Kjöller – hellre dum än fet?

En bok som betytt rätt mycket i utvecklandet av min syn på den professionella yrkesrollen inom missbrukarvården, dvs före jag insåg att diskursen är att man som f.d. missbrukare inte ska arbeta inom missbrukarvården, är ”Människan är en berättelse”. Jag skulle vilja omformulera det till att människan är sin berättelse. Med det menar jag att vi är och blir de erfarenheter vi har, de val vi gör och de händelser vi råkar ut för. Genom att lyssna till denna berättelse går det att förstå en hel del.

Ofta när jag besöker bloggar och träffar människor i verkliga livet försöker jag tänka på detta med att människan är sin berättelse. Det är inte alltid det är glasklart eller som jag har tid att reflektera över det, men ibland så. Nu har jag reflekterat en del över, vad är det som driver Hanne Kjöller? Varför är det så viktigt för henne att markera att alla människor inte har samma värde och varför är det så viktigt för henne att underbygga den människosynen med påståenden som förefaller gripna ur luften?

Så jag började googla henne. En av de första träffarna är denna artikel i Metro. Där framgår det att Kjöller varit så fet att hon inte ens velat gå utanför dörren. Hon har varit utsatt för mobbing, hon har känt skam och föraktat sig själv. Hon har förmodligen inte tyckt att hon haft samma människovärde som alla andra, och hennes självkänsla har varit uppbyggd på en självbild där utseendet varit centralt. Hon valde sedan att operera sig för att bli smal. Och visst har hon blivit smal och visst ser hon rätt bra ut.

Och kanske är det i hennes fetmaerfarenheter som vi får söka orsaken till varför hon inte anser att missbrukare ska ha rätt till vård, och åtminstone inte alla i så fall. Hon säger i den intervju jag länkade till i mitt inlägg att för mycket vård riskerar att försämra kvaliteten och hon skriver om, för det får man anta, att en vårdgaranti för missbrukare skulle ta resurser från andra behövande. Kanske är det så att hon är rädd att det i framtiden kommer att ställas feta människor med behov av magoperation mot missbrukare som behöver livräddande missbrukarvård. Men i ett samhälle som bygger på allas lika värde och solidaritet behöver det inte självfallet bli så, men det är klart, det kräver ju kanske en annan ekonomisk fördelningspolitik än dagens.

För övrigt skulle jag nog hellre ha önskat att Kjöller skulle ha tagit hjälp av psykodynamisk terapi för att förändra sin självkänsla på djupet i stället för att välja den lata och smidiga vägen med operation, men det kanske hon gjorde utan att träffa på en kompetent behandlare, för all vård är ju inte bra vård… Eller så var hon kanske bara hälsoförebyggande, vad vet jag, jag har ju inte pratat med henne om det. Men jag har funderat vidare, kanske är det så att det är andra orsaker till hennes önskan att ställa grupper mot varandra och i det sammanhanget klassificera missbrukare som en grupp som det inte är viktigt att satsa resurser på. Och just det, i det sammanhanget, att dela upp grupper av människor och ge en grupp ett lägre människovärde och ta ifrån dem rättigheter som ses självklara för andra, det har vi sett förr. Och det är i det sammanhanget som jag anser att det är extra allvarligt att denna uppdelning av människor sker på ledarplats i en tidning som DN, för trots allt, DN har en historia och en koppling där man, som jag, kan tycka att det är särskilt olämpligt att kategorisera människor och tillskriva dem olika värde… Jag kan tycka att familjen Bonnier borde kunna sin historia bättre än att tillåta den typen av argumentation på deras ledarplats, men men…

Nåväl. Jag funderade vidare kring Kjöller. Och en tänkbar förklaring till finns det. Jag vet inte hur Kjöller växt upp, men, det är inte helt ovanligt att de som växer upp i sammanhang av missbruk, jo, i den osignerade ledaren nämns barnen som växer upp med missbrukande föräldrar, utvecklar en antipati mott missbrukare. Jag har sett det förr, på nära håll, och också direkt och indirekt i bloggvärlden…  En typisk reaktion och lösning av situationen för dessa barn är antingen denna antipati eller utveckling av egen självdestruktivitet eller eget missbruk. Gemensamt för dysfunktionell uppväxt som detta uppväxtförhållande kallas är ”ett problematiskt förhållande” till sanningen. Och det verkar vara något som också kännetecknar Kjöller.

Kjöllers problematiska förhållande till sanningen visar t ex här av Svensson, här av SSU-Sthlm och här indirekt av Psykbryt (gå ner i texten och leta upp Kjöllers länk till en artikel om att avundssjuka män låg bakom Marklund-debatten). Det var några exempel på Kjöllers skriverier, och under den korta google-genomgång jag gjorde framkom att hon ofta verkar leta efter några av samhällets utsatta att ge sig på med märklig argumentation, det visar detta blogginlägg. Sedan dyker en ledarartikel till upp, där Kjöller menar att psykiatrin är överbelastad av lata 70- och 80-talister som gråter över att pojkvännen gjort slut och sjukskrivningarna för ryggont beror på att de inte lärt sig att livet stundtals gör ont.

Livet verkar ha gjort ont för Kjöller och det har, oavsett vad anledningen är, resulterat i en mängd utfall mot dem som inte var lika starka som Kjöller själv. Men frågan är om hon är så stark, kanske försöker hon bli stark genom att sparka på andra och kategorisera människor efter någon märklig uppfattning om vilka som har mer människovärde än andra, och vilkas problem som enligt henne är mer allvarliga än andra. Det som är klart är att de som mobbade Kjöller för hennes övervikt, de har nog gjort större skada än de kunnat ana. I allt detta kan jag efter att ha funderat över Hanne inte känna annat än sympati för henne, och jag hoppas att hon en gång får möjlighet att göra upp med det som plågar henne, vad det nu är.

Sedan min rubrik. Hanne Kjöller vräkte ur sig en massa påståenden om missbrukare och missbrukarvården som jag fortfarande inte har fått svar på. Hon framstår tills hon belägger dessa påståenden som dum, en tyckare som tycker en massa utan att ha någon grund för det. Det verkar inte bekomma henne, därav frågeställningen om hon hellre är dum än fet. För fet ville hon iaf inte vara.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Kjöller – hellre dum än fet?”

  1. Jag har med förskräckelse läst Hanne Köller´s ledar? artiklar och alltid furundrat mighur en människa kan uttala sig så kategoriskt som hon. Men nu förstår jag,Tack.

    1. Ja, det ger en del funderingar när någon har de åsikter hon har… sedan kanske jag har fel, men fundera kan man alltid!

  2. Hej Magnus

    Har med intresse läst din analys av Hanne Kjöller. Tyvärr, lyckas jag inte vara så sansad och empatisk som dej; för att jag tycker att så många av hennes inlägg är präglade av människoförakt; eller ska man möjligen säga förakt för svaghet.

    Men alla är vi ju svaga i något hänseende; även om vissa svagheter anses samhälleligt acceptabla.

    Materialism-sjuka – och att köpa skor och handväskor för 30 000 kronor; hur friskt är det egentligen?

    Att äga miljoner; men ändå kräva ytterligare miljoner i månadslön; hur friskt är det egentligen?

    1. Helena: Håller helt med dig om friskhetskommentarerna… det är intressant vad vi definierar som ”friskt” och vad som vi definierar som ”sjukt” eller ”svagt”. Helt klart är att Kjöller har en syn som jag inte delar, och ovanstående är ett försök att förstå henne… Någon tolkade min text som att jag såg på matmissbruk moraliserande och inte som ett missbruk, ska väl säga där att det ifrågasatta (fick en annan kommentar irl) kring ”lat” handlar om hur jag uppfattar Kjöller och hennes ovilja att ta tag i det underliggande. Det tycker jag alla som inte försöker ta tag i problemen är, men få saker irriterar mig så som när man vänder sin egen lathet i attacker mot andra. Som Kjöller. Och trots kontakt har så klart inte Kjöller orkat eller kunnat svara på de frågor jag ställt, det ”intresserade henne inte”… Bara att vräka ur sig. Jaja. Nåväl, tack för din kommentar! F ö rekommenderas länken till Helena som finns i inlägget om Kjöller, eller för den delen Helenas blogg över huvud taget! /M

  3. Jo, din blogg andas ju värderingar som gör att det är uppenbart att dom är helt annorlunda Kjöllers.

    För mej är hennes värderingar ett stort mysterium.

    Jag tror som du att det även vad gäller matmissbruk finns underliggande saker att ta tag i.

    Att söka genvägar ur sina egna underliggande bekymmer genom att slå på andra kan möjligen lindra för stunden.

    Men vad gäller Kjöllers skrivande; så är det ju dessutom så att det ju är ganska synligt på mediearenan; och därför tyvärr kan bidra till att förvärra fördomar mot människor som drabbats av exempelvis utmattningsdepressioner med mera…

    Det är inget någon är betjänt av; de som drabbats av sådan ohälsa har nog svårt ändå att bli förstådda.

    Det tycks många gånger vara så att den som drabbas av fysisk – och synlig ohälsa – har mycket lättare att bli trodd än den som drabbas av psykisk ohälsa.

    Det tycks lättare att tas på allvar och få tid för läkning för den som bryter ett ben fysiskt än för den som bryter av ett själsligt ben.

    1. Helena: Visst är det så att Kjöller är en maktfaktor i debatten och att det därför blir så olyckligt med hennes värderingar och förakt. Sedan tar du upp något intressant kring detta med psykisk ohälsa, visst är det så att det osynliga är så mycket svårare, både att få hjälp med och att få en plats i det offentliga rummet, den offentliga debatten. Det är riktigt tråkigt, och ett delsyfte med bloggen är så klart att visa på att vi finns och att våra rättigheter ständigt kränks på olika sätt. I det arbetet blir en debatt med aktörer som Kjöller viktig, synd bara att hon är så feg att hon inte vågar ta en debatt…

  4. Eller om det är så illa att hon anser sig ”för fin” för att debattera med de som inte tillhör samhälls-och medieeliten.
    Vilket jag tror är fallet.

  5. Det problematiska är hennes människosyn, vilken stundvis är skrämmande. Vad har hon rätt i och hur argumenterar man mot det som är fel?

    1. Rolf: Kjöllers människosyn försäker jag förstå, det är svårt. Och det verkar omöjligt när hon nu (som du kanske läst) försvarar den med att all kritik handlar om att hon är kvinna och en kvinna får inte kritiseras eller debatteras med enligt henne. Märklig syn även det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *