• magnus.callmyr@gmail.com

Självskador och politik

Självskador och politik

En form av missbruk som är väldigt bortglömt är självskadebeteende, jag skrev om det här utifrån en artikel i DN. Idag skriver Sofia Åkerman i SvD om situationen för de individer som ägnar sig åt självskador. Som med det mesta inom missbruk och psykisk ohälsa är situationen långt ifrån något som vi som samhälle kan vara stolt över. Det är en otillräcklig vård, och det är en bortglömd grupp människor.

När allmänpsykiatrin inte klarar av att möta och förstå och ge den vård dessa individer har rätt till, skickas de iväg till rättspsyk, av vilken anledning framgår inte riktigt. Mer än att det finns en uppgivenhet inom vården, och ett ointresse från politiskt håll att ta tag i problematiken. Det är svåra frågor, men det blir inte lättare av att man struntar i medmänniskorna som far illa. Det hedrar inte vårt samhälle. Det hedrar inte oss som medmänniskor. Och det hedrar inte dem som är tysta om det som pågår. Det är lätt för politiker att engagera sig i det media skriver om, se bara på hur många som engagerat sig i den olyckliga situationen i Iran, vartenda almedalstal tog upp frågan. Ingen tog upp att mängder av svenska  (främst) ungdomar inte får den hjälp de har rätt till. Samhället sviker.

Det Sofia skriver om i vårdinnehåll är fokus på medicinering och tvångsmetoder, vilket jag ser som märkligt när, enligt mig, självskadebeteende är som missbruk i övrigt, oftast ett tecken på psykosocial problematik. Någonstans verkar psykiatrin gett upp hoppet, kanske är det så att trenden mot KBT inte fungerar som det var tänkt, det är inte alltid så lätt att enbart ändra tankarna och tro att problemen löses på det sättet. Kanske är det denna trend som leder till inställningen ”när det inte fungerar prövar vi tvångsmetoder och medicinering, och när inte det fungerar ja, då låser vi in dem lite mer och försöker tvinga bort beteendet lite kraftigare”. Det är inte en hållbar vårdstrategi, som jag ser det.

Åkerman lyfter fram att särskilt landstingen i Skåne och Östergötland ägnar sig åt tvångsmetoderna. Samma landsting som tillhörde den lilla grupp om tre landsting som inte var intresserade av att uppfylla vårdgarantin för opiatmissbrukare, se detta inlägg. Gemensamt är att det är alliansstyrda landsting. Fram tonar allt mer bilden av att i alliansens vårdpolitik ska människan allt mer exkluderas och det är inte särskilt intressant att erbjuda vård till dem som står utanför, det är inte särskilt humant. Det är en människosyn som bygger på att en del människor behöver inte vara en del av samhället. Det är synd att det är så tyst från alla politiska håll om frågan.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

Lämna ett meddelande