Politiska utgångspunkter, del 2

Exkriminell kommenterade del 1 med att det finns bara ett parti jag kan välja, Socialdemokraterna. Så kanske det är. Åtminstone om jag skulle välja enbart utifrån hur uppväxten sett ut, den förlängda tonårsrevolten undantagen, där det som liten var en kamp ”på liv och död” när jag sent på natten valdagarna stod bredvid bordet och med en 8/11-årings entusiasm kommenterade valsedlarna och jublade varje gång jag såg en valsedel med min mammas namn på.

Eller där hedersplatsen på väggen delades av en Sweet-affisch och en handflagga med Olof Palmes autograf på som jag sparat från en av alla partikongresserna. Eller där jag år 1980 retades i skolan av en av högerbloggarnas favoritbloggare för att jag stavade mitt parti sosialdemokraterna. Då vore det enkelt.

Och kanske blir det ännu enklare om jag lyssnar till resonemangen jag minns från mamma och morfar kring deras politiska engagemang, eller läser någon av intervjuerna i olika tidningar med dem, det är åsikter som präglat mig.

Men så enkelt är det inte för mig. Jag känner inte riktigt igen den bild jag får av dagens socialdemokrati med den bild jag har. Jag har en känsla av att det är allt för mycket realpolitik för att behålla/återta makten och inte så mycket politik för att man har en ideologi, en människosyn, kombinerat med en visison om hur man skapar ett hållbart och gott samhälle. Kanske kan man då tycka att jag borde engagera mig och försöka förändra partiet, det vore nog att ha lite för stor självbild… och dessutom delar jag inte synen på att man blir ”supporter”, det hör mer hemma på läktarna och där är jag inte så intresserad av att sitta, och dessutom är inte medlemsavgiften helt anpassad till socialbidragsnormen.

Ideologiskt delar jag delar av socialismens ideal. De kan uttryckas på många sätt. Jag tycker att en före detta socialdemokratisk partisekreterare för länge sedan formulerat en bra sammanfattning. ”Socialismen – det är freden, friheten, rätten och kulturen åt de många”. Ifrån den meningen går det att utveckla och ta ställning till de flesta sakfrågorna, även om fällorna och möjligheterna att snubbla är många. Men jag saknar ofta när jag lyssnar på politiker, eller för den delen läser bloggar, en kärnfull beskrivning av vilken utgångspunkt man har.

Fredrik Ströms citat ovan tycker jag är bra. Det jag saknar i ovanstående är grundförutsättningen, en miljöaspekt och en marknadsekonomiaspekt, samt en tydlig definition av frihetsbegreppets innebörd.

För mig handlar politik om vilket samhälle vi vill leva i. Vill vi ha ett övervakningssamhälle? Om det är vår definition på frihet så kan man stifta olika övervakningslagar, eller så angriper man ev problematik bakom på annat sätt än FRA, Ipred etc. Vill vi ha ett samhälle där ojämlikheten ökar, rättvisan blir mindre och skillnaderna större, fokuserar vi på skattesänkningar och försämringar av olika trygghetslagar.

Under lång tid, tyvärr sedan 90-talet, har vi fått ett samhälle där exkludering av flera grupper ägt rum och skillnaderna mellan individer ökar. Ur ett kortsiktigt individuellt perspektiv kanske det gynnar en del. Men jag tror inte på det i längden, utifrån min ideologiska syn ovan, och utifrån en syn att alla människor har ett lika värde. Den politik som bedrivits av såväl alliansen som socialdemokratin tidigare har ökat dessa klyftor.

Resultatet är bl a ökande sociala effekter, mer medicinering, mer missbruk och mer kriminalitet. Händelserna i Uppsala, Malmö, Göteborg etc är för mig exempel på symtom på ett samhälle där frustration över utanförskapet ökar. Och det krävs mer än att prata om ”arbetslinjen” för att komma till rätta med detta, inte heller hjälper det att som i nyheterna fokusera på polis och rättsväsende. Och inte hjälper det att som i Lund lägga ned verksamheter som är fungerar men som stryks p g a ”skolpengen”.

Och i detta perspektiv är det oerhört märkligt att läsa en från många S-bloggare hyllad debattartikel kring socialdemokratins förnyelse där fokus är skattesänkningar, ett parti för framgångsrika personer, kritik mot kommunskolor, avvecklandet av arbetsförmedlingen. För mig är det mer av den socialdemokrati som under 90-talet och början av 2000-talet bidrog till att öka klyftorna.

Kanske tilltalar det en del stockholmare som vacklar mellan alliansen och de rödgröna. Men den bild jag får av den politik som förs fram i den debattartikeln andas inte ”freden, friheten, rätten och kulturen åt de många”. För mig andas den artikeln desperation kring en politik som inte har någon själ som tilltalar, jag tror att den går att hitta, men just nu känns de bilder jag ser från socialdemokratin själlösa.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *