Gerhard Larsson om missbruksutredningen

Den som läst mig ett tag vet att jag brukar kritisera svensk missbrukarvård. Och politikerna bakom den. Idag skriver regeringens utredare av svensk missbrukarvård en oerhört kritisk debattartikel på DN Debatt om just detta.

Socialdemokraternas långa svek inom socialpolitiken framstår än allvarliga i ljuset av utredningen, sedan är det så klart upp till alliansen att omsätta utredarens kritik i politik. Men låt mig gissa att från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer det att vara tyst i frågan. Nåväl. Debattinlägget förtjänar lite kommentarer.

Den första är missbruks- och beroende­vårdens låga prioritet hos sjukvård och socialtjänst. Få politiker i kommuner och landsting tar strid för resurser till denna verksamhet. Det verkar också, på många håll, bli den som först drabbas av besparingar under rådande lågkonjunktur.

Ja, visst är det så. Så var det på 90-talet och så är det nu, se t.ex. socialdemokratiska Eskilstuna kommun och deras nedskärningar av missbrukarvården. Och det finns ingen politiker som nationell nivå driver frågor inom socialpolitik riktad mot missbrukare.

Personer med missbruk eller beroende kan sällan hävda sin rätt till insatser och deras rättsliga ställning är svag. Den låga prioriteringen leder till långa väntetider, ibland uteblivet stöd och stora geografiska skillnader i vårdutbud.

Ja det stämmer också, det är några av konsekvenserna av den socialpolitik inom missbrukarvården som förts sedan åtminstone 90-talet. Konsekvenserna av detta är att varje år dör åtminstone ca 3 000 individer av missbruksrelaterade problem i Sverige. Tiotusentals får inte den hjälp de borde få. Men politiker och allmänhet verkar inte tycka att det är särskilt allvarligt. Medmänsklighet är inte ett kännetecken i detta perspektiv.

Den andra bristen är bemötandet. Många brukare vittnar om ett kränkande bemötande som ibland framstår som närmast diskrimineringsliknande. Den som har symtom som kan kopplas till missbruksproblem nekas ibland vård på grund av kopplingen till missbruket.

Ja, det finns nog knappast någon missbrukare som inte kan skriva under på detta. Och bemötandet går långt utanför det som utredaren tar upp med sjukvården. Ta bara frågan om A-kassa, det är helt accepterat av samhället, upp i Regeringsrätt att en handläggare inom A-kassa helt utan någon som helst annan motiviering än en tidigare historik av missbruk kan neka a-kasseersättning trots att lagen om arbetslöshetsersättning anger vilka villkor som gäller (och att man en gång varit, obs varit, missbrukare än inte med i lagen. Alltså är det diskriminering när det generaliseras så. Diskrimineringen av missbrukare försvårar återinträdandet till samhället och det hedrar inte ett modernt samhälle.

Den tredje bristen är den otydliga ansvarsfördelningen mellan de två huvudmännen, landstingen och kommunerna, som innebär att deras olika vård- och stödinsatser har svårt att kugga i varand­ra.

Det stämmer också och det har diskuterats i flera år. Men ingenting görs åt det.

Den fjärde bristen är tvångsvårdens användning. I Sverige finns i jämförelse med andra länder ovanligt långtgående möjligheter till tvångsvård vid missbruk. Om man genom tvång begränsar individens frihet bör självfallet särskilt höga kvalitetskrav ställas på behandlingens innehåll samt att insatsen ingår i en vårdkedja och återanpassning till vardagslivet.

I dag förefaller dock tvångsvården alltför ofta bli en isolerad insats. Den som missbrukar avhålls genom tvånget visserligen från sprit och andra droger ett antal månader, men sedan händer inte så mycket.

Det stämmer också. Som kommer att framgå av min uppsats där jag studerat samhällets ledande myndighet inom området, Socialstyrelsen, och deras riktlinjer är det inte så viktigt med vad som ska vårdas eller med vilket resultat, huvudsaken är att metoden som används är så kallad ”evidensbaserad”. Då är det inte så konstigt att vården ser ut som den gör och inte fungerar i praktiken, men i teorin är den ju bevisad – evidensbaserad… Så kritiken ovan kan överföras på såväl frivillig- som tvångsvård.

Personer med missbruk som samtidigt har en psykisk sjukdom är särskilt utsatta. Det är klarlagt att insatser för denna grupp måste göras samordnat och samtidigt för att ge full effekt. Men i dag bollas samsjukliga ofta såväl mellan olika enheter inom landstinget som mellan landstinget och kommunen. Endera är de psykiskt alltför sjuka för att få hjälp eller så har de ett alltför omfattande missbruk för att passa in i vård- och stödapparatens specialiserade fack. Professionella beskriver ibland bollandet som ett ”svartepetterspel” för att undvika resurskrävande patienter/klienter.

Till att börja med, säg den tunga missbrukare som inte har någon form av psykiatrisk problematik. Sedan, det här blir uppenbart kring hur missbrukarvård fungerar. Och hur vi anser att det är legitimt att behandla människor, spela svarte petter med dem. Vilken annan kategori människor skulle medelsvensson acceptera att vårdgivare och politiker anser att det är ok att det ”spelas svarte petter” med? Är det ett samhälle vi anser vara humant år 2009?

Gravida kvinnor med missbruksproblem är en annan utsatt grupp. På några håll finns i dag bra program inom mödravården för att stötta gravida att leva drogfritt. Men sedan barnet har kommit till världen förväntas andra enheter ta över uppföljning och stöd. Inte sällan klickar denna övergång.

Som sagt var. Kritiken är massakrerande. Och åtminstone socialministrar några år tillbaka borde fundera över deras människosyn.

Missbruks- och beroendevårdens brister bidrar till att fler stannar kvar i sitt missbruk. Bristerna och deras konsekvenser är inte acceptabla.

Ord!

Sedan uppmanar Gerhard Larsson till debatt. Jag skulle vilja lägga till den frågeställning som saknas och som borde vara utgångspunkten. Vilken människosyn ska missbrukar- och beroendevården utgå ifrån? Den är i allra högsta grad berättigad, inte minst mot bakgrund av utredarens egen utredning.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Gerhard Larsson om missbruksutredningen”

  1. Men snälla du, det som Gerhard Larsson skriver har varit känt väldigt länge. Mobilisering mot narkotika gjorde ett hästjobb med att öka medvetenheten om de problem som finns inom narkomanvården, och precis när de börjat lägga skarpa förslag… las de ner av den ytilträdda alliansregeringen.

    Maria Larsson har bara tillsatt den här utredningen för att gömma undan narkotikafrågorna till nästa mandatperiod, eftersom hon inte förstår sig på dem. Detta är fyra bortkastade år, sanna mina ord.

    Notera att jag var en stor kritiker även av den socialdemokratiska regeringens politik på området, så det är inga politiska hänsynstaganden som gör att jag anser att Maria Larsson varit en katastrof för narkotikafrågan.

  2. Mob hade inte några mandat att besluta om skarpa åtgärder, men de kom med många skarpa och bra förslag, och då menar jag inte bara när det gäller LAB. Tyvärr genomförde s-regeringen inte så mycket, men jag fick uppfattningen att det började lossna lite på slutet… när det blev regeringsskifte och alliansen sen snabbt och olustigt la ner Mob (mest sannolikt för att de inte gillade myndigheter med s-märkta chefer, jfr Arbetslivsinstitutet).

  3. Varje artikel och uppmaning till diskussion är bra. Gerhard Larsson lyfter upp de grundläggande problemen som alla som varit i kontakt med missbruksvården vet har existerat under lång tid. Det viktiga är att de blir kända av fler och de blir de förhoppningsvis av en debatt.

    Det enda trista är väl att man vet hur lång tid kvarnarna ska mala innan det händer nåt… Och att det krävs att en ”icke-missbrukare” beskriver situationen för att den (förhoppningsvis) ska tas på allvar.

  4. Det verkligt sjuka är att drogproblematiken finns i var och varannan familj i detta land, och ändå tillåts politikerna blunda för frågan. När ska anhöriga ta bladet från munnen och börja kräva insatser från dem som faktiskt har makten att förändra något?

    När ska mamma och pappa ställa sig upp och försvara sina knarkande barns människovärde? När ska värdet som människa värderas högre än det egna ryktet?

    Så länge de anhöriga håller käften och sopar problemen under mattan så kommer narkomanvården se ut som den gör.

  5. Uthållighet och enhetlighet

    Det behövs motkrafter till de ledarskribenter som i dagarna svarar regeringens utredare Gerhard Larsson efter hans kritik mot missbruks- och beroendevården.
    Mossler är en sådan i mitt tycke (http://www.socialanatet.se/debatt/blogg.pml?id=15.)
    Om ledarskribenten på DN, den 28 maj ”Garanti ingen lösning”, är en röst för det allmänna tyckandet så är behovet än större av humanistiska tankar och en kunskapsbaserad debatt som motpol. Utredaren och Socialstyrelsen är i det här läget de som uttrycker missförhållandena samtidigt som det nickas instämmande från olika håll inom området.

    Kunskaperna finns på området bla i form av nationella riktlinjer. För att dessa nu inte ska bli en hyllvärmare behöver vi ett universitet som levererar utbildning med riktlinjerna som bas.
    Vidare behövs kunskaper om matchning för olika vårdformer. Människor ska inte underbehandlas eller för den delen ej heller överbehandlas.

    Vi behöver en nationell modell för alla huvudmän, offentlig som privat, där kravet på all verksamhet är att den enhetligt ska mätas och följas upp. Tillsyn ska omfatta alla huvudmän på lika villkor. Ett pris på all verksamhet ska vara obligatorisk.
    Om valfrihetslagen, LOV, också ska bli en realitet för missbruksvården är detta nödvändigt.
    Hur ska annars vårdbeställare eller brukare kunna göra ett rimligt val. Även utan LOV existerar nödvändigheten.

    Alla huvudmän plus brukarna ska vara naturliga aktörer i nationella uppdrag som implementeringar, hearingar, remisser, utredningar m.m. för att ge en helhetsbild av området. Men också för att följa upp insatser. Så är det tyvärr inte i dag!

    Riskbruk, missbruk- och beroende bör vara diskrimineringsgrundande. Kvinnors situation bör speciellt beaktas. Ett särskilt ombud bör inrättas för att ge brukarna ett samhälleligt skydd mot diskriminering.

    Frågan om vad vi vill med våra insatser på längre sikt för den enskilde behöver lyftas. Vad vill vi mer än drogfrihet? Ska behandlingshemmen ta ett större socialt ansvar? Var tog frågan om reell delaktighet och inflytande i samhället vägen för dessa människor, var det bara en produkt av högkonjunkturen på 70- talet?
    Vi har gått från beredskapsarbeten och möjlighet till fast arbete, över sysselsättning, till vad Carlberg på Basta kallar för ”pysselsättning”. Kanske ska vi också våga tala om lönearbete igen även om det är kristider.
    De ideella organisationernas betydelse är här oumbärlig. Också i fråga om att förebygga ensamhet och för det sociala stödet.

    Vi behöver uthållighet som Mossler skriver, men vi behöver också samling runt en gemensam värdegrund för en än mer human, modern och kunskapsorienterad grund för alla de människor som är hjälpbehövande.

    Må väl,
    Jimmy Blondin
    arbetar inom den privata institutionsvården

  6. Pingback: Narkotikapolitik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *