Missbruksfrustration

I mitt något röriga inlägg om det cementerade utanförskapet berör jag missbruk bland annat. Och jag berör frustrationen över att inte komma in på den arbetsmarknad jag vill komma in, det är in till förlamning frustrerande (så förlamande att jag tom lagt ned min kära uppsats om hur diskurserna i missbrukarvården vrider vården fel).

Det jag också berör, hmm, jag läser aldrig igenom mina inlägg så jag kan ha tänkt skriva om det och inte gjort det…, är den antiattityd som finns mot f.d. missbrukare i missbrukarvården. Om det kan man säga mycket.  Men jag tycker att kommentaren från en besökare på min sida ”Om missbruk” sammanfattar en hel del av det jag försöker komma åt med min kritik mot missbrukarvårdens etablissemang, enbart med teoretiska kunskaper om missbruk är det svårt att förstå missbruk. Och det leder till onödigt lidande.

Staffan skriver i kommentaren att hans socialtjänst (behandlare?) säger att ”sluta med amfetaminet så blir allt bra”, och det kan ju tyckas logiskt och korrekt. Det är det inte. Missbruk handlar om så mycket mer än drogen. Men kan man inte missbruk, som de flesta inom socialtjänsten med socionomutbildning inte kan, är det lätt att tro att problemet är drogen. Det är en allt för medikaliserad syn på missbruk, en av huvudkritikpunkterna i min uppsats för övrigt mot Socialstyrelsens definition av missbruk. Som Staffan fortsätter i hans kommentar – nykter är det svårt att finna någon livsaptit. Utan att få en viss hjälp med det, och kanske är det så att det krävs någon som varit där för att förstå den delen, jag vet inte.

Men jag vet att missbruksfrihet, nykterhet, handlar om att hitta livsaptiten. Och en nyckel är att vara delaktig i tillvaron, delaktig i samhället. Därför fungerar den socialpolitik som bedrivs idag dåligt. Därför fungerar också missbrukarvården dåligt, t ex om man som Arbetsförmedling och politiker tycks anse, att har man ett tidigare missbruk är det korrekt att utestängas från arbetsmarknaden i sex månader. Bakom det ligger en disciplinerande människosyn, även det berör min uppsats, och ”straff” fungerar sällan som drivkraft för den kreativitet och engagemang som behövs för att ta sig tillbaka från ett kemiskt utanförskap till att vara en del av samhället.

En del av mig skulle vilja förbjuda personer utan egen erfarenhet att arbeta inom det sociala området. Men visst, det kanske finns en del undantag som trots allt tillför en del. Det krävs en del kompetens också kring andra frågor än ovanstående. Men den socialsekreterare som tror att lösningen är att sluta med amfetamin (eller vilken drog som helst) borde iaf beläggas med yrkesförbud.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Missbruksfrustration”

  1. Hej Magnus, hehehe jaah du är helt rätt ute där. En fd missbrukare måste hitta sin egen väg in i samhället, men utanförskapet består hela tiden. Att stå och flippa med ett ben i varje läger, dels Svensson och dels missbrukaren, är dömt att misslyckas.
    De enda behandlingshem som välkommnar missbrukare som terapeuter är 12-stegs behandlingen. Där ses ett eget före detta missbruk som den merit som behövs, naturligtvis med övrig kompetens för att kunna delge klienterna den egna kunskapen om missbruket.
    Ha det gott

    1. Exkrim: Jo visst är det så att det går inte att befinna sig i båda lägren. Men på något sätt verkar Svensson-samhället vara allt för stängt och exkluderande, som att har man en gång tagit steget utanför (och då menar jag inte dem som ”småmissbrukar”) är det oerhört svårt att komma tillbaka. Det är märkligt. Och det verkar vara en skillnad i attityd mellan det svenska samhället och t ex det amerikanska. Svenskarna är kanske för präktiga för att tillåta dem som hamnat utanför präktigheten att komma tillbaka, eller så är svenskar för rädda för missbrukarna som kommer tillbaka. De har ju ofta gått igenom mycket och kanske påminner den präktige svensson om att det är allt för mycket i dennes liv, under ytan, som inte är så som de önskar…

      Och jo, det verkar ju vara så att 12-steg är det alternativ som välkomnar f.d. Själv har jag en del problem med 12-stegsrörelsen och det finns en del i den som jag inte står bakom, vilket gör det lite svårt. Men tyvärr minskar även 12-stegshemmens del av vården så öppningarna där är inte heller särskilt stora för den som vill arbeta med missbrukarvård. Nåja. Så är det. Allt gott!

  2. Det bör tas upp i debatten vad det innerbär att få en andra eller
    rimlig chans att integreras i samhället.Som det nu är är att leva på existensminimum.Har själv levt med detta i 10år efter ett avslutat a-missbruk.Det är väldigt tärande att leva i denna sits borde provas både av politiker socialarbetare och andra som
    på något sätt berör dessa frågor i debatten.Tycker även att behandlingshem bör ha mer personal än närvarande med en större kvalitet.Du skall inte kunna lämna kåken eller b-h utan att ha det mesta fixat med ekonomi bostad och som är nödvändigt för att kunna komma in på arb-m eller någon form av utbildnig.Ser inte att läkare och behandlingshem talar så mycket om vad sker efteråt det är något alla berörda borde samla sig för att komma fram till för som det nu är kommer sparandet att kosta mer än insatserna kostar i lidande och andra insatser……Tack för mig
    guran. PS Villka organisationer talar för oss?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *