Vårdens syn på människan

Under flera år har det titt som tätt kommit olika rapporter eller granskningar om att vården som ges vid de statliga institutionerna inom Statens Institutionsstyrelse (SiS) har allvarliga brister och att det sker övergrepp. Idag skriver media (t ex DN och SvD) om det senaste i raden avslöjanden, denna gång är det (igen?) SR P1 Kaliber som avslöjar att unga som vårdas enligt LVU, och som det senare visar sig även vuxna som vårdas enligt LVM, nekas att få frisk luft etc.

SiS ansvariga företrädare, t ex den högst ansvarige generaldirektören, vägrar att låta sig intervjuas. I stället publicerar SiS ett utlåtande på deras hemsida där man säger att verksamheten präglas av synsättet att de som vårdas med tvång ska ha rätt till utevistelse. Det verkar lite motsägelsefullt jämfört med vad som avslöjas av P1. Sedan säger man att:

I vissa fall kan det finnas behov av att tillfälligt inskränka ungdomars och klienters möjlighet att vistas utomhus exempelvis av vård- eller säkerhetsskäl. Sådana inskränkningar regleras i lag.

Vad är dessa för vissa fall och under vilka omständigheter är det inte klokt att låta en människa som vårdas i enlighet med LVU eller LVM att få vara ute en stund om dagen? Hur kan ”säkerhet” och ”vård” begränsa något sådant? Vad är det för vårdskäl som förhindrar att en missbrukare som vårdas enligt LVM inte skulle må bra av frisk luft? Eller för den delen en fjortonåring som vårdas enligt LVU. Den frågan verkar vi inte få svar på.

Förra sommaren gick debatten hög kring disciplinåtgärder med olika straffsystem (inlåst på rummet om man vägrar spela innebandy var ett exempel) som förekom vid SiS-institutioner. Jag har skrivit om flera SiS-institutioner (Granhult, Runnagården t ex) där vård bedrivs i strid med Socialstyrelsens riktlinjer för missbrukare.

Det verkar som om SiS är en myndighet där människan är utevarande i synen på klienterna. Och det är för övrigt helt i linje med Socialstyrelsens riktlinjer för missbrukarvård. Och samhället accepterar detta. Förutom några enstaka journalister som gör nedslag i vården lite då och då. I övrigt är det tyst. Ingen politiker engagerar sig i frågan. Ansvariga politiker (antingen Göran Hägglund eller Maria Larsson) är tysta. Och ingen ifrågasätter ens hur det är möjligt att en generaldirektör kan vägra att svara på relevanta frågor utan att få politisk kritik. Det är tyst från alla håll. När det handlar om marginaliserade människor i behov av vård är det politiskt ointressant att kräva att den vården sker utifrån mänskliga behov och rättigheter och på bästa sätt. Sjukt.

Men det vore intressant om Kristdemokraterna Göran och Maria kunde svara på hur det kan vara så att SiS ständigt återkommer i kränkningsfall där mänskliga behov och rättigheter åsidosätts. Jag ställer den frågan till dem, vad har (missbrukar-)vården för syn på människan egentligen?

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Vårdens syn på människan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *