Nakna livshistorier

Livshistorier, självbiografier och memoarer har alltid intresserat mig. Idag läser jag i SvD om en av förgrundsgestalterna inom Anonyma Alkoholister och tillika kyrkoherden Olle Carlsson och hans självbiografi. Jag vet inte om det är media (SvD) eller om det är det som är rätt vanligt i de här fallen, behovet av att framställa sig som så eländig där på ”botten”, men det är intressant att journalisten ställer frågan om behovet av att vara självutlämnande.

Jag tycker att frågeställningen är intressant, men ibland när jag antingen lyssnar till en ”life story” (som det kallas när någon inom ”anonyma-rörelsen” eller ”12-stegsrörelsen” berättar om sitt liv) eller läser en självbiografi i området så reflekterar jag över en känsla av att den som berättar har ett behov av att just framställa missbrukets elände väldigt naket.

Självfallet ska man inte förneka hur det är i ett aktivt liv, det har nog sitt behov. Behov både som Olle Carlsson säger i artikeln att ”Det handlar om rätten att få finnas med hela mig”, men kanske också behovet av att synas och bekräftas, kanske i sammanhanget ”tillfrisknanderörelsen”. Det är ofta jag får den känslan i dessa sammanhang, den som kan berätta mest naket om misären och eländet ånjuter en hierarkisk position bland andra med samma bakgrund.

Ibland går det totalt överstyr, som självbiografin som var upplyft för några år sedan, Tusen små bitar, som sedan avslöjades att den inte var en självbiografi, eller som i fallet med de båda Berny Pålsson-böckerna, som inte heller riktigt var helt sanna. Men så klart finns det också ett behov av att berätta hur det är att vara inne i ett aktivt missbruk. Men det kan nog göras på många olika sätt. Och det är intressant var man lägger fokus.

Nu vet jag inte var fokus ligger i Olle Carlssons bok. Jag ska nog försöka skaffa den och läsa den, inte minst eftersom jag menar att en viss typ av kristendom, kristet liv, i sig är en flykt från tillvaron, ett missbruk, ett objekt, när jaget inte räcker till. Sedan är självbiografier intressanta. Jag har de senaste dagarna tvingats konfronteras med min pappas memoarer, om man nu kan kalla dem memoarer, biblioteken gör det, men inte jag. Jag kan inte göra det eftersom jag saknade så mycket självutlämnande i dem, t ex farfars alkoholism och t ex mig själv. Det är fascinerande att läsa sin pappas memoarer och inse att man inte nämns med ett ord i dem. Å andra sidan visar väl det på att om jag skulle skriva min självbiografi och den skulle vara självutlämnande skulle fokus mer vara i linje med ”pojken som aldrig skulle ha fötts” än alla de förnedrande och obehagliga upplevelserna jag varit med om under mitt aktiva liv.

Klart är att självbiografier kan skrivas på många olika sätt. Och jag undrar om det inte är så att ibland går det överstyr när det finns ett bokförlag som hetsar i bakgrunden för att få dramatiken, kanske i kombination med 12-stegsrörelsens förtjusning i att stanna kvar i ett aktivt missbruk genom ständigt återkomma till hur misären såg ut. I ett tillfrisknande, som jag ser på tillfrisknande, har det sin funktion, men det är en annan sak än det som jag ibland känner kring dessa life stories. Och kanske är det så att artikeln i SvD om Carlssons självbiografi på grund av journalistens perspektiv och styrning kom att handla mer om det aktiva eländet än vägen in  i det och vägen ut ur det. För mig är det de två intressanta frågorna.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Nakna livshistorier”

  1. Jag läste också artikeln och blev lite bestört av att se Olle vräka sig i sin nakenhet, det förvånade mig lite. Dels hade jag samtal med Olle under en tid i början av min drogfrihet och jag förvånades över att han upplevt det där som journalisten refererade till i sin bok.

    Men, jag förstod senare. I 12 stegsprogrogramme är den viktigaste skatten just den, att ALDRIG glömma sin historia, för den är det som ger förmågan att fortsätta framåt, och sen skapar den på ett lite suggestivt mystiskt sätt upplevelsen av TACKSAMHET, som jag tror är en viktig ingrediens i tillfrisknande.
    Jag tror att lite i själva existensens mänsklighet ligger i att upptäcka den där inre styrkan vi alla har, och tacksamhet är en del av nyckeln till det. Detta skapas när vi har vår historia under ‘hjärtat’ sas.
    Det är också en relativ reflektion av dig när du säger att många 12 stegsmänniskor vill gröta i sin sörja, enligt mig är det faktiskt tvärt om. Det är genom påminnelse hur det var, förmågan till ett liv i som fungerar kan komma. Och det är det som är intressant att förmedla, vilket jag känner att många människor gör.
    Olle har förresten ordnat sinnesrogudstjänster i AllHellgonkyrkan varje söndag. Kom dit så går vi och får oss lite andlighet. Han har gjort mycket för att männsikor ska få tillfälle att känna kyrkan och den andlighet som finns där förutom de trista gudstjänster jag har bevistat, vilket iof har sitt syfte också.

    Kram ifrån solbränd 😉
    Ji

    1. Ji: Först. Jag är som du vet inte motståndare till 12-steg även om jag ibland kan låta lite kritisk. Ibland tycker jag att 12-steg fokuserar allt för mycket på var man varit, det är som jag ser det allt för mycket grötande ibland och jag tror det kan bidra till att försvåra vägen tillbaka. Särskilt när det kommer en ”status” med på köpet, det kan nog förhindra identitetsbytet som jag tror måste till. Och ja, tacksamheten är väldigt viktig tycker jag också, att vara tacksam och hitta en mening i lidandet. Så även om jag håller helt med om att man får aldrig glömma var man varit, så är det viktigaste vart man är på väg.
      Sen, det är trist att jag inte bor i Sthlm, det är mycket som hade varit enklare då. KRam från vit!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *