Narkotikapolitik

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Jag har hållit ett litet öga på den socialdemokratiska partikongressen, förlåt, jobbkongressen, där man uppenbarligen fick in en del missbruksfrågor. Några som blev uppmärksammade var frågorna sprututbyte och LAB (särskilt metadon av någon lätt oförklarlig anledning) genom detta utfall av Expressens Johannes Forssberg.

Enl Expressen hade kongressen tagit steg bort från sprututbyte och bort från metadonbehandling. Så var inte fallet. Veronica Palm klargjorde vad som hade hänt och varnade för den övertolkning som Forssberg representerar. Jag var nöjd med den text som stämman fastställde, jag tolkade inte den som ett motstånd mot sprututbyte och inte heller som ett motstånd mot LAB. Därför blir jag lite förvånad när IOGT presenterar borttagandet av meningen

Därför är åtgärder som sprututbytesprogram och metadonbehandling viktiga.

som en seger för deras socialdemokratiska aktivister. Det blev tydligare när jag läste texten på Newsmill där IOGT, KRIS, Hassela, FMN och RNS skriver detta oerhört märkliga inlägg. Det är visserligen en rad olika organisationer som enligt mig inte förstår och inte kan missbruksfrågor, men deras argument är just märkliga, och det är detta som gör att jag menar att de inte förstår frågorna. Missbruksfrågor är oerhört komplexa. Det är lätt att gå bort sig i argumenationen. Idag har jag varit engagerad i en minidebatt med IOGT-medlemmar (Robert och Niklas) på Twitter och där har det tydligt framkommit igen att just sprututbyte och LAB är svåra frågor.

Det är lätt att tro att antingen måste man vara motståndare mot dessa områden eller så måste man vara liberal. Det tror jag inte på alls, själv håller jag mig i öken mitt emellan, även om jag politiskt upplever mig väldigt ensam där. Men men. Det är intressant att studera argumenten emot sprututbyte och LAB, en del av dem finns hos en av IOGT ”aktivister” på kongressen, Elin, som verkar tro att motstånd mot dessa är att sikta högt. Det är tvärtom enligt mig.

Motståndet mot sprututbyte är baserat på ett antal argument, några har varit särskilt ofta förekommande i twitterdebatten idag. Det handlar om att det riktar fokus bort från den viktigaste frågan om drogfriheten, det handlar om signaler och det handlar om att det skulle underlätta missbruket och så att det inte finns entydiga resultat av forskning. Ang forskning har jag skrivit en hel del om det, läs gärna länkar och studier i dessa inlägg (nytt fönster så du kan läsa det senare, tyvärr har jag inte fn fått till sökfunktion i det nya utseendet här). Sammanfattningsvis finns det gott om undersökningar som visar på effekter av sprututbyte.

Vad innebär då sprututbyte. Det innebär att sprutnarkomaner hos landstinget får byta ut använda sprutor mot nya sprutor, alternativet för en missbrukare, dvs huvudalternativet idag, är att köpa sprutor på svarta marknaden eller att när de blivit för trubbiga låna av de kompisar som man för tillfället knarkar med. Just detta lån av kompisar är problematiken, genom det sprids två dödliga sjukdomar, HIV och Hepatit. Är man inte insatt i frågan, läs t ex Elin, tror man att det handlar enbart om HIV, men det är den lilla delen, cancer till följd av hepatit kostar många liv och lider till onödigt lidande.

NU kan det ju vara så att man tycker att dödsfall i cancer och hiv bland missbrukare inte är någon förlust, så verkar motståndarna mot sprututbyte tänka. Och att det är viktigare med signaler och att inte underlätta missbruk. Tror man på de argumenten måste man fråga sig vilken förklaringsmodell till missbruk man följer. Uppenbarligen följer många förklaringsmodellen med socialt tryck, att samhället skulle signalera att det är ok med missbruk genom sprututbytet och därför kan man knarka på. Så fungerar det inte. Inte heller fungerar det så att man avstår från att knarka genom att man inte har en ren spruta, den som tror det vet inte hur ett missbruk fungerar. Det finns inget underlättande i rena sprutor, finns det inga rena sprutor lånar man kompisars, man väljer inte att strunta i att knarka.

Mitt huvudargument för sprututbytet handlar dock om dess effekt på att stödja bevarandet av drogfrihet. Att bli drogfri är en jävla kamp. Ett motstånd är de psykologiska effekterna av droger, det finns inte mycket som hjälper det egna psyket som droger. Och att lida av svåra sjukdomar, särskilt kombinerat med samhällets fördomsfulla attityder, är långt ifrån enkelt. Det ger en oerhörd psykisk stress. Därför är varje åtgärd som kan vidtas för att underlätta en god hälsa under det aktiva missbruket en åtfärd för bibehållen drogfrihet när man väl kommit så långt.

Det finns inget hållbart argument mot sprututbyte. Talibanrörelser som är motståndare gör enbart diskussionen om narkotikapolitik och kampen för ett drogfritt Sverige en otjänst genom motståndet.

Sedan metadonet. Det är lite märkligt att just detta preparat hamnade i fokus, suboxne är ju också en del av LAB. Det hade varit mer förtroendeingivande om företeelsen Läkemedelsassisterad behandling hade diskuterats i stället för ett preparat. Nu får användningen av metadon en lätt populistisk och oinsatt känsla över debatten, såväl för Socialdemokraternas förslag som för övriga debattörer.

Motståndet mot LAB är utbrett, och över landet syns effekter som otillräckligt utbyggd vård, långa köer, utskrivningar på märkliga grundet etc. Det är ett område med riktiga härvor. Artikeln ovan visar att dessa rörelser ser LAB som något som är motsatt till drogfrihetsprincipen. I sin enkla form är det ju korrekt. Men det är inte så enkelt. Det finns forskning, om än nyare, som visar på komplexiteten, t ex kring att belöningssystemet vid heroinanvändning får irreperabla skador, vilket gör drogfrihet till en absolut utopi. Att då kräva drogfrihet är att genomföra en statligt sanktionerad misshandel. Det finns inget som helst resonemang kring dessa vetenskapliga rön i IOGTs och de övriga rörelsernas debattartikel. Det enda som framförs är att LAB är en motsats till målet drogfrihet. Jag förstår inte hur man kan vara så nonchalant och så ointresserad av vetenskap. Det enda det visar på för mig är att man inte kan och inte förstår problemområdet. Det är oseriöst. Och det är cyniskt och inhumant för den del av missbrukarna som inte kan klara sig annat än genom LAB.

Argumenten som förs fram är att om man tillåter LAB så kommer det att tränga undan övrig vård. Det är ett märkligt förhållningssätt. Det finns ingen som helst anledning att det skulle bli så, däremot visar de ”exempel” på hur människor söker sig till LAB i onödan som newsmill-artikeln använder sig av, på att det uppenbarligen finns brister i nuvarande missbrukarvård. Att missbrukarvården har en mängd brister som gör att människor vänder sig till LAB i onödan är en viktig diskussion. Men den lider av att rörelser som dessa, vad det verkar på Newsmill-artikeln, argumenterar utifrån känslomässiga grunder och fördomar och attackerar LAB i stället för den nuvarande bristfälliga vård som göder LAB.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Narkotikapolitik”

  1. Problemet med LAB är i mina ögon att det av alltför många okunniga politiker och annat ses som ett mål, inte det medel det borde vara. LAB borde i första hand vara ett steg i att bli drogfri. Om det sedan visar sig att det finns de som får irreperabla skador så behövs det uppenbarligen livslång behandling. Men det får aldrig bli den generella metoden, och jag tror det är det jag och många andra är oroliga för med den LAB-frälsning som jag upplever ibland finns i diskussionen.

  2. Du skrev: ”Inte heller fungerar det så att man avstår från att knarka genom att man inte har en ren spruta, den som tror det vet inte hur ett miss­bruk fungerar. Det finns inget under­lät­tande i rena spru­tor, finns det inga rena spru­tor lånar man kom­p­is­ars, man väl­jer inte att strunta i att knarka.”

    Oftast är det så, det tror jag också. Men det är en alltför grov generalisering att göra, och onödigt att påstå att man inte vet något om missbruk ifall man tror annorlunda. Själv var jag injektionsmissbrukare under en mycket kort tid, bara några månader. Anledningen till att jag återgick till andra intagssätt var helt enkelt att jag inte kände någon annan injektionsmissbrukare. De missbrukare jag umgicks med såg ned på mig som tagit det steget, och de blev även mindre benägna att hjälpa mig skaffa drogen. Ett sprututbyte kunde varit min lycka då på så sätt att jag förmodligen kunde skaffat nya kontakter, och inte behövt bli mött med förakt. Jag tyckte om injektionerna (de var för mig dessutom en utmärkt kombination av missbruk och självskadebeteende). Hade aldrig upphört med dem om det inte varit för det sociala trycket.

    Jag har genom åren känt missbrukare med trubbiga nålar och ölflaskor att hälla svaret i för att dra upp det på nytt 6-7 gånger, och dela flaskan med vänner. Men jag har också träffat missbrukare som varit ytterst noga med att aldrig dela, som varit mycket noga med nålhygienen etc. Så det där är nog väldigt olika helt enkelt, vad ett sprututbyte skulle innebära för olika människor.

    1. Rebecca: Det är ju mkt svårt att utforma en politik utifrån alla individers olika beteendemönster. Jag tror att generaliseringen att en sprutmissbrukare inte ställer frågan, har du hepatit och om ja avstår från att låna sprutor om situationen är ett val mellan låna eller ingen fix, är en generalisering som håller. Sedan finns det självfallet de undantag som ställer den frågan och som kanske ställer sig o kokar, eller avstår, men att vara motståndare till spturutbyte utifrån de som jag tror få undantagen förstår jag inte. Jag har enbart träffat en enda sprutmissbrukare som inte varit sjuk pga sprutorna, och han var från Trelleborg och använde sig av sprututbytet i Malmö. Varför enbart han ska få större chanser att klara sig enbart till följd av hans geografiska placering förstår jag inte heller.

  3. Och med dagens DN debatt borde sprutbytesfrågan ha fått sin definitiva lösning. Ett fortsatt politiskt motstånd i Stockholm riskerar att göra så att politikerna framstår som löjliga, så nu borde det vara klappat och klart. Äntligen!

    1. Stardust: Ja, det märkliga är väl att fler landsting skulle kunna införa det, har för mig att riksdagen inte motsätter sig utan att det handlar om mer lokala beslut. Det är så synd att det inte finns någon organisation som röker ut de människofientliga politikerna som sitter i landstingsstyrelserna. Ännu ett argument till varför landstingen är onödiga byråkratinstitutioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *