Missbrukarvårdskvalitet – t ex KRIS o Goodlife

Beträffande den certifiering som mitt tidigare inlägg idag handlade om så är det självfallet så att det är viktigt att vården bedrivs med kvalitet, men det behövs en debatt om vad som är kvalitet. Regeringens utredare pekar också på personalens kompetens och behov kring detta, och det har varit en käpphäst för mig, och också en anledning till mina tre år inom missbrukvarvårdsutbildning.

Missbrukarvård är en allvarlig fråga, det är, oavsett om vården är frivillig eller inte, ett allvarligt ingrepp hos en människa. Självfallet är det allvarligt om vården måste ske med tvång, men den frivilliga vården är allvarlig på ett annat sätt.

När man levt sitt liv i tungt missbruk och kommit fram till att den”livsstrategin” inte fungerade är man ofta i ett utsatt läge, för många finns inte riktigt hoppet om att hitta tillbaka till ett fungerande liv. Det kräver att man får ”rätt vård”, att personalen kan sin sak, och att personal och vårdgivare arbetar med kvalitetssystem för att hela tiden försöka identifiera hur man kan bli bättre. Möts den som har/nästan har förlorat hoppet av en mindre väl fungerande vård kan konsekvenserna bli stora. Därför är såväl utbildning som kvalitetssystem oerhört viktigt.

Jag blir därför rätt beklämd när jag läser i dagens Nerikes Allehanda om två vårdgivare i Örebro, KRIS och Hasse Arvidsssons Goodlife. Länsstyrelsen har riktat allvarlig kritik mot dessa privata behandlingsföretag i Örebro (NA1). Kritiken går ut på att vården inte dokumenteras, och Goodlifes fall saknar journalanteckningar, vården på dessa enheter verkar skötas ”från höften”, det känns väldigt oseriöst. Särskilt när som i KRIS fall inspektionerna från Länssyrelsen påpekat bristerna sedan år 2006  med som KRIS ansvarige säger (NA2) ”Vi har nog inte riktigt förstått allvaret” och ”Vi inte är några skrivbordsmänniskor utan vi är bra på att få folk att sluta knarka och att begå brott”, fast om man inte dokumenterar verksamheten, hur vet man då att man är bra på att få folk att sluta, och vad är bra, 10%, 40% eller 75%?

Om Länsstyrelsen skriver att ”verksamheten vid Hasse Arvidsson Goodlife AB till stora delar bedrivs i strid med gällande lagar och föreskrifter” tycker jag att det är oerhört allvarligt. Människors liv och möjligheter att hitta ut ur ett missbruk är allt för allvarlig fråga för att man ska kunna strunta i att följa de lagar och regler som samhället ställt upp för att bedriva vårdverksamhet. Kanske är det så att detta är en av nackdelarna med att vård bedrivs privat? Eller så handlar det om värderingar, man skiter i samhällets lagar, och studerar man den hemsida som jag tidigare kommenterat kring Svenska Brukarföreningen i Örebro, ställs värderingar åter igen i fokus för Örebros missbrukarvård. Kanske hade jag tur som örebroare att bli LVM-anmäld av en politiker från Kristianstad vars kommun främst använde ett behandlingshem från trakterna av Tingsryd, och att jag tog debatten med Örebro kommun om detta… Missbrukarvården i trakterna av Örebro verkar inte ta så allvarligt på missbruksfrågan.

Och eftersom jag nu i två inlägg direkt och indirekt kommenterat Hasse Arvidssons Goodlife ska jag tillägga att jag känner inte Hasse Arvidsson och jag har aldrig haft med honom att göra, och jag har ingenting emot honom, tvärtemot framgår det på hans blogg att flera av hans klienter verkar väldigt nöjda med den kontakten. Jag är bara orolig för kvaliteten och vilka värderingar som förmedlas, för missbrukarvård handlar inte bara om verktyg att hantera de egna känslorna och möjligheter att bearbeta den egna ryggsäcken, det handlar också om värderingar för att klara sig i samhället. Det senare kanske är det som är svårast att förmedla, men nog så viktigt, åtminstone enligt den utbildning jag genomgått…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *