Isolering av unga – den goda vården?

Igår presenterade Ekot en undersökning av ungdomsvården och dess bestraffning av unga genom isolering. Det är institutioner inom Statens Institutionsstyrelse (SiS) som bedriver den ungdomsvård som granskats, inom SiS bedrivs dels ungdomsvård enligt LSU (unga 15-17 år som begår brott men som inte ska placeras i fängelse) och dels vård enligt LVU (unga 12-21 år som ”utsätter sig själva eller sin omgivning för omedelbar fara, till exempel genom kriminalitet, missbruk, våld och prostitution”). Till det kommer vuxenmotsvarigheten till LVU, vård enligt LVM.

Ekots undersökning visar att i denna vård av ungdomar används ofta isolering som ”åtgärd”, en åtgärd som får användas när ungdomarna är ”så våldsamma eller påverkade att inget annat fungerar för att stoppa dem från att skada någon”. I Ekots granskning framkommer att under sex månader 2008 genomfördes 463 isoleringar (jmfr med att i maj i år var drygt 620 ungdomar intagna vid SiS). Det verkar som att ungdomarna som vårdas på SiS hem relativt ofta utgör en fara, men så är inte fallet visar Ekots granskning. I stället används isoleringen som straff. Isolering har t. ex. använts när:

  • En flicka inte ville gå in på sitt rum när personalen ville att hon skulle göra det
  • En flicka använt ett språk som inte uppskattades av personalen
  • En kille använde ett språk a la kalla personalen för rasister och sa ”fuck you” (nästan 24 timmar för det)
  • En ungdom inte tagit av sig luvan på tröjan
  • En ungdom druckit läst direkt ur flaska i stället för glas
  • Någon inte velat gå ut på promenad

Det är vad som framkommer i journalen som jag förstår det. SiS Generaldirektör Ewa Persson Göransson säger till DN som uppmärksammar frågan idag att:

Det är bristfälligt. Jag säger ju det. Dokumentationen måste skötas bättre.

För det är SiS hållning, den brist som finns handlar om att personalen slarvat med dokumentationen och enligt uttalande i DN-artikeln har läkare konsulterats i i stort sett alla fall. Ett meddelande lämnats på en läkares telefonsvarare i något fall, men i stort sett har alltid läkare konsulterats. Alltså begås inga fel. Även den ansvariga ministern, Maria Larsson, är inne på att det är dokumentationen som brister (Ekot 2).

Och så kan det ju vara. Det skulle kunna vara så att dokumentationen brister och att en läkare konstaterat att dessa ungdomar i alla 460 tillfällena varit så våldsamma och påverkade att de behövt isolering som åtgärd. Och att personalen vid SiS hem inte tycker att det är särskilt viktigt att dokumentera just detta, att de följer lagen. Eller så är det enbart ett försvar som ”låter bra” och en strategi att avfärda journalisterna. Eller så är det en mix av detta.

Vad som däremot nog stämmer är vad som hänt, det är åtminstone dokumenterat. Det handlar om ungdomar som inte velat ta av sig luvan, inte velat dricka läsk på rätt sätt, inte velat göra en viss aktivitet. Allt detta under den psykiska stress det innebär att vara inlåst mot sin vilja. Det är inte särskilt konstigt om man som 14-åring reagerar på att man under dessa omständigheter inte får ha den klädstil/det klädesplagg som man känner för. Frågan är varför samhället måste ta en konflikt om en luvtröja. Eller ta en konflikt om att, vilket också gäller SiS, spela innebandy, se mitt inlägg om Ljungbacken.

Vad ligger det för människosyn bakom detta? Det är en del som min uppsats handlar om, vilken människosyn finns i Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevården. Jag skrev igår på analysen kring vilken syn på en missbrukare som finns i dessa riktlinjer. Det är svårt att låta ”materialet tala” eftersom det är ett myndighetsdokument, men min analysar visar på att synen på en missbrukare är att det är en individ som måste ”normaliseras och disciplineras”, vilket f ö överensstämmer med lite tidigare forskning jag tittat på. Frågan är bara vilken normalisering vi som samhälle eftersträvar, att man klär sig på ett visst sätt? Det är klart att vill man inte uppfylla den normen behöver man, enligt SiS åtminstone, disciplineras. Om inte man med andra metoder (samtalsmetodik) kan åstadkomma önskad förändring…

Har man denna syn att det är det som den goda vården handlar om, normalisering och disciplinering, då blir det lätt så här. Enligt min syn är det dels en felaktig människosyn och dels en felaktig syn på hur man löser missbruksproblematik.

Sedan undrar jag om det inte underliggande till Ekots avslöjande finns problematik med personalen vid SiS. Inte bara kan jag anta att de utgår från felaktiga premisser (i linje med ovanstående stycke), utan även kanske saknar den empati som behövs för att förstå svårigheterna dels med att vara inne i ett missbruk och dels under tvång. I mina kontakter med SiS under mitt jobbsökande får jag ibland höra ”nej tack” eftersom min nykterhet enbart är 3,5 år och inte 5 som SiS kräver. Om man tror att tiden är avgörande kan jag förstå denna syn, men jag tror att annat är avgörande. Kanske skulle SiS må bra av att sänka de kraven och anställa lite fler med egen bakgrund av missbruk. Åtminstone visar Jakob Eklunds (Dr i psykologi) forskning att egen erfarenhet ger ökad empati. Jag tror att SiS skulle komma längre med ungdomarna med empati i stället för isolering.

Läs f ö gärna också ABs ledarkrönika i ämnet (tipstack till Maryam Yazdanfar).

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Isolering av unga – den goda vården?”

  1. Det är än värre än jag uppfattat det förut. Jag har vänner som arbetat inom landstingets hem för unga, och de berättade om vanvård och övergrepp, och det verkar inte vara bättre nu, än i början -80-talet.
    Jag fick en chock och känner mig väldigt bedrövad!

    1. V: Ja, det är ingen kul läsning, och faktum är, det är inget kul att lyssna på ”en del” ibland. Och det var inte alltid kul att vara en del av ”klientskaran” inom vissa enheter. Men men. Så ser det tydligen ut. Och föga verkar förändras. Allt gott till dig dock!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *