Eskilstuna kommunpolitikers svar

Så har jag fått svar från socialdemokraternas tunga namn inom sociala frågor i Eskilstuna kommun, Sarita Hotti, ang det jag skrev om här.

Jag tänkte publicera det här med mina kommentarer till det. Jag har tagit bort en del inlednings- och avslutsfraser. De är dock inte oväsentliga, bara irrelvanta för sammanhanget, däremot ger de ett tydligt intryck av att Sarita Hotti är en mycket sympatisk människa.

Här är mailet (Saritas svar som ”citat”, min kommentar under):

Citatet är taget ur sitt sammanhang och anspelar på ett längre utlägg om hur jag ser på missbruksvård. Jag anser att det är bättre att man får vård på hemmaplan, för att det är där man sen ska bo, verka och klara av sin tillvaro. Jag anser att det sociala nätverk man har måste arbetas med, och det görs bäst på hemmaplan. De kamrater, vänner eller släkt man har finns ofta i den stad man bor och det är där man ska klara av att möta den värld man levt och lever i, det kommer alltid en ny vardag.

Det här är det vanligaste politikerargumentet jag hört när jag tagit upp frågan om öppenvård kontra institutionsvård. Jag har lite svårt att se vilken syn på missbruk det bygger på, men det är uppenbarligen inte en syn att det ibland kan vara djupare psykosocial problematik underliggande, problematik av det slaget som man behöver ”lugn och ro” för att bearbeta och en miljö omkring sig som förstår vad som händer inom en när man går igenom svårare processer. Inte heller bygger det på socialpsykologisk teori om vad som krävs för att genomföra den identitetsförändring som krävs när man ska förändra beroendeidentiteten till en ny identitet (jag kan ha skrivit om detta i bloggen under december eftersom min fördjupningsstudie handlade om detta, centralt är Berger Luckmanns arbete om kunskapssociologi och det de kallar ”socialt laboratorium”, vilket man knappast kan uppnå på det sättet som dessa forskare menar under en öppenvård).

Att tillägna sig de kognitiva verktyg som man behöver för att bryta ett missbruk kräver dels träning och dels en miljö som inte är 1-2 timmars öppenvård i veckan. När de sedan har fått en liten chans att etablera sig så är det självfallet så att man måste möta det Sarita talar om, den sociala tillvaron. Även om det i vissa fall krävs en totalt omstart på den fronten också. Att göra det är inte enkelt. Och det blir definitivt inte lättare om man ska genomgå den förändring av personligheten som krävs för att bryta ett missbruk samtidigt som man exponeras för den tidigare destruktiva miljön.

Men det låter bra. Och det kan kanske ”lura” någon, särskilt om man vill motivera nedskärningar…

Självklart kan det vara bra att åka bort på behandlingshem för abstinesbehandling eller annan vård, men det måste finnas en vårdplanering och insatserna på hemmaplan ska gå hand i hand med behandlingen på hvb eller instution. i bland behöver man bryta mönster för att se olika sammanhang. Jag anser att det är viktigt att vi arbetar med beprövade metoder och en god kvalitet på våra verksamheter. Bland annat så utvärderas verksamheten på Beroendecentret nu av Mdh.

I denna passage andas Saritas åsikter lite mer det jag skriver, vilket i så fall går tvärtemot hennes egna förslag om att minska HVB-/institutionsplaceringar. Sedan detta med beprövade metoder och god kvalitet, det är ju lite beroende av vad man stoppar in i den utvärderingen som kommer fram till vad som är beprövat. Lite av det som min uppsats handlar om. Vad är det som samhället anser vara beprövat och kvalitet, och vem styr det, vilka vetenskapsmän har makten över den definitionen? Detta med beprövad vård, det är just nu trenden att det enda som behövs är antingen piller eller tankeförändring, min erfarenhet säger att det inte räcker och att det just nu pågår ett inhumant experiment med människor som hade behövt annan vård från samhället.

Jag har också under det senaste året mött brukare för att höra deras synpunkter och diskuterat med brukarorganisationerna och tagit del av deras synpunkter. Jag anser att vi behöver få in mer brukarinflytande i våra verksamheter och det finns med i vår verksamhetsplan.

Det här är delvis en trend som håller på att etableras. Till viss del är det bra. En problematik med det är att allt för ofta saknar brukare den vetenskapliga skolning som behövs för att se frågan utifrån även andra perspektiv än den egna förförståelsen. Detta kommer ställa stora krav på de brukarorganisationer som kommer bli en del av ”makten” inom vårdområdet, min farhåga är att de blir lite gisslan och något som kan legitimera den nedrustning som nu sker av vården. Men jag hoppas ju att jag har fel…

I vårt arbete så följer vi självklart den senaste forskningen och håller ajour med vad som händer i vår omvärld. Senast var jag på Forsas nationella symposium som handlade om Socialt arbete som profession och passion. Där hölls en rad bra föreläsningar om evidensbaserad socialtjänst, men också förutsättningar för kunskapsgenerering i socialt arbete. Till exempel om den forsknings som finns som ofta är gjort i USA kan tilllämpas i Sverige.

Jo, jag var ju där utanför (kom som vanligt inte in, det är som den kommande mässan och konferensen ”Sverige mot narkotika”, där jag för övrigt också kommer att smyga runt på utställningen utanför…). Dessa forum är stängda för brukarna, hitta t ex en enda företrädare för brukarsidan när diskurserna om vård konstrueras i dessa forum, det är bara att kika på programmet för ”Sverige mot narkotika”, inte ens i paneldebatterna brukar företrädare för dem det handlar om finnas med. Men det låter ju bra med stycket ovan… För övrigt träffade jag Laila Niklasson på mässan som var utanför Forsas seminarier, hoppas verkligen det är hon som gör Eskilstuna kommuns utvärdering…

Det som oroar mig mest med Saritas svar är att det är svårt att hitta vetenskapligt stöd för att hemmaplanslösningar fungerar, mer än att det självfallet måste finnas en ”vårdkedja”…

När det gäller att läsa forskningsrapporter och veta vad som händer så vilar ett stort ansvar på tjänstemännen, men det är ändå viktigt att vi som politiker åker på seminarium och har en god kontakt med högskolor och universitet.

Jag ror att det är en fara att överlåta allt för mycket till tjänstemännen, visst, tjänstemän har ofta en annan utbildning än politiker och därmed en annan förmåga att granska vetenskapliga rapporter och sätta in dem i ett sammanhang. Dock, politiker som Sarita (jag ställde en personlig fråga om hennes utbildning och fick svar att den innehåller det som man får förmoda krävs för att tänka vetenskapligt kring frågorna vilket kan förklara varför Saritas svar ovan är lite motsägelsefullt kanske) har ett stort ansvar att inte låta den ideologiska aspekten på frågor som sociala aspekter utifrån solidaritet och rättvisa glöms bort och drunkar i vetenskapens ”diskurskrig” om vad som är t ex evidens. Att t ex spara på vård av dem som hamnat utanför samhället är en ideologisk fråga, och där förväntar jag mig andra tongångar än de jag hört från Socialdemokraterna i Eskilstuna.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Eskilstuna kommunpolitikers svar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *