Bottenlöst

I dagens SvD finns det ett par artiklar om ungdomsbrottslighet. Om det kan man säga mycket. En artikel är en intervju med en ung kille i Unga KRIS. Om Kris kan man också säga mycket, men grundtanken är god.

Kris har ju nära kopplingar till 12-stegsrörelsen och det framkommer inte minst i artikel där intervjupersonen säger

”Om en ung kille bestämt sig för att köra sin grej är det svårt att stoppa honom. I många fall måste han kanske nå botten först och se konsekvenserna.”

Den terminologin används inom hela 12-stegsrörelsen och har blivit en ”etablerad sanning”, jag har iaf främst stött på uttrycket i dessa sammanhang. Frågan är vad är detta med ”botten”? Vilken teoretisk grund vilar det på? Jag har hört många säga som förklaring till att man själv eller någon annan inte klarat av att bryta det destruktiva livet, missbruk eller kriminalitet, att personen i fråga inte nått sin botten. Ibland har det varit ursäkten till att behandlingen inte fungerade, ibland bara ett fastslagande av ”faktum”.

Att nå sin botten handlar för mig om att hitta motivationen till att börja jobba med problematiken. Det kräver en hel del. Det kräver en kompetent behandlare som kan arbeta med motivation, förstärka och befästa, t o m väcka den till liv om den inte finns. Ibland upplever jag att ”personen hade inte nått sin botten” används som ursäkt just för mindre lyckat motivationsarbete. För det är ett arbete. Motivation kommer inte som en gåva från ingenstans.

Frågan är också vad botten är i sig. Är det när alla vänner som är kvar är lika destruktiva som en själv? Är det när det enda intresset är olika destruktiva handlingar? Är det när jobbet har försvunnit? När bostaden försvunnit? När självmordsförsöket är genomfört? Är det när hela dagen kretsar kring missbruket på något sätt? Är det när hoppet om förändring försvunnit? Jag har varit igenom alla de olika frågorna. Och varje gång trodde jag att det var min botten, det verkade bottenlöst. Och där ligger en liten fara med uttrycket ”att nå sin botten”, för om man tror att nu har jag nått botten och så fortsätter det destruktiva ändå efter det misslyckade försöket, då kan den totala uppgivenheten lätt infinna sig. Det är många som inte överlever den uppgivenheten.

Men det är en väsentlig skillnad mellan att förklara sin egen tillvaro med att man inte nått botten, det är en annan sak när behandlare inom missbruksvärlden använder det som argument för varför en behandling inte lyckas. Jag har under min praktik hört resonemanget från behandlare om missbrukare som inte fullföljt behandlingen, ”h*n hade inte nått sin botten”, och visst, det är lättare att säga så, lägga över skulden på missbrukaren, i stället för att säga ”jag kunde inte möta honom/henne där h*n befann sig och skapa den motivation som h*n behövde”.

Det kanske är dags för 12-stegsrörelsen att sluta lägga skulden på den hjälpsökande individen och våga se kritiskt på de egna metoderna och den egna utbildningsbakgrunden etc.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Bottenlöst”

  1. Mycket bra, Magnus, håller helt med dig! Det där talet om ”botten” är bara ett sätt att lägga över ansvaret för de usla rehabiliteringsresultaten på individen. Men det är inte bara tolvstegarna som sysslar med detta, det har varit väldigt vanligt inom terapeutiska samhällen också i ett historiskt perspektiv. Jag har för mig att Bengt Svensson skriver bra om detta i någon bok; kanske Heroinmissbruk (2005)?

    1. Stardust: Aha, kan iofs tänka mig att det är vanligare än vad jag trott/sett. Lite sorgligt är det iaf, och en helt annan fråga än att det krävs motivation för att bryta ett beroende. Jaja.

  2. ”Han/hon har inte missbrukat klart” är ett annat uttryck med samma innebörd som jag hört mer än en gång.

    Men måste även säga att jag stött på samma inställning inom psykiatrin. Visserligen uttrycker man det inte så direkt där men undertonen att man inte kan vända förrän man nått botten är densamma.

    Hjälpen att kunna ”vända” är ju det man behöver. Att behöva må sämre för att kunna må bättre skapar ju bara lidande. Om vårdpersonal, oavsett position eller specialitet, använder det som ”metod” så är läkaretikens ”lindra, bota och trösta” helt satt ur spel.

    Eller?

    a.

    1. Isprinsessan: Jo, det där ”inte klar” har jag också hört. En gång efter mig i en korridor från en terapeut när jag stack från ett behandlingshem. Oavsett var det används är det som jag ser det en ursäkt och överlastande av ansvar där det inte hör hemma. En ursäkt för att ”lindra, bota, trösta” inte fungerade som det borde… Jag är lite på g med ett inlägg i em i samma anda. Stay tuned. 🙂

  3. – Well. Botten är nådd när ett mer eller mindre självförvärvat självhat sammanfaller med det yttre och/eller det inre utanförskapets genetiskt predestinerade kulmen därtill.
    (Botten är nådd inkluderar givetvis annat än droger.)
    Eller som Joar Tiberg mer poetiskt uttrycker det i en nyskriven dikt på DN Kultur idag:

    Kom så går vi

    Falla.
    Falla djupt,
    till botten.
    Sen upp.
    Lärkan står där. På åkern.
    30-40 meter upp.
    Räcker ut en hand.
    Kom. Kom så går vi.

    /WPI

    1. WPI: Så kan man uttrycka det, och ”nivå 1” på självhatet borde räcka. I övrigt var lärkan en bra bild för den hjälpande vårdpersonalen. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *