Kunskapsförakt

Något som slår mig i efterdyningarna av sprututbytetsfrågan är det utbredda kunskapsföraktet som finns i missbruksfrågan. Jag tror att det är få områden som styrs av andra faktorer än kunskap och vetenskap än missbruksområdet.

Det är inte bara det att alla verkar ha lusten att uttala sig om missbruk, gärna utifrån föreställningar och fördomar, på ett sätt som jag upplever inte finns i andra kompetensområden. Få verkar dessutom bry sig om att sträva efter att bredda och fördjupa kunskapen. Ta exemplet med Moderaternas reservation i sprututbytesfrågan, om ett parti i t ex ekonomiska frågor baserat politiskt förslag på såväl förvanskad forskningstolkning som en tro hur (marknads)mekanismer fungerar, skulle det partiet blivit utskrattat. Det lär inte ske i denna fråga.

Det är visserligen så att missbruk är ett komplext område som ställer större krav på intersektionalitet än vad t o m genusområdet gör, det gör frågorna svårare. Det är också ett relativt outforskat område, givet den problematik som finns förknippat med området, detta trots att missbruksproblem åtminstone går så långt tillbaka som 1800-talet. På något sätt svävar över området en ande av att det handlar om moral, eller snarare bristande moral, och därmed behöver man inte skaffa sig kunskap. Och i många fall får man i missbruksfrågor en känsla av att det nästan är bättre utan kunskap. Till detta kommer problemet med att i och med att området inte intresserar ”makten” så är inte forskningsanslagen så stora som de skulle behöva vara.

Ointresset och komplexiteten får sina konsekvenser för den aggregerade kunskapsnivån, vilket gör att debatter ofta blir svåra att föra. Men det finns ändå viss kunskap som är säkerställd och sammanställd. Socialstyrelsen har genom deras riktlinjer samlat en hel del kunskap, uttryckt i riktlinjer och samlat i underlag för dessa riktlinjer. Som t ex slås t ex fast att den s k tolvstegsrörelsens behandlingsprogram inte har vetenskapligt stöd som behandlingsmodell för narkotikamissbruk, ändå håller kommun efter kommun på att bygga upp egna behandlingsinstanser (som ska konkurrera med t ex de redan etablerade behandlingshemmen som ofta utgår från just tolvstegsrörelsen). Det här är märkligt, men ingen ifrågasätter detta. Politiker och tjänstemän och många yrkesverksamma ”terapeuter” förenas i en satsning på vård som inte har vetenskaplig grund. Och som dessutom har tydliga kopplingar till mytisk andlighet (och kristna rörelser), vilket inte gör vetenskapskopplingen särskilt mycket klarare.

Jag sökte nyligen jobb på ett statligt behandlingshem, som vårdar kvinnliga missbrukare med tvång. Man kan kanske tycka att när staten gör så starka integritetsingripanden som låser in individer för att vårda dem mot deras vilja, så bör verksamheten vara baserad på vetenskap. Detta hem, i min hemstad Örebro, bedriver vård enligt tolvstegsmodellen. Jag fick inte jobbet, jag var inte ens välkommen att söka egentligen enligt deras chef, eftersom jag enbart varit nykter i 4,5 år och inte 5 år. Jag har däremot lång egen erfarenhet av tungt missbruk, och lång egen erfarenhet av vad som kan krävas för att bryta ett tungt missbruk.

Dessutom har jag läst ett antal kurser under tre år på högskola, inriktat just på missbruk och missbrukarvård. 18 andra fick sommarjobb som behandlingsassistenter vid denna statliga institution, Runnagården. Tre av dessa hade utbildning inom missbruk och missbrukarvård, av dessa hade två individer tvååriga folkhögskoleutbildningar avslutade, en hade läst ett av två år. En var nyutbildad pastor vid Örebro missionsskola, med en ettårig privatutbildning inom missbruk. Fyra var utbildade beteendevetare, utan särskild utbildning i missbrukarvård. 6 hade pågående utbildning till socionom, utan särskild missbruksutbildning. En var klar socionom. En var utbildad psykolog. En hade läst en termin på psykologprogrammet. En hade ingen utbildning men hade arbetat ett och ett halvt år på rättspsyk.

Den bild jag får är att trots det allvarliga i att staten låser in individer för vård, saknar personalen utbildning. Alltså är det inte så konstigt att det inträffar händelser av det slag som Sveriges Radio Kaliber har rapporterat om. Som jag ser det är det bara ytterligare exempel på att det finns ett kunskapsförakt inom området. Man behöver inte kunskap inom missbruk och missbrukarvård för att arbeta med det…

Det är märkligt att det är så här med missbruksområdet. Jag är part i målet, men är det för mycket begärt att området diskuteras utifrån kunskap och vetenskap?

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Kunskapsförakt”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *