Samhället och missbrukarvården

Under årtionden, ja sedan 60-talet åtminstone, har det funnits en debatt om vad som är god missbrukarvård. Förlåt, det heter inte missbrukarvård längre, det har Socialstyrelsen slagit fast. Det heter missbruksvård. Den skillnaden är inte oväsentlig, för när man dehumaniserar begreppet blir det också enklare att dehumanisera vården. Och det är en väldigt stor skillnad på om man anser sig vårda människan missbrukaren eller fenomenet missbruket.

Det är en väldigt stor skillnad på om människan är närvarande eller inte. Isobel Hadley-Kamptz skriver om detta i en utmärkt ledare i Expressen idag. År efter år har vi haft höga dödstal, i runda tal 3 000 individer dör i Sverige varje år till följd av missbruk (CAN). Oavsett vad som sägs från den dominerande tolvstegsrörelsen så är inte missbruk en obotlig sjukdom, och det är definitivt behandlingsbart.

Men, med några få års Göran Persson-miljon-pytsande, har politikernas anslag till missbrukarvården minskat, och med kraftigt understöd från det socialdemokratiska misslyckandet, lett av Björn Fries, Mobilisering mot narkotika (som om narkotikan vore det enda problemet i missbruksområdet…) har kommunernas vård ställts om från vetenskapligt förankrad behandlingshemsvård till ovetenskaplig öppenvård. Detta ackompanjerat med såväl nedskärningar som överbelastningar som metodlikriktning inom landstingets psykiatri. Till yttermera dessutom som Isobel pekar på en långdragen strid mellan vilka av dessa enheter som har huvudansvaret för missbruksvården.

Isobel skriver om missbruksutredningen som regeringens utredare Gerhard Larsson uppenbarligen slutfört, och visst förefaller det på Isobels text som att det finns en del kloka tankar i den. Det Isobel skriver om utredningens förhållningssätt inger hopp, och nästan en lust för mig att läsa den. Det kanske är så att den, till skillnad mot Socialstyrelsens riktlinjer för missbruksvården (vilka jag kämpar med en C-uppsats om), är på det klara med vad som ska vårdas och inte intar ett medikaliserat förhållningssätt.

En invändning har jag dock mot Isobels text, den dömer ut tvångsvården. Det är riktigt att tvångsvården fungerar dåligt, jag skulle vilja säga att den fungerar dåligt på grund av att den bedrivs av en myndighet som inte är på det klara med vad som ska vårdas och som under år kännetecknads av metodpanikförvirring. Dessutom där personalen allt för ofta ser missbruket som en sjukdom med moraliska förtecken och att det är upp till patienten att skaffa sig motivationen (under tvång) under all för kort tid, med som det rapporterats i P1 allt för märkliga metoder , i stället för att inse att det krävs kvalificerad personal som förstår hur motivation kan skapas och som dessutom har det som sitt jobb och ansvar att skapa denna motivation hos patienten.

Slutligen, som Olof Palme en gång sa i öppningen av en kongress, hur ett samhälle tar hand om sina missbrukare är ett kännetecken på vilket slags samhälle det är. Missbrukarvård är en politisk fråga, och en sak är säker, Olof Palme skulle inte ha varit stolt över vad socialdemokratin har åstadkommit sedan 1986.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *