Jävla narkoman, vem bryr sig?

Jävla narkoman har nog många narkomaner blivit kallade, åtminstone dem som klassas med tungt missbruk. Jag har blivit kallad det iaf, och i orden ligger en hel del av det jag skrivit om förut samhällets syn på missbruk och missbrukare, människosynen som finns underliggande detta. Jag fick ett tips via Twitter om en artikel i Sydsvenska dagbladet som igen visar på detta, där avdelningschefen, Peter Krantz, på rättsmedicinska avdelningen i Lund säger om missbrukare:

Det här är en utsatt grupp. Det är få som bryr sig när de lever och ännu mindre när de är döda.

Det är egentligen ingen som vet hur många missbrukare som avlider varje år av sitt missbruk, eller vad de avlider av. Få bryr sig. Aktörer inom missbruksområdet talar allt oftare om att det verkar som att dödstalen stiger, jag hörde det av institutionschefen för ett av Statens Institutionsstyrelses LVM-hem, Runnagården, för drygt ett år sedan. I artikeln säger polisen och diakonicentralen i Lund samma sak. Det verkar som om fler och fler dör, men statistik är ett trubbigt instrument och få vet egentligen. För, om det är som Krantz säger så är det ju inte så konstigt, få bryr sig.

Det är en märklig och otäck och förkastlig bild av ett samhälle som målas upp i och med detta. Tusentals missbrukare dör varje år till följd av sitt missbruk, men få bryr sig, frågan är inte ens på den politiska dagordningen. Det är ingen som bloggat om artikeln i Sydsvenskan, inte ens någon av alla dessa mer eller mindre etablerade bloggar med politiskt intresse/inriktning. Få bryr sig.

Diakonicentralen i Lund, säger:

De dör i väntan på subutex och metadon. Köerna är långa. Jättelånga. Man tappar räkningen.

Och visst är det så. För heroinister, opiatanvändare, finns det möjlighet till mer livräddande åtgärder i form av substitutionsprogrammen, men vården är inte tillräcklig. Det är köer, och t. o. m. den vården i sig är inte tillräcklig ofta. Jättelånga köer, och folk som dör i hundratal i väntan på vård, och inte många bryr sig, inte många politiker anser att frågan är viktig. Det säger en del om oss, om oss som väljer politiker, och om politikerna själva. Vilken politiker försöker skapa opinion om att vi har hundratals, upp mot 3000 per år, missbrukare som dör, din och min medmänniska, eller släkting, eller granne. Det är upprörande för att använda ett milt ord.

Och kanske är det inte så konstigt att det ser ut som det gör, när t. ex. en socialchef i en skånsk kommun kan slå fast att besparingarna ska ske på missbrukarna eftersom de inte överklagar besluten (se tidigare inlägg). Besluten det handlar om är om när en medmänniska vägras vård, eller inte får den vård den behöver. Och i det blogginlägget talas om LVU och LVM, den lagstiftande möjlighet som en kommun har att under tvång vårda den som uppenbarligen riskerar att dö av sitt missbruk, men det kostar pengar så i den skånska kommunen skulle även det dras in. Men vem bryr sig?

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *