• magnus.callmyr@gmail.com

Då var jag en av dom andra

Då var jag en av dom andra

I min bloggrundvandring hittar jag hos Mymlan ett par inlägg om att vara ”dom andra”. Det handlar om att P3 på måndag sänder special om mobbning, intolerans och främlingsfientlighet. Det handlar om utanförskap. Om det skulle jag kunna skriva mycket, och jag skriver en del om det. Men jag skulle kunna skriva rätt många meter om det. P3 vill att vi bloggare skriver om ”Då var jag en av dom andra”. Så då gör jag det lite kort, inte de där meterna jag skulle kunna skriva eftersom jag har en uppsats som väntar.

Jag skulle kunna skriva vad det innebär att växa upp i en borgerlig småstad som alltid (med undantag för 4 år efter 90-talskatastrofen) varit väldigt borgerligt dominerad, rent politiskt, när man är enda barnet till en mamma som var politiskt aktiv för Socialdemokraterna på lokal, regional och riksnivå. Jag skulle kunna skriva om hur det kändes att som ca 8 år inte kunna trösta sin mamma när hon grät efter att ha blivit spottad på under ett av hennes torgmöten inför valet 1976. Eller hur det kändes att växa upp och vara en av få som inte bodde i villa. Eller hur det kändes att växa upp i en mentalt småborgerlig stad och kallas oäkta barn, eller hur det kändes med alla frågor om varför jag var den enda i klassen som inte hade någon pappa. Eller hur det kändes att växa upp med en hemlighet om hur det kändes att ha sex mellan 8-12 års ålder när man insåg att sånt inte var något som alla andra hade. Eller hur det kändes att växa upp och bli mobbad för skolresultatet som var min enda livlina fram till 13 års ålder. Eller hur det kändes att vara tjock och inte klara att springa gymnastikens löparrunda på den tid som den militäriske gympaläraren krävde. Eller hur det kändes att vara tonåring och utanför för att tillflykten var en extrem kristen tro och klasskompisen på musiklektionen spelade låten ”Häng gud” till dig. Eller hur det kändes att inte vara med på klassfesterna, frivilligt och ofrivilligt. Om de ämnena skulle jag kunna skriva rätt mycket.

I stället skriver jag som förr hur det känns att vara en av de andra. För det är jag. Än idag. Idag är jag inte, även om det fortfarande är en del av mig, det som jag skriver om ovan. Idag är jag en av dom andra eftersom min livsstrategi att fly från livet, minnena och känslorna blev olika missbruk. Och som jag ser det, om det är något som samhällskollektivet ogillar mer än sina invandrare, sina tjockisar, sina udda personligheter är det nog sina missbrukare. Regeln att man inte ska använda objekt för att fly sin tillvaro är väldigt tydlig, de som inte klarar att leva upp till den regeln stämplar samhället tydligt som oönskade och utanför. Sedan är samhället effektivt men rätt dolt organiserat för att inte underlätta för de som man en gång stämplat som utanför att komma tillbaka in i samhället.

Vi tror vi har byggt upp det goda samhället, samhället där vi låter de komma tillbaka som en gång hamnat utanför, och vi tror att vi underlättar för det. Så är det inte. I stället finns utestängningsmekanismerna mer eller mindre tydligt uttalade, och det går inte att att utmana och ifrågasätta dem, för ingen är särskilt intresserad av det. Samhället värnar sin utestängningsmekanism. Som jag skrivit förr, en gång utanför – alltid utanför. Jag har skrivit massor om det, men ska du läsa ett inlägg om detta, läs gärna detta.

Det verkar som att medelsvensson, de en gång mobbade och de som mobbade, även i vuxen ålder behöver de som är utanför, de som är de andra. För annars skulle fler reagera mot att personer som Kenta måste dö, för att han känner som han säger i programmet att han inte är välkommen in i samhället igen. Samhället exkluderar. Det är något som vi verkar värna, som vi gärna bygger in i samhället och som vi gärna behåller. Tyvärr. Kanske är det så att vi som människor behöver dem som är dom andra för att våga vara oss själva, för att åtminstone känna på ytan att vi är lite bättre än dom andra. Det är nog inget barnfenomen. Det verkar vara så vi vill ha vårt samhälle, det borde inte vara så en hel del verkar bli till som människor, i jämförelsen med några andra, några som är sämre, några som vi kan peka ut som ”dom andra”. Eller?

Och så, hur det känns. Ja, det känns långt ifrån kul. Och det när mitt samhällshat. Det är ingen kul känsla det heller. Men jag blir ständigt påmind om att det är den känslan jag ska behålla. Hatet mot de andra, de som pekar på mig. Just nu är jag väldigt inne i det, och även om jag hur jag ska bli av med den känslan, väljer jag just nu att inte göra det. Vem vet, jag kanske behöver den känslan för att orka vara de andra. För även om hat i grund är en nedbrytande känsla, är det en stark känsla också, en känsla som ger lite energi, även om jag som sagt så klart är fullt medveten om att den också kan förtära. Idag pendlar jag kring vilken av de två vägarna jag ska ta, energi eller förtärande, det är ett val som jag förr eller senare måste göra. Än vet jag inte vilken jag väljer.

Tips alltså:

Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

0 reaktioner på ”Då var jag en av dom andra

En av de andra. Eller kanske de tredje? | Psykbryt.comPublicerat den  1:49 e m - Maj 17, 2009

[…] andra, tredje.     Bloggat: Göran, Fredric, Smulan, Nina, J.N, Hemliga morsan, MK, Elsymaskinen, Mymlan, Julia Skott, Åsiktstorped och Trollhare. På detta tema och om att hitta […]

CharlottePublicerat den  12:43 f m - Maj 19, 2009

Hej! Det här är verkligen intressant och välskrivet. Jag vill säga ett stort grattis för att du tagit dig ur dina missbruk, och för att du har styrkan att berätta om det du varit med om. Till den här bloggen kommer jag att återvända!

De där dom andraPublicerat den  1:02 f m - Jun 15, 2009

[…] har fått en del sökningar det senaste dygnet utifrån inlägget jag skrev kopplat till P3s Brunchrapporten special om att vara ”Dom andra”. Det är ju alltid […]

Lämna ett meddelande