Behandlingshemmet Ljungbacken

Att vara placerad på behandlingshem under tvång är självfallet något speciellt. Till att börja med är det en inskränkning i integriteten som vi som samhälle anser vara befogat utifrån de risker den enskilde utsätter sig för. Det ställer också stora krav på behandlingshemmet.

Den statliga myndighet som hanterar dessa placeringar utifrån främst (men inte bara) missbruk är Statens institutionsstyrelse (SiS) med ett stort antal hem i Sverige. Ett av dessa är Ljungbacken utanför Uddevalla. På hemsidan skriver de om sin verksamhet så här:

”På de låsbara avdelningarna utgör miljöterapi en bas med struktur och förutsägbarhet. I en trygg miljö med tydliga vuxna byggs relationer och skapas tillit. [—] KBT respektive miljöterapiinnehåll, där även utslussning och eftervård ingår i behandlingen. Institutionen har en mycket väl uppbyggd och fungerande skolverksamhet, där eleverna genom att få hjälp att se sina resurser stimuleras till studier. ART, MI och strukturerade kognitiva samtal och program används.”

I stort sett följer alltså verksamheten trenden inom behandlingsområdet att fokusera på den enskildes förmåga att hantera sina tankar, kompletterat med miljöterapeutisk verksamhet med de vuxna som överförare av åtråvärda egenskaper.

Hur det fungerar i praktiken är väl kanske lite mer tveksamt. För drygt ett år sedan framkom det att straff var en del av ”behandlingen”, t ex om någon vägrade spela innebandy och att de anställda tilltalade de tvångsvårdade ungdomarna med ”jävla knarkare” och liknande kränkande tillmäten (Bloggen Agenda). Och det är i perspektivet av den tvångsvård som bedrivs oerhört anmärkningsvärt. Idag skriver DN om hur en av de intagna begått självmord vid denna institution. Och berättelsen i DN runt händelsen får mig att fundera över, hur står det egentligen till på Ljungbacken och vilket ansvar tar SiS när det framkommer att något inte är som det ska vid en behandlingsenhet.

Den unga kille eller tjej som i maj i år mådde så dåligt att den ville komma i kontakt med psyket vägrades det av personalen eftersom de misstänkte att det handlade om ett ev rymningsförsök. Till slut kom någon mobil enhet ut till Ljungbacken för att bedöma ungdomens psykiska hälsa. Jag undrar hur detta bedömningsbesök gick till, fanns det någon risk för att den unga killen eller tjejen inte kunde tala öppet om sitt mående, av rädsla för personalen? Fanns det verkligen en kompetent psykiatriker i det mobila teamet som åkte ut när inte hemmet vågade åka in till akuten. Och hur empatisk var personalen den kvällen när ungdomen gick och lade sig på rummet för att sedan ta sitt liv där inne, var de lika empatiska som personalen som använde orden ”jävla knarkare” för ett år sedan, eller som låste in någon som inte ville spela innebandy?

Frågeställningarna förtjänar att ställas, och tyvärr lär väl det inte komma något svar. För även om ärendet är Lex Maria-anmält är inte jag övertygad om att det verkligen råder en förändrad attityd vid Ljungbacken och inte heller att den kommande utredningen kommer att svara på hur det kommer sig att ingen ser att en ung kille eller tjej mår så dåligt att den väljer att ta sitt liv.

Om inte annat kan man åtminstone fråga sig, Ljungbacken säger sig i en trygg miljö skapa tillit, hur kommer det sig att det inte fanns tillräckligt med tillit från den unges sida att säga hur det verkligen låg till med måendet. Eller, det framkommer ju  i DN, det gjorde han/hon flera gånger. Samhällets representanter valde bara att inte lyssa, och trots att det framgår att han/hon inte var nöjd ändå skriva i journalen att eleven var nöjd med besök vid psyket dagen efter. Dagen efter att den unge killen/tjejen valde att ta sitt eget liv på ett av statens ”tvångsbehandlingsrum”. Det är tråkigt att inte allas liv är lika mycket värda.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

En reaktion på “Behandlingshemmet Ljungbacken”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *