Ungas brott och straff

Det verkar finnas en tendens i samhället att allt fler unga begår brott och att åldersgränsen för debuten smyger sig aningen lägre. Åtminstone är det vad Folkpartiet och dess rättspolitiska talesman Johan Pehrson påstår i en debattartikel i DN idag. Folkpartiets lösning på problematiken är att införa fler tvångsåtgärder som polis och socialtjänst kan ta till, i kombination med att skolorna ska få veta att en ungdom begår brott. Föräldrarna ska också göras ekonomiskt ansvariga för de brott som barnen begår. Till sist vill även Folkpartiet utöka insatserna från beroendevården.

Folkpartiets förslag bygger på den anda som högerns förslag alltid varit baserad på, även om det tidigare alltid varit Moderaterna som gått i frontlinjen för ”hårdare-tag-politiken”. Det kan låta bra att man som Pehrson i debattartikeln säger

I dag pågår ett fullskaligt samhällsexperiment när vi låter bli att gripa in mot barn som far illa. Det finns ingen anledning att någon längre behåller huvudet i sanden. Det gäller inte minst oss som är ytterst ansvariga för att ge samhället nödvändiga verktyg att gripa in när vuxenvärlden inte räcker till (…)

Och visst har han rätt i det. Samhällets insatser är inte tillräckliga. Frågan är om det är hårdare tag, mer tvång som behövs. För att förstå problematiken måste man sätta sig in i vad det är för mekanismer som ligger bakom utvecklingen. Varför ökar ungdomskriminaliteten. Självfallet är det en väldigt komplex fråga.

Jag tror att för att förstå problemområdet måste man utgå från den psykosociala miljö som de flesta av de aktuella ungdomarna lever i. Det är en miljö som präglas av utanförstående, en känsla av att stå utanför samhället. Där samhället genom, t ex folkpartistiska förslag om en allt mer exkluderande och hårdare skola har sin betydelse och där alliansens förslag om allt mer social och ekonomisk segregation har sin betydelse och där den allt hårdare psykosociala miljön för många vuxna och föräldrar försvårar för många att känna att de är en del av samhället och att deras livsmöjligheter är likadana som alla andras. I detta utanförstående är det lätt att bli någon innanförstående i kriminella sammanhang. Där finns det alltid möjlighet att skapa sig en social identitet. En social identitet som allt eftersom övergår till att prägla den personliga identiteten.

Folkpartiets förslag om tvångsåtgärder kommer ytterligare förstärka utanförståendet, repressivitet kommer att fungera som en markör att man står allt mer utanför samhället och är något som samhället ser på som oönskat och felaktigt. Och den sociala tillhörigheten och (ofta redan hotade) tryggheten hemma kommer försämras av de ekonomiska bestraffningar som Folkpartiet vill lägga på föräldrarna.

Folkpartiets förslag om att involvera skolorna mer går dåligt ihop med att i de områden där problemen är som störst är den ekonomiska situationen för skolorna redan ansträngd till följd av friskolereformen. Förslaget rimmar illa med den förda politiken på skolområdet. Och även om mer resurser skulle tillföras skolorna kan man fråga sig vilken kompetens som idag finns i skolorna för att hantera de psykosociala problem som är grund till och följer med ungdomsbrotttsproblematiken. Den sociala sidan av skolan förefaller inte vara rustad för detta. Men kanske följer en ökad ekonomisk satsning på skolan i kölvattnet av Folkpartiets förslag, det framgår inte riktigt.

Likaså vad det gäller skrivningarna om beroendevården. Den har varit nedrustad länge, och den fortsätter att rustas ned och den fortsätter att satsa på metoder som inte har någon bevisad effekt. Så länge som det är så är Folkpartiets förslag inte annat än opportunt och ”kejsarens nya kläder”. Det låter kanske bra det Folkpartiet föreslår, men det saknas verklighetsförankring och substans. Det bygger på liten insikt i problematiken, som jag ser det.

Angående skrivningarna om narkotikans utbredning så saknar jag även där en förståelse för vad det är som driver efterfrågan. Narkotikapolitik kan inte bara bestå av utbudshämning, utan måste kompletteras med efterfrågehämning. Den mest effektiva politiken går via efterfrågehämning, men då måste man bedriva en annan sorts socialpolitik än den som alliansen bedriver idag. (Å andra sidan har inte de rödgröna presenterat något alternativ till den som imponerar, snarare tvärtom).

Men, om det nu är så att Folkpartiet som första parti är berett att sluta ha huvudet i sanden för den sociala problemeskalering som pågår så är det ju gott nog. Problemet är att jag inte tror annat än att Pehrson är ute och skriver en populistisk debattartikel för att, som så många andra politiker, låtsas att man gör något på den sociala sidan.

 

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Ungas brott och straff”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *