

    1. Björn, MOB är ju inte detsamma som Fries. MOB var bra, kunde ha varit mycket bättre, MOB var mindre bra med deras i mitt tycke oreserverade stöd för öppenvårdssatsningarna (lyftes till och med fram som goda exempel).

      Ang regeringarna finns det inget anslag som motsvarar det som Palme lade an när det nu var, 1981 kanske, i ett kongresstal inför en valrörelse.

    2. Sedan, ska vi klargöra detta med mig och Fries så började allt väldigt bra. Han var mycket bra i ett svar till RFHL tidnings artikel om min situation, han svarade tom ”kom hit så får vi diskutera”, hur det skulle genomföras mer praktiskt på ett socialbidrag var han inte lika intresserad av att diskutera. Särskilt inte som jag blev besviken och irriterad över hans upplyftande av Öos öppenvård som han egentligen kritiserat i RFHLS tidning. Slutsats, det är som på twitter, Fries är bara intresserad av relationer och åsikter som passar honom/han kan ha personlig nytta av/låter bra utåt sett/passar för stunden. Det känns ihåligt och oseriöst, och jag tycker jag får allt mer belägg för det ju mer jag hör och ju mer jag själv ser. Tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *