Terapi och tårar

Det kan forskas på mycket och mycket som inte ser ut att ha med missbrukarvård att göra har med missbrukarvård att göra. I AB finns idag en artikel om hur mycket kvinnor gråter och varför. En del av forskningen visade att kvinnor i snitt gråter 16 månader av sitt liv. Undrar hur mycket vi män gråter?

En del av könsdiskrimineringen är ju stereotypen att män gråter inte, vissa kallar det könsroll men jag ser det mer som diskriminering. Den forskning som AB refererar tar upp anledningarna till varför kvinnor gråter och redovisar svar som har med empati, sorg, oro, ångest, kärleksproblem etc att göra. Känslor som lätt framkallar tårar.

Tårar är så klart sunt, jag ser dem som kroppens reaktion på känslor som är svårare, förutom de tårar som har med andra saker att göra fysisk trötthet etc. I den fysiska tröttheten kan nog känslor av otillräcklighet, oro etc också finnas. Att tillåta tårar är för mig en del av den känslobarometer som jag hela tiden måste hålla koll på. När känslobarometern når sin kokpunkt ligger flykten med objekt, droger (narkotika och alkohol) och annat (sex, spel mm), nära till hands. Jag vet att det fungerar.

Jag vet också att olika KBT-verktyg fungerar och att tillåta mig att vara ledsen, tillåta mig att t o m tycka synd om mig ibland. För det är synd om människorna ibland, det är inte samma sak som en del tror att det handlar om självömkan, att skilja på de båda är oerhört viktigt.

För att kunna hantera känslorna måste man tillåta dem. Och där är missbruket och drogers funktion förädisk, de tränger bort känslorna, så som de är menade att göra. Det leder till att har man under lång tid på olika sätt, på egen hand och med droger lärt sig att tränga bort känslorna tappar man till slut förmågan att sätta namn på känslorna. Vi blir omedvetna om vad det är vi känner egentligen, vi kan inte uttrycka känslorna. Och kan vi inte uttrycka känslorna står vi rätt maktlösa inför att hantera dem. Allt blir ett än mer virrvarr och problemen tenderar att öka.

Har man förlorat förmågan att känna känslorna, och har man dessutom tränats i att inte tillåta dem, t ex inte tillåta reaktionen tårar apropå könsdiskrimineringen, då är det knepigt. Just därför är det en väsentlig del i en terapi att känna igen känslorna, just därför är miljöterapi och behandlingshemmens tillvaro utanför terapisittningarna så viktiga, när de integreras med terapin kring just känslorna.

Det kräver sin tid att träna på igenkänning och hantering, att tro att det går att göra på t ex 4 veckors behandling är en chimär, särskilt när så mycket mer behövs för att bryta ett missbruk. Just av bland annat denna anledning är det felaktigt att allt fler kommuner övergår till öppenvård i politikernas besparingssvek, oavsett om öppenvården innebär en eller dagliga terapisittningar.

Att våga känna, att börja lära känna igen de olika känslorna kräver inte bara terapeutens kunskap om frågorna, det kräver en trygghet och en miljö som är skild från den miljö där överlevnad bland annat handlade om att inte känna. Tror jag. Det här är en av de anledningar jag har bakom mitt motstånd mot öppenvård. Vilket är väldigt dumt att skriva när jag själv söker jobb nu och vartannat jobb jag söker är i öppenvård. Jaja. Men det är inte meningen att den här bloggen ska vara ett strategiskt fegspel. 😉

Fö skriver även Witchbitch intressant om känslor idag.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Terapi och tårar”

  1. Och där är missbruket och drogers funktion förädisk, de tränger bort känslorna, så som de är menade att göra.

    Hur är ”de menade att göra” det? Stryker man ”droger” i citatet är det ingen skillnad när det gäller de flesta missbruksbeteenden som finns. Varför blanda in en substans när det är beteendet som är problemet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *