Missbruk och politik

Lars Weiss skriver i DN idag en intressant kolumn. Den är intressant ur flera aspekter. Den handlar om en ung kille, Leo, i Västerås.  Det framgår inte riktigt om Leo en av den stora massa som är i utanförskap till följd av Sveriges rekordsiffror för ungdomsarbetslöshet, eller om han är i utanförskap till följd av att han missbrukar. Eller om det är båda. Klart är att Leo tillhör de 26% av Sveriges ungdomar som är arbetslösa. Och klart är att Leo befinner sig på drogscenen. Lars Weiss beskriver det som att Leo har det rätt så bra, han säljer droger och han tjänar uppenbarligen rätt grova pengar på det. Jag är inte helt säker på att Leo, som fick de första drogerna att sälja av hans far, har det särskilt bra, men det får vara osagt.

Det är ”intressant” att ungdomsarbetslösheten är rekordhög i Sverige, bland de högsta i EU. Någonstans misslyckas det svenska samhället att inkludera var fjärde ungdom. På något sätt kan inte det samhällsbygge vi gemensamt genomför ge Leo och hans kamrater en tillhörighet i samhället baserat på att vara en del av samhället med till samhället bidragande jobb. Det ger ingen känsla av gemenskap med samhället och övriga medborgare. Det ger ingen känsla av att vara kompetent på något. Och Leos identitet är reducerad till langaren. Att känna tillhörighet, kompetens och ha en positiv identitet (där jag anser att langare/missbrukare knappast är det mer än kanske en kort stund), det är som jag ser det tre av nycklarna till ett bra liv, utan dem blir livet betydligt tyngre. Och när dessa känslor inte infinner sig, då är det inte så konstigt om utanförskapet manifesteras, och leder till att man behöver fly tillvaron. Fly med droger och ett missbruk t ex. Låt mig gissa att om något år kommer CAN:s årliga drogvaneundersökning bland unga vuxna se lite mörkare ut.

Det är också på grund av ovanstående som politiska frågor kring sysselsättning, bostäder, socialförsäkringar etc intresserar mig, och är viktiga. För mig finns det en tydlig koppling mellan allmänpolitik och den socialpolitik kring missbruk som är mitt huvudintresse. Det är inga isolerade frågor. Och även om Lars Weiss skriver om att Leos verklighet är obekant för honom, lika obekant som den verkar vara för de som arbetar på ungdomsgården i närheten av Leo, så är frågan om Leos sysselsättning och försörjning i allra högsta grad lika relevant som påverksande för Weiss och andra som är etablerade i samhället och vars verklighet är långt ifrån Leos. När behovet av Leos tjänster finns påverkar det så klart samhället.

Det är inte bara det att Leo och co inte bidrar till samhällsekonomin och den allmäna välfärden, kostnaden för en aktiv missbrukare, vare sig den är 5 000 kr eller 20 000 kr per dag, letar sig alltid förr eller senare direkt ner i medelsvenssons plånbok. Därför är det märkligt, bortsett från den livskvalitetsmässiga solidaritetsaspekten, att inte fler ser missbruksfrågan som en viktig samhällsfråga att lösa. Men visst är det svårt till följd av den komplexitet som omger frågan.

Lars Weiss skriver om lösningen på utanförskapet, att de två olika lösningar som möts i den dagliga politiska debatten handlar om två perspektiv:

”Grovt förenklat kan man säga att programmen antingen förordar mer statliga stödpengar, mer arbetsmarknadspolitik, fler offentliga jobb och bostadsbyggande eller så driver man frågor om skattesänkningar, arbetsgivarlättnader, restriktivare stödsystem.”

Och det är så klart inte en så enkel fråga vilket av de olika systemen som fungerar bäst. Men den är i allra högsta grad relevant. Även missbruk handlar om ”realpolitik”.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *