Beroendepersonlighet. Igen.

Jag har tidigare skrivit en del om beroendepersonlighet. Och det ordet ligger bland de övre i google-sökorden som leder folk till den här bloggen. Här om dagen läste jag en av de bloggar som jag läser lite då och då, Insiderinformation. Insiderinformation antog att han hade en beroendepersonlighet och oroade sig lite inför en London-upplevelse. Det är nog få ord inom missbrukarområdet som fått sådant genomslag som beroendepersonlighet. Varför kan man ju fundera lite över.

Uppenbarligen är det så att det länge talats om att det skulle vara en särskild personlighet som fastnar för missbruk eller beroende om man hellre vill använda det ordet. ”På senare tid” har delar av den s k 12-stegsrörelsen framgångsrikt marknadsfört synen på att det finns något som kallas beroendepersonlighet, eller missbrukspersonlighet. På det behandlingshem, Attendo, som jag gjort mina institutionsbehandlingar talas det om MissbruksPersonlighet (MP). Och det gör man rätt så framgångsrikt, både i termer av att det som missbrukare är lätt att identifiera sig med hur MP beskrivs, men också i kontakterna med omvärlden (kunderna kommuner, kriminalvård etc). Synen på MP marknadsförs via olika DVD-filmer där begreppet gås igenom. Grunden till MP är en bok av den amerikanske ”familjeterapeuten” Craig Nakken (som allt mer också börjat tala om medberoende och hur familjen påverkas, vilken dag som helst ska jag se den DVD med honom om det ämnet, den har bara blivit liggande i ca 1,5 år…).  Boken där MP introduceras heter ”Jaget och missbrukaren”.

Craig Nakkens bok ”Jaget och missbrukaren” är ovetenskaplig men bär drag av att vara populärvetenskaplig, bland annat finns det ju resonemang kring jag-utvecklingen (identitetsutvecklingen). Men som jag skrivit i det länkade inlägget jag skrev tidigare om beroendepersonlighet så är det inte så enkelt som att säga att det i sig finns en beroendepersonlighet, inte ”i sig”, det finns det inget vetenskapligt stöd. När jag skrev min ”miniuppsats” om frågan [jag fick VG på den… :)] gick jag en ”omväg” via hur vår sociala och personliga identitet utvecklas och vad ett drogmissbruk kan innebära för dessa, den vägen kan man tala om att det kan finnas ett vetenskapligt stöd för begreppet, men det är ingenting som det finns någon forskning kring (tro mig, jag har sökt i de flesta databaser som finns kring socialpsykologisk forskning i frågan).

Så som jag ser att man kan tala om en beroendepersonlighet är via att man internaliserar en social identitet som missbrukare (outsider) och att man i reflektionen kring sig själv allt mer ser sig som detta vilket gör att man ev. kan ”motivera sitt missbruk” på olika sätt, likväl som det förstärks av de (negativa) känslomässiga upplevelser som ett missbruk ger, allt eftersom tiden går undanträngs andra delar av identiteten som student, make, byggnadsarbetare, akademiker, svensk eller vad det nu är för del som ens identitet är uppbyggd kring. När man sedan genomgår behandling och får distans till sitt missbruk sker en omvänd process, om allt vill sig väl… Kvar blir den känslan och de kognitiva erfarenheter som alla f.d. missbrukare bär på, det finns en för alltid etablerad genväg till (kortsiktig) sinnesförändring. Men någon beständig beroendepersonlighet kan man inte tala om. Det finns helt enkelt inte. Bara det faktum att man hela tiden måste vara på sin vakt för genvägen, eller för den delen ”substitutgenvägar”.

Det är lite synd att så många behandlingshem väljer att utgå från ett ovetenskapligt förhållningssätt i deras behandlingar. Men, anything goes heter det ju…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

5 reaktion på “Beroendepersonlighet. Igen.”

  1. Men rent vetenskapligt finns ju kopplingar till att vissa människor har högre risk att bli beroende, alkohol och droger.
    Då borde ju kopplingen till att vissa människor lättare appellerar ‘beroendepersonligheten’ i sin person.

    Om jag förstått dig rätt finns inget vetenskapligt på att beroendepersonligheten är statisk, alltså inte går att frångå?
    Det kan vara sant.

    Men som alla saker vi gör om och om igen, automatiseras de i vår hjärna, och sätter spår. Därmed är borde beroendepersonligheten också vara något som måste arbetas bort? Och om det under lång tid fått plöja väg, ju längre tid tar rehabiliteringen?

    Jag ser inte beroendepersonligheten som en diagnos, (=alltså inte vetenskaplig) men jag ser den som ett lager som ligger kvar långt efter vi slutat missbruka och som är väldigt viktigt att ha med i behandling. Eftersom den är en stor risk för återfall om den får förbli obearbetad.

    Jag vet inte om jag läser inlägget rätt här, men du anser att all behandling bör vara vetenskapligt testad?

    Ji 🙂

  2. Jag håller med. Jag anser bara att vi måste lita på oss själva mer, lite som du var inne på tidigare att inom behandlingsvärlden är stor utbildning = krav. Och att de som själva haft missbruk inte alltid har den akademiska utbildningen. Vilket jag anser vara fel, även om det inte finns några vetenskapliga bevis vet vi ju med sunt förnuft att vi som varit i missbruk, lättare ser om en person är i missbruk eller på väg till återfall. Samma gäller inom beroendevården, att vi måste lita mer på människors inneboende insikt än vetenskap. Även om den är oerhört svår att mäta, vilket säkert många gånger är anledningen.

    Tänk det som hänt på behandlingshemmet för unga i småland, där en flicka blev placerad bland äldre pojkar, enligt vetenskapen ??? Undrar man?
    För mig skulle det vara naturligt ( av ren mänsklighet) att se igenom de mentala processer som försiggår på ett behandlingshem där vi blandar flickor och pojkar, med deras olika problematik.
    Förstår du mig … ;)?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *