En gång utanför, alltid utanför

Det svenska samhället har en funktion som heter ”En gång utanför, alltid utanför”. Samhället strävar efter att hålla stora grupper utanför samhället, det finns mängder av uttalade och outtalade regler i Sverige som håller de människor som av olika anledningar hamnat utanför gängse normen av livsöde, ständigt utanför. Det har dokumenterats i en del intressanta dokumentärer, t ex ”Jag vill leva” av Tom Alandh, där samhällets exkludering inte resulterar i ett slut riktigt så som man kan tro av rubriken.

Många gånger är det dessutom så att de som levt sitt liv (okej, möjligtvis talar jag i egen sak nu) utanför samhällets upplöjda fåror har en del viktiga insikter att berätta. Jag tror t ex att Annika Östbergs resa är inte bara intressant att lyssna till, utan viktig, den kan nog lära oss en hel del. Om vi lyssnar. Om vi tillåter henne att berätta. Men det vill inte alla. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman vill exkludera Annika Östberg från dem som förjänas att lyssna till (SvD1).

Rayman motiverardet svagt i det första inlägget, och återkommer därför med ett andra (SvD2). Där förklarar hon att anledningen till att hon inte vill lyssna på Östberg är att de anhöriga kan reagera negativt. Ofta är det ju så att anhöriga till särskilt grova våldsbrott är förblindade av kontraproduktivt hat, men att underblåsa detta som Rayman gör stjälper snarare än hjälper de anhöriga. Möjligtvis är det så att Rayman ser sommarpratet som en belöning, jag ser det snarare som en utmärkt möjlighet att lära oss något av dem som pratar.

Dessutom, Sverige behöver mer signaler som inkluderar dem som tagit steget utanför normen. Inte bara för att det är mer medmänskligt, utan för att samhället mår bättre av att ha personer inkluderade än exkluderade.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “En gång utanför, alltid utanför”

  1. Ständigt denne Roland Poirier Martinsson, snart så får han sitt eget radioprogram – ring å hatar vi. Ett budskap i sann kristen anda.

    1. Jag har inte riktigt koll på honom, mer än att det ringer nån klocka om att han varit ute i vintras med något budskap som jag klassade som superkonservativtelitistiskt. Aja.

  2. Jag tycker man ska låta brottsoffrens anhöriga får tala istället. Har man varit delaktig i att släcka andras människors liv, ska detta inte premieras. När man läser Östlunds historia förstår man att hon inte är så oskuldsfull som hennes blå ögon kanske vill framhålla. Det finns säkert många brottsoffer och anhöriga i Sverige som mår ganska så dåligt av sådan publicering. För vem minns brottsoffren?

    Vill man nu leva utanför samhället, finns det säkert mer konstruktiva alternativ att välja än att slå ihjäl andra människor. Domstolarna i Californien trodde ju inte på att Östling ångrat sina handlingar eller förändrats som person. Att hon flyttades till Sverige berodde på adra orsaker (pengar).

    1. Jag ser det inte som att hon premieras, och jag förstår inte varför brottsoffren ska ställas mot förövarna av oss andra på det sätt du gör. Självfallet är det intressant att höra hur brottsoffren hanterar sina liv. Och jag tycker det är intressant och viktigt att höra varför gärningsmän blir gärningsmän och hur de gör för att hantera det, gå vidare, förändras, uthärda straff, ser på livet som kommande produktiv samhällsmedborgare etc.

      Om brottsoffren mår dåligt av att förövarna exponeras har de fått allt för dålig hjälp av oss i samhället att bearbeta deras trauman och kunna gå vidare med livet. Ofta förstörs brottsoffers liv av att de tvingas leva kvar i en offerroll och ett förtärande hat etc. Det är tragiskt i sig.

  3. Käranån: Just din synvinkel har jag och min mor skrivit varsitt inlägg om:

    http://souldeep.wordpress.com/2010/06/12/spontant-gastinlagg-om-annika-ostberg-som-sommarpratare/
    (mitt inlägg som anhörig till en dömd; min mamma)

    http://souldeep.wordpress.com/2010/06/13/oandlig-nad/
    (min mamma utifrån att vara dömd, fast i första hand att vara medmänniska)

    De anhöriga har fått en hel del mediautrymme de också, det ska vi inte glömma. Och som blogginnehavaren skriver ovan: Varför ska man ställa dessa emot varandra?

    Sedan ska man inte heller glömma att de flesta kriminella också är eller har varit brottsoffer. Också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *