Där människan inte finns – om psykiatri mm

Idag på DN Debatt går det att läsa ännu en debattartikel om svensk psykiatri, om hur vården inte fungerar. Den är skriven av en anhörig till en psykiskt sjuk kille som tog livet av sig förra året. Det handlar åter igen om systemfelet inom svensk psykiatri. Det är inget nytt utan har debatterats på olika sätt genom åren.

Dagens debattartikel tar upp några viktiga faktorer kring ett systemfel som enligt debattören, som jag tolkar det, består av tre delar, resursbrist, organisation och behandlingsfilosofi. Och eftersom missbrukarvården är den del av denna psykiatri känner jag igen det, tyvärr. Det är samma problematik som finns inom missbrukarvård som allmänpsykiatri.

Den första är att det råder resursbrist. Fortfarande. För några år sedan gjorde Socialdemokraterna en satsning på psykiatrin och pytsade ut några extramiljoner. Det förändrade i stort sett ingenting. Det är fortfarande brist på kvalificerad personal. Det råder fortfarande platsbrist.

Den andra delen är den organisatoriska förvirring och kaos som råder mellan sluten- och öppenvård, patienter skickas gärna mellan dessa, vilket också har sin förklaring i behandlingsfilosofin. Värst är det för de individer som har en s k dubbeldiagnos, i behov av både psykiatrisk vård och missbruksvård, då är det enklare än enkelt att trilla mellan stolarna. Det har uppmärksammats sedan början av 2000-talet, men inte mycket verkar hända.

Det tredje handlar om behandlingsfilosofin, vilket jag tror är den allvarligaste problematiken. Det medicinska perspektivet är väldigt dominerande, även om en viss omsvängning pågår. Huvudstrategin är att behandla med medicin, läkemedel. Det har länge visat sig vara såväl en otillräcklig som ofta felaktig strategi. Med läkemedel nås ofta enbart symtomnedsättande lösningar, och ofta är biverkningarna destruktiva för behandlingsmålet. Den omsvängning som sker innebär ett ökat fokus på KBT som behandlingsmetod, även denna kan ses som en del av det medicinska perspektivet och en del av en övergripande behandlingsfilosofi som löser mänskliga problem på en allt för grund nivå.

Det finns en underförstådd fjärde del i problematiseringen i artikeln även om inte artikelförfattaren säger det rakt ut, det handlar om personalens bemötande. Allt för ofta är det ett problem inom psykiatrin, men det talas inte om det öppet. Det är förbjudet område vad det verkar som, men för oss som varit i kontakt med denna vård är det uppenbart att människosynen och bemötande är något som borde diskuteras mer. Jag skulle kunna räkna upp många bevis på att detta är ett allvarligt problem i vården, och kanske är det dags för ett sånt inlägg. Det har lite med mina slutsatser kring det övergripande problemet att göra.

Som jag ser det finns det ett övergripande problem med denna vård. Jag har varit inne på det tidigare, och min C-uppsats handlar till viss del om det. Den är visserligen inte godkänd eller framlagd än, men i stort sett klar. Jag studerade Socialstyrelsens riktlinjer för missbrukarvården och dess diskurser. Självfallet framkommer den medicinska inriktningen även där. Men vad som är mer intressant är de slutsatser om människans utdefiniering som jag drar utifrån analysen, kanske är den slutsatsen lite väl hård och även om jag inte skriver exakt så i min uppsats så är det är frågan om det kommer hålla för den akademiska granskning som kommer att ske här i augusti/september. Men jag står ändå för den analysen, i denna typ av vård förefaller det saknas en helhetsbild av vad som är en människa. Den är mer än en individualiserad biologisk varelse, och det kräver en vård som tar hänsyn till hela människan.

Under min utbildning inom missbrukvård ifrågasattes ibland sociologi som ämne. Jag själv gjorde det inledningsvis. Men de gånger man måste lyfta blicken för att förstå när något inte fungerar, på ett allmänt, politiskt eller enskilt plan är sociologiskt tänkande väldigt effektivt. Sociologi handlar om att se relationerna mellan människan och samhällets strukturer, mellan människor, och till viss del inom människan, och hur detta påverkar den enskilde människan. Med ett sociologiskt perspektiv på artikelförfattarens brors situation, eller alla andra som behöver vård för ”själens sjukdomar”, förstår man att det räcker inte med medicinering. En människa är mer än de biokemiska relationerna som läkemedel kan påverka, en människa är mer än de tankar som kan omstyra handlingar utifrån KBT, därför krävs en annan människosyn än den som dominerar vården idag. Det är olyckligt att vården utförs och planeras utifrån bristande kunskaper i sociologi, jag är övertygad om att det kostar människoliv. Tyvärr krävs andra politiska insikter än rådande för att förändra detta.

Det skulle behövas en politisk reaktion från de som har, åtminstone vart fjärde år, den politiska makten kring hur vi bedriver vår vård. Socialpolitik berör oss i allra högsta grad, den berör oss direkt när vi själv eller någon anhörig behöver den vård som inte riktigt finns. Den berör oss direkt när vi drabbas av effekterna av att andra får otillräcklig vård, våld och kriminalitet t ex. Den berör dessutom en stor massa människor indirekt när vi är rädda för dessa konsekvenser. Och den ekonomiska politiken har i allra högsta grad inverkan på socialpolitikens realitet, beroende på hur man ser på faktorer kring hur missbruk utvecklas etc. Det här är politiska frågor, och det skulle behövas en större politisk medvetenhet om dem. Bland annat.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Där människan inte finns – om psykiatri mm”

  1. Med tanke på hur lite droger det finns i Sverige i förhållande till andra Europei.ska länder är det konstigt, att missbruksattityden till droger aldrig släppt i Sverige.
    Det ska knarkas/supas tills vi blir dåliga. Det enda som hindrar gemene man är att tillgången är knapp.
    Det är jävla inget lagom där.

  2. Ett tips, läs på mer om KBT innan du presenterar dina dogmer om den typen av terapi, risken är annars att du biter dig själv i svansen med dina tankar om en ”djupare” terapi. Den huvudsakliga problematiken ligger snarare i valet av terapeut(där landstingen accepterar steg 1 utb. som norm…).Det finns säkerligen kompetenta steg-1 terapeuter, men konsekvensen verkar bli att ju kortare utbildning desto större löften om förbättring se bara till alla dessa coacher och liknande pseudoterapeuter som lovar guld och gröna skogar bara man följer deras råd…

    Du referar till sociologi och att det kan vara bra att se på problematiken ur ett sociologiskt perspektiv, visst kan det vara så men riskerar man inte att bli alltför generell? Mitt intryck av det du skriver handlar om att se varje individ, men det känns som en omöjlighet om man använder sig av denna syn. Distansen mellan en generell överblick, baserad på kvalitativa forskningsgrunder och individens aktuella situation känns oerhört avlägsen.

    Som medicinering exempelvis, visst kan det förekomma situationer där ”quick fix” lösningar föredras och det inte hjälper vissa personer, men du måste väl ändå medge att behovsmedicinering i kombination med andra typer av insatser i många fall är positiva och ger ett gynnsamt utfall. I synnerhet när det gäller dubbeldiagnoser, där medicinering i ett tidigt skede mer eller mindre krävs för att en terapeutisk behandling ska kunna påbörjas.

    Avslutningsvis känns det som att en viktig ingrediens saknas i din syn på behandling, det jag tidigare nämnt, nämligen individens egna ansvar. Jag menar inte att man ska utelämna en individ och pålagra allt ansvar på denne, men oavsett om man erbjuds både medicinering, adekvat terapi (kbt eller modernare psykodynamisk av erfaren och kompetent terapeut) så krävs det från individen ett tilltagande egenansvar. Ett ansvar som ibland verkar glömmas bort. Istället förväntas samhället värna och vurma om individerna i alla lägen. det kanske fungerar i någon trevlig teori, men i verkligheten fungerar det inte riktigt så…

    1. D: Visst är det jag skriver ofta generaliserat och nedkokat vilket inte alltid är bra. Däremot kan jag tycka att det behövs eftersom det finns en trend i att KBT blir allenarådande och självuppfyllande, med andra ord; jag tycker att kantringen är absud och vill peka på det. Sedan delar jag självfallet synen på att hantverket är det viktiga och alliansen det näst viktigaste, före alla olika metoder. Det är en stor fara i att tro att en metod hjälper alla och allt.

      Visst är det en risk med ett teoretiskt perspektiv som sociologi att det blir allt för generellt om man håller det kvar på ett teoretiskt plan, min syn är att det går att plocka ner på ett individuellt plan. Sociologi har f ö ingen exklusiv relation till specifik metod.

      Och jag är inte heller motståndare till medicinering, förutom som ett exklusivt förhållningssätt i termer av medikalisering. Det är skillnad på de båda.

      Och individens ansvar, självfallet finns det och självfallet är det en viktig del i vägen tillbaka, rent av terapeutiskt i sig, men det krävs också att det finns förutsättningar för det. För att individens ansvar ska kunna tillämpas krävs det t ex att samhället skapar förutsättningar, t ex förbjuder företag att diskriminera utifrån sjukdomsbakgrund etc osv. 🙂

  3. Som artonåring som själv suttit i både barnpsykiatrin, öppenvården och slutenvård (givetvis under en längre period) kan jag påstå att det inte har hjälpt mig någonting alls. Det enda positiva var att jag fick en ny kompis.

    Som liten (jag gick i 5an/6an) fick jag läskiga drömmar som senare utveckades till depressioner som kom i cyklar utlösta av för lite sömn. Jag bad själv om hjälp, blev tilldelad en barnpsykiatriker som enbart verkade föra samtal med mig för att skulle glömma bort mina problem. Efter ett tag börjar jag märka att psykiatrikern missbrukar mitt förtroende och berättar vidare allt jag sagt till mina föräldrar, (något som jag inte kan tolerera ALLS, btw, testade detta flera gånger med falsk information, som mina föräldrar visste om exakt en dag efter samtalet!) Efter flera byte av kontakt händer samma sak och jag börjar tro att de måste berätta allt vidare. Spola några år frammåt, och jag slutade gå till BUP. Då brakade hela helvettet löst kan jag lova! Ännu några år frammåt och jag får psykos. Blir insatt på psyk, slutenvård och får varken träffa mina kompisar, ha mobil eller ringa samtal. Jag fick inte ta kontakt med utvärlden på något sätt alls. Efter mycket om och men (och hot från min sida!) lyckades jag få dit polis, men jag fick ej prata ensam med polis, utan en från psyk var tvungen att vara med.

    De börjar sätta mig på diverse gift, Litarex och Sypprexa, sömntabletter och annat onödigt skit. Jag sa starkt redan från början att jag inte ville ta dessa mediciner och att jag skulle göra allt i min makt för att förhindra att dessa gavs till mig. På något sätt lyckades de övertala mig under en kort period, men sen slutar jag återigen ta medicinerna. De kommer med hot om att de kommer spänna fast mig och tvångsge medicinen, men ingenting hände.

    Övriga negativa händelser som hände under de månader jag var i psyk slutenvård:
    Blev antastad av en man i 60 årsåldern
    Andra patienter snor mina saker (kleptomaner var de nog alla!)
    Hotad av personal hela tiden när jag gjorde något som de tyckte var fel
    INGEN endaste personal inklusive doktorn lyssnade seriöst på vad jag hade att säga. Allt jag sade var tydligen min psykos som fick mig att prata sa de. Jag blev ständigt ignorerad.
    Den enda som faktiskt lyssnade på mig var min kontaktperson jag fick efter ungefär halva tiden där. Inte ens polisen jag fick dit lyssnade på mig. Jag ville LexMaria anmäla hela bunten.

    Efter ett tag rymmer jag helt enkelt därifrån (fick äntligen gå promenader utan personal) och jag är borta i några dagar, (givetvis välmående hos en kompis!) Jag ringde sjukhuset en natt för att säga att jag inte skulle komma tillbaka. Så blev det tyvärr inte. De använde alla fula trick i boken för att få mig tillbaka, hot, anklagelser, falska påståenden och saker som genuint bara fick mig att må dåligt. Undrar fortfarande hur i helvette detta kan vara OK.

    Under hela vistelsen i slutenvården var det ingenting som hjälpte mig, jag fick aldrig hjälp med det JAG ville ha hjälp med, (och så har jag alltid upplevt ända sen första samtalet på BUP)
    Jag fick förlita mig på de andra mycket mer sjukare patienterna om mina problem, vilket var till mycket god hjälp. Nästan alla patienter ville hjälpa till.

    Så, vad har hänt under den tid jag haft kontakt med svensk psykvård? Absolut ingenting. Förrens nu, efter nästan 4 år, när de bestämmer sig för att ge mig en lägenhet (som jag har velat ha sedan 7an ungefär) (tror dock detta beror på att jag precis fyllt 18). It probably does not make sense, men, en lägenhet när jag var mindre hade hjälpt till otroligt mycket. Jag fick nämligen svårare och svårare att somna hemma, både för att det blev mer bråk pga att jag inte gick till möten, och att mitt bakhuvud associerade familj och hem med smärta och en stark känsla av obehag. Nu orkar jag inte skriva mer. Men jag har mycket mer att berätta. Jag skulle väldigt gärna ställa upp på intervju, om någon är intresserad av att intervjua mig.

    Klockan är nu 03:30, och jag kan inte sova. PGA den svenska psykiatrin. Tack som fan. //Blink

    1. Svensk psykiatri har ju länge haft mycket att förbättra, både vad det gäller arbetssätt/metoder och även bemötande. Tyvärr är bristerna allt för lite uppmärksammade. Så din, och andras, berättelse behövs för att kasta lite ljus på att det finns mycket att arbeta med. Hoppas att saker och ting ordnar upp sig för dig! Allt gott!

  4. Till anonym arg manlig ungdom.

    Det är ett & ett halvt år sedan du skrev ditt inlägg här, jag hoppas att du mår bättre nu, men jag tror inte att du gör det, jag befarar att du mår sämre.

    Först trodde jag nästan att jag hade skrivit ditt inlägg, men det hade jag naturligtvis inte, jag har bara upplevt samma saker som du. Jag hade fastnat i en synnerligen djup depression, efter drygt fem år tog den sig rent katatoniska uttryk, jag fick kramper,hög feber & jag kunde inte röra mig.

    Jag var trettio år när det började, i December fyller jag femtio år, först nu har jag något så exotiskt som livslust, det är en märklig känsla, att inte vilja dö.

    Sista gången när jag hängde mig, jag hägde rätt länge, men jag hade inte läst på om snaran. Jag såg ut som en tvättbjörn, syrebristen hade gett mig tvättbjörnslika blåtiror.

    Läkaren på psykakuten var så grym, väldgt fånigt sadistisk, han sa:
    ”jag förstår att du kommer må ännu sämre om jag skriver ”ett rop på hjälp” i dina journal & lägger dig i i korridoren, eller förresten du är ju vaken nu, så du kan gå hem, iofs kommer alla på T-banan se vad du misslyckats med, du är en riktig loser.”

    Gången innan hade jag satt i mig fyra burkar Prozak, det slår ut CN, tänkte jag & insåg inte att tarmen är det organ som kastar in hatten först. Jag höll på att bajsa ihjäl mig, med dropp & vak, grät jag hejdlöst hela natten där på toaletten, sen grät jag inte en enda tår till, jag kan fortfarande inte gråta.

    Det enda öppenpsykiatrin gjorde, var att ljuga för mig. De sa att jag stod i kö för psykoterapi, som jag av något skäl, som nog enbart var magiskt tänkande trodde var min räddning.

    Någon kunde ha berättat för mig att psykoterapi snarare skulle ha gått mig helt omärkt förbi, jag var knappt kontaktbar större delen av min vakna tid. Jag krälade i en dyig grop i skogen nästan jämt, känndes det som, det var det enda jag kännde.

    Till slut efter nio år trodde jag var nästa framme i kön för psykoterapi. Fast det finns ingen sån kö & jag var dessutom en synnerligen olämplig patient för sån behanling.

    Det enda återkommande under alla dessa åren ett absurt begärande, att jag skulle erkänna att jag rökte hash. Jag mår så dåligt av cannabis så om möjligt ännu sämre, klar jag inte ens att röka fett..

    Jag tog inte heller LSD som den där gigantiska svarta dörrvakten som jobbade natt på min psykavdelnig insisterade på, enbart därför att jag nyss fått en halskeda av en vän, med en berlock i form av en smiley med tungan utanför. Tre gånger blev jag brutala avtvingad, blod, de var negativa alla tre drogtester, men de kostad mig alla tr mint 24 timmar i bälte.

    Varför valde man att ljuga för mig , man sa att de var positiva på LSD & cannabis ”för att uppmunta mig att erkänna mitt drogmissbruk”
    läste jag flera år efteråt i mina journaler, då vile jag verkligen gråta.

    Jag kunde ha berättat om den drog jag kallade ” semester”, som jag bärjade använda först när jag var 32 år, amfetamin.

    Hade jag ens vågat tala om droger, hade jag fått min ADHD -diagnos många år tidigare. Kanske hade jag verkligen fått ett riktigt liv då, jag blev frisk av receptbelagt amfetamin när jag var 45 år, jag har en fet solklarhar ADHD, inget annat.

    Min kropp har farit så illa under alla dessa år, helt i onödan.
    Jag vill leva nu, men mitt liv är nog snartt slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *